Att vakna av att man gråter, och att minnas men aldrig glömma.

Jag vaknade upp av att jag grät i morse. Det var drömmar från det förflutna som bubblade upp till ytan, sånt där jag inte tänker på men som ändå bubblar upp i tid och otid. Just nu var det definitivt i otid… Jag befann mig på min grundskola, var vuxen men ändå ett barn. Hon stod där, och talade om för alla hur dålig jag var. Att jag var sämst och i drömmen så påtalade jag vidden av att anpassa för alla elever, att det inte är okej att håna medan hon bara hånlog. Ragatan, kärringen som förstörde min skolgång. Hon förföljer mig ibland, som en djävul som sitter på min axel och drar mig tillbaka till att känna att jag kan ingenting alls.

Trots allt jag lyckats med, finns hon kvar där min lågstadielärare som tog bort allt mitt självförtroende på tre ynka år i grundskolan. Jag försöker att inte hata henne längre, det är snart 30 år sedan den där dagen 1991 när jag klev in i hennes klassrum för första gången, sju år gammal och lika förväntansfull som resten. Att hon gjorde mitt liv till ett helvete i tre år, som sedan skulle förfölja mig resten av livet det tror jag nog aldrig hon förstod. Hur kan man hata ett barn så mycket att man förpestar hela dess skolgång? Förstod hon där ragatan att jag skulle vakna upp nästan 30 år senare och gråta över hur hon behandlade mig? Förmodligen inte, jag tror inte hon ens tänker på mig. Hon gjorde det bara till sitt jobb att vara totalt jävlig mot mig, och under tre år lärde hon mig en sak i alla fall, att hata. Att faktiskt på riktigt känna att det går att hata helt ohämmat.

Varför nästlar hon sig fast i mig? Varför kan jag inte bara glömma? Högkänsligheten håller mig kvar, precis som det faktum att jag aldrig glömmer. Jag minns allt, jag kan inte glömma. Varje del som andra människor helt glömt bort kommer jag ihåg. Mitt minne fast i en högkänslighet håller mig kvar, precis som jag minns allt dumt jag själv gjort och håller mig själv kvar i skamgrepp kring. Samtidigt som högkänsligheten gör mig till en person som alltid går med ångest, ser färger och skiftningar mer än andra, eller känner varje människas minsta lilla känsla, så minns jag allt och mår dåligt för sådant som redan är gjort. Aldrig kan jag glömma, speciellt inte det hon gjorde mot mig. Hon en auktoritet och jag ett barn fast i hennes klor.

Berätta om en bok du läst…

Jag kör en bloggutmaning i oktober. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Just nu läser jag inte så mycket roliga böcker, det mesta är facklitteratur och mest om NPF. Sådant kan ju vara intressant för människor som finner intresset i saken, men för de flesta vill man ju ha tips om romaner, deckare eller dylikt. Jag får därmed tipsa om Jonas Gardells böcker som “En komikers uppväxt, Jenny och Ett ufo gör entre”.

You are invited to the Inlinkz link party!

Click here to enter