Nya naglar, Rättviksglass och att hjälpa människor som visar rumpan.
Madeleine Stenberg 
Idag kom jag ner på Daily Life spa och kunde äntligen fixa till naglarna. Är helnöjd som alltid. Jag fixar mina naglar var fjärde vecka och det är min lilla stund som jag verkligen värderar högt.
William kom ner efteråt, han och jag gick till biblioteket och lämnade böcker och han lånade några nya. Sedan gick vi och köpte Rättviksglass. Jag tog smakerna candy cake och sockervadd, så sjuktgott!
Vi satte oss vid Stora torget och åt glass, skrattade och diskuterade livet. Sedan gick vi hemåt, vi gick vägen förbi Kristinegymnasiet och upp mot Williams skola. Idag värmde solen varmt för första gången denna sommar och jag njöt i fullo!
När vi gick ut mot Svärdsjögatan såg jag hur en stackars kvinna visade hela rumpan! Den stackars människan hade fastnat med klänningen i ryggsäcken och stod och visade hela rumpan för alla som kom förbi på Svärdsjögatan. Jag önskar gick så klart fram och berättade, hon bad mig om ursäkt och jag sa snabbt att man nej! Jag hade så klart velat att någon berättat en sådan sak för mig. William däremot skämdes över mig, det hör dock till ovanligheterna att han inte skäms över mig. Han är i den åldern när man skäms för allt ens föräldrar gör, och helst skulle man inte ens säga hej till någon för det är pinsamt. Ni som nyss varit i den åldern, är i den åldern eller en gång befunnit er i den åldern minns det nog. Ens föräldrar är pinsamma helt enkelt. Hur som helst jag kände att jag gjort dagens snälla åt någon idag. Att hjälpa en främling eller vad man ska säga, nu kanske hon i sin tur hjälper någon och så bidrar man tillsammans till en trevligare värld. Jag tror nämligen att den som ger något kommer få något tillbaka i framtiden. Det finns fina saker att hämta i att vara vänlig mot människor.
Men något jag funderat kring, runt denna kvinna stod det andra människor. Runt denna kvinna cyklade det människor förbi och tittade men ingen gjorde något. Fy skäms på er! Vad skadar det att vara vänlig i ett par sekunder åt sin medmänniska. I allt jag gör tänker jag, hur hade jag känt i samma situation? Jag är en sån där som påpekar om främlingar har spenat på tänderna, berättar när vänner har en ketchupklick på näsan. Hur gör ni? Berättar ni eller struntar ni i att berätta?
