När livet kretsar kring vikt.

Jag känner mig osäker på om jag vill skriva det här inlägget, samtidigt måste jag få det ur mig. Jag är besatt av min vikt, det har jag varit i så många år att vikten blivit en del av min personlighet. Av dygnets timmar lyckas jag titta mig i spegeln och tänka att 20 kilo borde försvinna, det är märkligt att i min värld är former någonting som jag tar som en förolämpning. För ett par år sedan hade jag en klänning som en person i all välmening sa: ÅH va fint den satt på dig, den framhäver dina former. Du ser kvinnlig ut. Vad jag hör när någon säger sånt är: DU är fet.
Det farligaste ämnet som någon kan diskutera med mig är bantning, jag är expert inom ämnet och när folk berättar att de måste gå ner i vikt får jag panik och börjar hetsbanta. En bekännelse jag har är att jag när ingen är i närheten även kräkts upp maten jag ätit vid vissa tillfällen, allt för att jag helt enkelt anser att jag borde fan inte ätit det där. Fikakulturen som ofta finns på jobb ger mig ångest, jag hatar fika. Det är kul att baka men jag hatar tanken på att njuta över en kaka eller bulle, mina ätstörningar ligger hårt rotade i mig. Det har varit tillfällen när jag valt att säga nej till kompisars erbjudanden om en tjejkväll bara för att jag helt enkelt inte tycker mig passa i några plagg. Oavsett vilken vikt jag haft har jag alltid känt mig tjock, ser jag foton från några år tillbaka kan jag tänka: Jag ser ju nästan smal ut där. Sedan intalar jag mig själv att det är kamerans vinkel som gjort sitt. Det värsta med det här är att jag skäms, jag skäms något oerhört över att vara vuxen och ha ätstörningar. Jag har lyckats ta mig långt i livet men mina ätspöken är där och hugger mig i ryggen. Varje morgon väger jag mig, jag har vägt mig på vänners vågar för att se om vikten skiljer sig. Jag har provat att äta nyttigt men när det inte ger resultat tillräckligt fort går jag över till metoder jag vet fungerar: Äta ett mål om dagen, tugga tuggummi för att dämpa hungern, dricka varma drycker. Jag har nu gått ner 4 kilo på två veckor, jag ser ingen skillnad på min kropp. De där fyra kilona får mig bara att tänka på minst fyra till, när de fyra försvunnit om de försvinner kommer jag se samma sak i spegel. Det spelar ingen roll vad jag väger eller hur jag ser ut, så fort någon talar om vikt i min närhet så kommer jag att känna att det är riktat mot mig. Jag visar aldrig William min bantningshets, jag talar aldrig med honom om saken, jag berättar att alla är lika värda och är noga med att poängtera att vi ser olika ut och att olika är bra.
Jag tycker så när det gäller andra, men när det kommer till mig själv? Kan jag aldrig tycka att jag är god nog. För kvinnans kropp i spegeln jag ser har jag svårt att förlika mig med. Det här är inget tyck synd om mig inlägg, jag vet inte om jag vill publicera det men samtidigt tror jag att det finns fler än jag därute som känner igen sig. Eller så är det bara de att den logiska biten i min hjärna talar om för mig att detta beteende inte är sunt och att jag måste skriva av mig för att förstå det.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

18 thoughts on “När livet kretsar kring vikt.

  • 13 juli, 2012 at 10:02
    Permalink

    Vikt och bantning ja det är laddade ämnen, sådant som har kretsat omkring mig i hela mitt liv!

    Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:29
      Permalink

      Nett – Är nog otroligt vanligt att de är så. TYvärr känner man sig själv i sina tankar. Kändes dock skönt att läsa fler som känner samma. 🙂

      Reply
  • 13 juli, 2012 at 12:31
    Permalink

    Men vad jobbigt gumman =// Måste du ju nästan prata med nån om!!
    Men jag förstår dig lite… former kanske i dina ögon inte betyder smal utan då är man mera rund, även om just den personen mena att dina bästa “former” som gör att du ser så vacker ut och kommer ut.
    Många skulle dö för lite former =) Men jag vet, vi alla har våra demoner… kanske att prata med nån om det, varför du känner som du gör så starkt, kanske du kan få bukt om varför du är så fixerad av det?
    Jag självklart menar inget illa. =) Jag själv tänker på det, men lite annorlunda… jag är 40, min man 26.. = ) jag kan inte arbeta bort 15 år… men jag försöker på mitt sätt. =)

    Hoppas du får en bra dag.. kram.

    Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:38
      Permalink

      Jessica – Jag har känt så här i många år. Jag började kräkas upp maten när jag gick på lågstadiet. Jag har pratat men problemet tas aldrig på allvar liksom.

      Reply
  • 13 juli, 2012 at 13:24
    Permalink

    Jag känner igen mig och förstår precis det där med “Kurivig” och “former” men sen jag började med Zumban för två år sen så började jag tycka om et annat ideal vilket passar min kropp bättre eftersom att jag också är kort 🙂 Jag började gilla latino stilen och nu vill jag ha former vilket jag inte ville ha förr. Jag känner igen det där med att man alltid känner sig tjock oavsett hur lite man väger. Efter alla år av ätstörningar så sabbade jag min ämnesomsättning helt vilket resulterae i att oavsett vad jag gjorde så fortsatte jag baar att gå upp i vikt så jag bestämde mig för att prova att äta enligt de bypass opererade och det fungerar verkligen för mig! Det går mycket långsamt nu vilket kan göra mig vansinnig så här i sommartid men det gäller att ha tålamod -jag har inga andra alternativ.

    Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:49
      Permalink

      Nightflies – Jag har nog inte heller så bra ämnesomsättning, är nog som du säger så att man förstör den till sist. Många som gillar zumba man kanske borde prova det :).

