Jag kör en bloggutmaning i januari. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Åh det görs definitivt genom lekar! Jag avskyr lekar! När folk ska dra fram något som ska få andra att skratta ÅT en. Dessutom om det dessutom är ”lära känna” betyder det alltid den där vidriga rädslan man har över att inte bli vald, att ingen ska haka ihop sig med en och man ska bli ensam kvar.
Lite som med jobblekar där folk kommer på briljanta idéer att göra liknande lekar som dansstopp med en stol som försvinner, och sedan kalla det för: Bonding. På vilket sätt är det att lära känna någon? Att bli livrädd för att göra fel? Att skrämmas och skämmas? Att oroa sig för att inte bli vald? Eller ännu värre, välja någonstans att sitta vid bordet man ska äta vid och ingen går och sätter sig bredvid en. Eller man blir helt ensam även där, osynlig och mår skit. Den som påstår att det endast är barn som känner den saken? Ja ni har uppenbarligen helt missat att utanförskap inte sitter i åldern… Men den förstör en bra fest! Som vuxen får man då höra: Då får man ta för sig mera! Tänk om vi sa samma till barn? Att vara utanför känns på samma sätt, våga ta för sig när man känner sig utanför är inget man gör så lätt. Varken som barn eller vuxen. Att lägga över problemet på individen som känner sig utanför är lika illa som att anse att ett barn som utsätts för liknande saker får skylla sig själv.
