Idag när jag kom innanför mina dörrar möttes jag av den där jobbiga känslan som far över mig lite då och då. Känslan jag så kämpar emot men som är en del av mig, vissa dagar när jag kliver innanför dörren här hemma, eller går på stan kommer en känsla över mig som trycker hela jaget långt ner i skosulorna. Jag känner då hur själen ropar på hjälp och jag blir ett litet barn som kämpar emot tårarna. Jag ville bara gråta här hemma idag, kände hur jag fick andas lugnt och slå igång en serie för att undantrycka den hemska känslan som kom över mig. När jag känner så här är det som tiden stannar upp och hjärta och hjärna ber mig gå mot min säng, dra ett täcke över mitt huvud, blunda och aldrig mera stiga upp. Hela själen ber mig stirra in i väggen och inse vilken total nolla jag är. Känslorna talar om för mig att alla runt mig skrattar bakom min rygg och jag är inte vatten värld för någon. Min hjärna, kämpar med att tortera mitt inre med olika känslor och hat mot mig själv och jag känner mig så maktlös mot allt de jobbiga som far runt kring mig. Det är som att alla besvikelser, alla minnen och alla svek ska pressas emot mig just då för att riktigt visa hur lite jag har som värde. Varför jag ens skriver detta är nog för många en gåta, jag skriver för jag måste få ur mig sådant här. Det ger mig någonstans styrkan att ta tag i känslorna igen. Vad är det som skapar sånt här? Varför ligger det alltid en sorg dold under ytan som försöker ta övertaget om mitt liv då och då? Jag har mer i livet än jag någonsin kunnat drömma om, men den som en gång varit deprimerad kanske alltid får ha såna här små downs? Det går över för mig, imorgon är det bättre men idag är det tungt och sorgligt. Det går över, saker går alltid över. Styrkan i morgondagen ska få bita tag i mig istället för detta.
