En dag med ångest, höstmörker och ljus.

   003Vi ska äta godis, och chips till Så mycket bättre ikväll.
Gillade denna nya ide som Karamell kungen börjat med!
Godis i askform!

Ångest! Jag förstod inte riktigt min ovilja idag att följa med William till Lugnet dit han skulle på kalas. Jag drog jackan på mig och mot halsen, fick panik. Följde med William och lämnade honom, väl på väg hem greps jag av sådan ångest. Tänk om jag lämnar honom åt ett öde, vad håller jag på mig. Jag försökte att trycka bort instinkten att springa tillbaka, låsa in oss och aldrig gå ut igen.

001

Jag ser dem överallt rubrikerna, paniken och allt om det hemska som skett. Jag ser dagligen rubriker och undviker nyheter, men så kommer dessa som denna och sköljer över mig. Jag vill fly, bosätta mig på en ö utan andra människor.

Jag var tvungen att handla, på Maxi kändes det som att min jacka försökte strypa mig, jag inbillade mig att dragkedjan började trycka och dra ut som en snara kring min hals. Jag trodde att nu dör jag, nu i denna sekund. Jag kollade flyktvägarna igen, samma flyktvägar jag alltid kollar ut dagligen. Vart är utgången, vart ska jag fly. Ångest och panik, alla människor som är onda. Jag inbillar mig att dem allihopa är ute efter någonting, så ser jag barnen och på något vis slappnar jag av, jag såg att skådespelerskan Alyssa Milano lagt ut ett så bra citat;

“When I was a boy and I would see scary things in the news, my mother would say to me, ‘Look for the helpers. You will always find people who are helping.” — Mister Rogers

När jag läste upp citatet i huvudet samtidigt som jag såg alla barnen på Ica Maxi började jag andas igen. Jag hittade tillbaka och vågade handla och lämna butiken. Skräck och terror, panikångest och livet ibland går de hand i hand och onda människor gör onda handlingar. Varför har de rätten att förstöra livet för andra? Hur kan de ge sig rätten till sådant?

 

004