Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Jag inser att detta var något som tog lång tid att tänka ut. Men det slog mig sedan att det nog var på min födelsedag den 11 februari. Jag är rätt trött mentalt, slutkörd helt enkelt. Stressen som är framförallt i yrkeslivet just nu är absolut inget jag skulle önska någon. Det värsta är att jag dessutom upplever att ingen förutom de som arbetar inom vården är berättiga att tala om stress i pandemin. Alla andra ses som vi gnäller, men saken är den att jag nog är benägen att säga att alla som stressar på nu under pandemin oavsett yrke är det förbannat jobbigt för.

Vad folk kanske inte förstår är att när man stressat ut sig i alla andra yrken kommer vi till vården… Så någonstans kan det ju vara en litet ljus att tänka till på. Vad ska samhället göra med alla sönderstressade nu i pandemin? När folk rasar ihop en efter en som käglor på en bowlingbana? Det handlar inte om vem som har det värst, utan vad sjutton vårat samhälle tänker när de bäddat för att folk helt ska göra slut på sig själv.

Varje dag hör jag om människor som släpar sig hem från jobben, som likt mig somnar klockan 20:00, och dessutom sover middag på sin rast på jobbet. Något är så galet fel! SÅ förbannat galet fel!