Att vakna av att man gråter, och att minnas men aldrig glömma.

Jag vaknade upp av att jag grät i morse. Det var drömmar från det förflutna som bubblade upp till ytan, sånt där jag inte tänker på men som ändå bubblar upp i tid och otid. Just nu var det definitivt i otid… Jag befann mig på min grundskola, var vuxen men ändå ett barn. Hon stod där, och talade om för alla hur dålig jag var. Att jag var sämst och i drömmen så påtalade jag vidden av att anpassa för alla elever, att det inte är okej att håna medan hon bara hånlog. Ragatan, kärringen som förstörde min skolgång. Hon förföljer mig ibland, som en djävul som sitter på min axel och drar mig tillbaka till att känna att jag kan ingenting alls.

Trots allt jag lyckats med, finns hon kvar där min lågstadielärare som tog bort allt mitt självförtroende på tre ynka år i grundskolan. Jag försöker att inte hata henne längre, det är snart 30 år sedan den där dagen 1991 när jag klev in i hennes klassrum för första gången, sju år gammal och lika förväntansfull som resten. Att hon gjorde mitt liv till ett helvete i tre år, som sedan skulle förfölja mig resten av livet det tror jag nog aldrig hon förstod. Hur kan man hata ett barn så mycket att man förpestar hela dess skolgång? Förstod hon där ragatan att jag skulle vakna upp nästan 30 år senare och gråta över hur hon behandlade mig? Förmodligen inte, jag tror inte hon ens tänker på mig. Hon gjorde det bara till sitt jobb att vara totalt jävlig mot mig, och under tre år lärde hon mig en sak i alla fall, att hata. Att faktiskt på riktigt känna att det går att hata helt ohämmat.

Varför nästlar hon sig fast i mig? Varför kan jag inte bara glömma? Högkänsligheten håller mig kvar, precis som det faktum att jag aldrig glömmer. Jag minns allt, jag kan inte glömma. Varje del som andra människor helt glömt bort kommer jag ihåg. Mitt minne fast i en högkänslighet håller mig kvar, precis som jag minns allt dumt jag själv gjort och håller mig själv kvar i skamgrepp kring. Samtidigt som högkänsligheten gör mig till en person som alltid går med ångest, ser färger och skiftningar mer än andra, eller känner varje människas minsta lilla känsla, så minns jag allt och mår dåligt för sådant som redan är gjort. Aldrig kan jag glömma, speciellt inte det hon gjorde mot mig. Hon en auktoritet och jag ett barn fast i hennes klor.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

26 thoughts on “Att vakna av att man gråter, och att minnas men aldrig glömma.

  • 11 oktober, 2020 at 16:28
    Permalink

    De var henne de va fel på inte du! Det där var inte okej av henne och jag hoppas att du vet det. Jag har också drömt drömmar från de förflutna de hemsöker mig o stryper mig i sömnen så jag sj vaknar med panikångest i tårar. Klart man har glömt men drömmarna gör att man minns allt. Jag hoppas att du mår bättre snart efter denna dröm o ger fan i att tänka på det, hon var en vidrig människa de är inte du och jag garanterar att du inte var de på den tiden heller. ♥️ Du är underbar fina du!
    Tess recently posted..NYTT SMINK FRÅN LYKO.SE

    Reply
    • 11 oktober, 2020 at 21:50
      Permalink

      Ja hon förstörde så mycket i mitt liv :(. Jag är så trött på att hon hemsöker mig.

      Reply
  • 11 oktober, 2020 at 17:01
    Permalink

    Vad ledsen jag blir över att höra att du hade en sådan lärare – usch! Jag vet hur det känns att bli sviken av en lärare även om det inte alls vad sådär. Jag blev mobbad av mina “så kallade” vänner i 7-9 och min lärare stod några gånger en meter ifrån mig när jag grät. Det finns inte en chans att hon inte kan ha sett det utan valde att blunda för det… Barn & ungdomar ska inte vara med om sånt här under skolgången! Skickar en stor kram till dig ♡

    Reply
  • 11 oktober, 2020 at 18:27
    Permalink

    Oj vilken mardröm du drömmer 😔.. Det där låter Inge vidare alls att du hade en hemsk lärare.. Vad jobbigt att du drömmer om henne fortfarande efter 30 år .

    Reply
  • 11 oktober, 2020 at 20:36
    Permalink

    Fy så jobbigt, jag hoppas dagens lärare är bättre.

    Reply
  • 11 oktober, 2020 at 20:38
    Permalink

    Gud så hemskt! Denna kvinna borde inte ha varit lärare, ja inget annat som har med människor att göra heller för den delen. Sådana personer borde bara inte finnas, ändå gör de det.
    Att du inte kan glömma f*nskapet är helt logiskt och naturligt. Det enda du kan glädja dig åt att hon misslyckades totalt att knäcka och förstöra dig och dina ambitioner. Att hon lever kvar i ditt undermedvetna är tragiskt, men som sagt helt naturligt.

    Reply
    • 11 oktober, 2020 at 21:45
      Permalink

      Ja fy hon tog mycket från mig den människan :(. Nej det är nog så vissa människor nästlar sig fast i en helt enkelt :(.

      Reply
      • 12 oktober, 2020 at 15:58
        Permalink

        Usch och fy, blir så ledsen av sånt här. Vuxna (och barn) som mobbar gör mig så arg. Helt fel. Speciellt en vuxen mot ett barn!

        Reply
  • 11 oktober, 2020 at 22:10
    Permalink

    Tänk så många liv en vuxen som verkligen befinner sig på fel arbetsplats kan skada, hur många andra vaknar upp och gråter pga denna människa hur mångas liv har hon förstört. För kan hon förstöra ett kan hon förstöra många. Jag är verkligen ledsen för att din skolgång började så…de där första 3 åren ska ju vara glädje och väcka lusten att lära…jag hoppas innerligt att du någon gång slipper ha henne innästlandes i ditt liv

    Reply
    • 12 oktober, 2020 at 12:00
      Permalink

      Ja så är det verkligen, jag funderar så ofta på det där med att människor inte förstår vad de kan göra mot någon annan :(.

      Reply
  • 11 oktober, 2020 at 23:06
    Permalink

    Men usch fy. Ja du det har hänt mig oxå några gånger och jag blir alltid lika rädd

    Reply
  • 11 oktober, 2020 at 23:25
    Permalink

    Oj vilket starkt inlägg 😧. Glöm ALDRIG DET VAR INGET FEL PÅ DIG!! Det var hon som inte skulle jobba där. Hon kunde inte sitt jobb.

    Tack för att vi läsare fick kika in till i ditt lilla skal 🙏🏻 💖Att dela med sig av såna här saker är modigt & en styrka 💪🏼

    StyrkeKram❣️❣️
    Jessi recently posted..Berätta om en bok du läst…

    Reply
    • 12 oktober, 2020 at 11:59
      Permalink

      Jo så är det ju, men när saker kryper in så blir man liten ändå <3. Åh så fint att du känner så.

      Reply
  • 12 oktober, 2020 at 00:01
    Permalink

    Jag har läst din text tre gånger i dag och blivit lika berörd varje gång. Det är helt ofattbart att det finns sån skolpersonal och att du har tvingats uppleva ett sånt vidrigt bemötande. Som barn förstår man inte heller att andras agerande oftast säger mer om dem själva än om en. Är den här upplevelsen anledningen till att du själv valt att bli specialpedagog, för att du vill ge andra en fin skolgång? Skickar över styrkekramar.
    Sandra Jönsson recently posted..Har du sett så enkelt det är att pyssla papperskatter?

    Reply
  • 12 oktober, 2020 at 18:05
    Permalink

    Alltså den läraren, fruktansvärt hur hon behandlade dig, ett litet barn. Vet du att jag förstår att du inte kan glömma. Det har satt sina djupa spår. Tror inte någon kan glömma en sådan upplevelse.

    Reply
  • 12 oktober, 2020 at 20:55
    Permalink

    Fy vad tråkigt att läsa hur en vuxen i skolan kan få ett barn att känna😢Vuxna i skolan ska se och uppmuntra, ge kärlek och ingjuta självförtroende hos barnen, ge dem vingar att flyga och mod att utvecklas! Kram på dig💕

    Reply
    • 23 oktober, 2020 at 16:44
      Permalink

      Visst är det så, varit så sen med att svara då det varit lite fullt upp här. Det är så svårt för mig att förstå hur man som vuxen och lärare kan göra så mot barn. Inte bara för att det gällde mig utan för att jag inte kan förstå det själv. Varje gång man möter nya elever så är det ju en gåva man tar emot, en stund man får att stötta och forma och som du skriver ge vingar. Det är ju det finaste med att arbeta i skolan, att faktiskt få den delen. Så hur kan då någon göra precis tvärtom. Jag är så tacksam för alla åt William gått på Mosaik där han hade så bra personal runt sig (dig inkluderad så klart) ni har verkligen lyft honom och det är jag så glad över <3. Kram!

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: