Vandrade en stund i försommar och kvällsvärmen, när min näsa andades in doften av nyutslagen hägg. Jag tittade upp och där blommade den vackert mitt framför mina ögon. Jag fick lov att stanna upp ett slag och ta ett fotot. Jag tittade ner på staden Falun och såg gruvan i horisonten. Där och då med skinnjacka, värme och doften av hägg fylldes mitt hjärta med ett glädjerus. Jag blev så där sugen på att leta upp en parkbänk eller ett ställe på en tom gräsmatta, slå mig ner där med nära vänner med en massa öl och skratt precis som man gjorde när man var 15-16 år och livet såg helt annorlunda ut. Kanske är det så med försommar att hjärtat liksom drar oss tillbaka till en tid och plats som får oss att minnas samma liv i en annan tid? Jag fortsatte min promenad och hörde fiskmåsarna och kände att försommaren är allt bra fantastiskt!