      Reply
  • 13 juli, 2012 at 15:16
    Permalink

    Gå och prata med någon, hälsocoach eller mera. Det är många som känner så, banta är evigt. Livet består av ett evigt ha koll på vikten. Men alltså vem vill se ut som tonåring förevigt?
    I vissa branscher behövs vissa ideal för kamera-vinklar, osv. Men jag har slutat banta, jag tror på träna eller tänka lite vad för mat man äter och jag går upp och ner lite ibland men slutat kolla på detta.

    Klä dig i rätt storlekar i stället så ser det rätt ut. Du ska även dela med dig av en självkänsla i ditt yrke så börja med dig själv. Skidor, simma, orbitrek är annars jättebra och tar på hela kroppen. Men några dumheter angående maten tycker jag du ska lägga av med, träna istället. Det är inte en bild jag skulle vilja ge utåt till unga människor även om de oftast uppskattar sanningen.

    Det är bara kroppar! Kropp, kropp, kropp hiit och dit, jättetrist att höra om och orka bry sig. Var rädd om insidan. Ett leende är det vackraste som kan klä en person och var kroppsstolt för det är mer attraktivt än känna sig ful. Ha kul för glädje är sexigt. Gör saker för glädjen och lustens skull. En hund får en att motionera mycket och inga ursäkter finns…=) Tips.

    Sedan du är verkligen snygg och inte det minsta fet, snarare kurvig, kvinnlig, feminin och sensuell. Dina ögon är otroligt vackra, som prinsessan Maddes blå ögon. Din hy är som porslin, hallå min ser fortfarande ut som tonårshy periodvis och jag har ojämna färger i hyn. Mörka påsar, osv. Medan du är slät och fin. Du har så mycket fördelar. Var stolt över dig själv. När jag var 15 år stoppade jag strumpor i behån för få större bröst (en gång) och vara kvinnlig. Sedan bli vi äldre och vill ha magar som en tonåring. Onödigt. Se till det du har och var stolt. Skriv en lista på fem saker om dig själv du gillar och sätt den lappen på spegeln så du ser detta varje dag. Tillåt dig vara kroppstolt om inte finns köp hem yoga -cd där man kan träna detta. Det sitter på insidan och det är sant.
    Kram på dig!

    Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:51
      Permalink

      Mia – Jag har testat det mesta genom åren. I slutändan är det ändå bara självsvält som jag trivs med. Tyvärr.

      Reply
  • 13 juli, 2012 at 15:25
    Permalink

    Tips! träna och ät som du gör nu men mellanåt måste man chockträna kroppen, prova det. Alltså träna något så grymt ett pass och när du tror du inte orkar mer kör du dubbelt det passet. Ett chocka kroppen -pass kan få ner kilona och starta förbränningen, sedan kan du träna som vanligt men någon gång måste du chocka kroppen i motionen. Intervallträning är också ett super bra knep. Morgonmotion vid ledig tid är också bra. Minst 35 minuters promenad. Annars sägs det att ett pass motion hemma cirka 15 minuter varje dag gör också skillnad. (alltså jag har jätte mycket idéer om sådant här för jag tränat mycket genom åren men oftast umgåtts med sport- människor så fråga på). Kram på dig.

    Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:42
      Permalink

      MIa – Av träning går man upp i vikt och de funkar inte för mig. Jag hatar det! Muskler är inget jag gillar på min kropp. Det är fint på andra men jag hatar tanken på muskler som väger.
      Jag tränade intensivt förut flera gånger i veckan, och när jag gick upp (även om klädstorleken förändrades) mådde jag sämre än någonsin. Jag går ut och går flera gånger per dag, jag har ingen bil och cykla hatar jag. Därmed så rör jag mig. Provade därmed att gå på gym för att få annan form av träning men det var en katastrof för mig. Tyvärr.

      Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:47
      Permalink

      Lotta, klädtokig småbarnsmamma! – Eller bara en grej att få ur mig 🙂

      Reply
  • 14 juli, 2012 at 16:58
    Permalink

    Tror det kan vara bra att skriva av sig, hoppas det hjälper!
    Har tyvärr inga tips, men precis som de flesta tror jag som har ätstörningar, så har du ju absolut ingen anledning till det! Du är ju smal! 🙂
    Har du sökt professionell hjälp för det nån gång? Kanske kan behövas?
    Om inte annat hoppas jag du kan få kontakt med någon här, som kanske kan ge nån hjälp 🙂

    Reply
    • 15 juli, 2012 at 10:48
      Permalink

      malle – Ibland är det något som behövs antar jag. Jag har gått och pratat genom åren, men inte på senare år.

      Reply
  • 14 juli, 2012 at 17:21
    Permalink

    Jag tycker att det var starkt av dig att skriva detta inlägg!
    Jag tycker att det är hemskt att man kan bli så besatt av sin vikt och hur sin kropp ser ut, för det är jag tyvärr med.
    Jag tycker inte att du ska skämmas över att du har ätstörningar bara för att du är vuxen, jag förstår att det måste vara väldigt jobbigt med tanken på att du har barn och så med, men ätstörningar är något som kan drabba alla oavsett ålder. Jag tror faktiskt att du kommer att klara dig ur detta, även om det pågått under en lång tid och det inte förändrats, så tror jag det kommer att bli bättre. Du är stark och klarar det!
    Du är fin precis som du är, glöm aldrig bort det!

    Reply
  • 15 juli, 2012 at 23:14
    Permalink

    Kram till dig Madde! <3 Starkt att skriva detta inlägg!

    En tanke jag får är att du kanske borde prata med ngn professionell? Kurator/psykolog/samtalsterapeut!

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: