Ibland drömmer man så hårt om något att allt man vill är att det ska slå in. Till sist vill liksom hjärnan något så gärna att det känns som att kanske, kanske vänder vindarna snart även för mig. Jag önskar, jag hoppas och jag vill. Det är något fint med att drömma att våga drömma.
Kanske får man sina drömmar att slå in till sist? Eller så krossas det bara likt sandslott av vågorna. Aldrig vet man? Under min behandling har jag fått lära mig att tänka:
“Nu har jag en tanke som säger att… Och tankar är inte sanningar.”
Hela mitt liv har jag nog ändå upplevt att mina tankar blivit sanningar. Därav har jag förlitat mig blint på att det jag drömt, tänkt eller oroat mig för kommer att slå in. Klart det påverkar ens liv, största problemet är väl också som kuratorn sa till mig. “Du har ju tyvärr fått lära dig att, dina tankar är sanningar.” Det är sorgligt men så är det ju.
Vågar jag drömma? Vågar jag hoppas? Jag vill så gärna! Vill att en dröm ska slå in, så att jag får blicka framåt mot framtiden. Der behöver jag för att må bra!
