Williams skelettinfektion, och alla känslor så här efteråt.

DSCN0731Nyfödd och hemma på permission.

Jag har länge tänkt skriva detta, om alla känslor jag haft. Om hur allt känns nu efteråt när tankarna sakta börjar sjunka in. Alla känslor är på plats igen, och jag någonstans börjar att andas och leva ett normalt liv igen.

I somras när William blev sjukt förstod jag verkligen ingenting. Det var som att jag slogs ner och fick hundra procent fokusera på William. Se hans förändring i måendet, se hur han låg utslagen med febern där i sjukhussängen. På något vis tror jag många känslor lappades på varandra, vi var ännu en gång på barnsjukhus. Kanske kom de där känslorna från när William var nyfödd och fick en infektion och därmed låg på neonatal tillbaka lite också. Jag var ju lika rädd då, men fick helt enkelt lämna mina känslor eftersom William var och är det viktigaste. Jag fylls fortfarande av tårar inombords när jag tänker på William där i sjukhussängar. Olika storlekar av honom, en nyfödd och ett barn på väg att bli tonåring. Båda utslagna, båda med bandage runt händerna och båda mitt barn och så älskad att ord inte kan beskrivas. Min oro, den var så konstant men ändå ville jag inte känna den. Nackdelen med att vara ett barn av trauman är att så fort något trauma uppstår, blir jag ganska avtrubbad. Jag går in i en roll och blir helt kall utåt, jag ger allt till den som behöver det men inget till någon annan. Jag oroade mig så för William, och det känns fortfarande i hjärtat på mig. Oron att något ska hända, samma oro som jag har när jag åker buss. Oron att något ska ske som gör att jag aldrig mer får uppleva det jag älskar och värderar mest.

Jag börjar misstänka att mörkret i denna höst, i kombination med att William blev sjuk fått mig nedstämd. Kanske är det stressen av allt just nu, stressen ifrån livets alla håll och kanter. Jag vet att läkaren sa till mig i våras att mitt låga blodtryck beror på stress. Att jag stressar nu är nog inte konstigt, det har varit en tuff höst på många sätt. Oro för William, oro för alla de dolda små krav som finns i samhället. Oro för att misslyckas, oro för att göra bort mig. Rädsla för världen som tycks vara helt galet upp och ner, oro för allt hat som sprids världen över.
Känslorna blossade upp när William blev sjuk där i somras, och även om man är så gott som friskförklarad, hänger rädslan kvar. För skelettinfektionen finns där i två års tid innan den är helt läkt.

Jag försöker tänka positivt. Det som jag vet att jag fått med mig som erfarenhet ifrån detta är all den kärlek jag känner till människor. Hur jag ännu mer än förut känner empati för alla som kämpar världen över. Jag har alltid varit empatisk, men nu känner jag ännu mera. Mitt hjärta är öppet och fyllt med kärlek, jag hoppas att den kärleken kan spridas vidare i världen. För mer kärlek behövs.

IMG_4820.JPGWilliam med sin skelettinfektion.

Alla gillar väl kalas?

Inlägget är ett samarbete.

William väntar och pratar om det, dagen när jag ska ordna så han kan ha “kalas” eller party här hemma. Jag borde ta tag i saken, men som lärare och ganska trött så här på hösten går det trögt. Kanske till jullovet tänker jag och måste försöka få till det för han vill ju så gärna. E-zystore.se erbjuder kalastillbehör till bra priser. Det är riktigt kul att spana runt på deras hemsida och få inspiration, där finns allt. Partyartiklar för yngre och äldre, beroende på vad man söker. När man som jag har ett barn på elva år är ju intresset oftast lagt mot något sportigt, eller mer “coolt”. Det lekfulla som Musse pigg eller liknande har det tappats intresse för, men sådana gånger är det perfekt med teman som dessa som finns hos E-zystore. Förutom partytema erbjuder E-zystore även andra produkter, och eftersom jag har en son som gillar spel hittade jag lite musmattor i sådant tema. De säljer även tillbehör till mobilen, samt väskor och smycket som faller mig i smaken. Det är klart att jag gillar sådana butiker, vem gör egentligen inte det? Hur prefekt som helst med en butik som erbjuder olika saker, nu ska jag bara kolla efter ett tema åt William tillsammans med honom och hoppas på att hitta något som passar. Det gör det säkert, det gäller ju bara att hitta det bästa.