Har funderat fram och tillbaka på detta inlägg. Det kan vara så att gårdagens P1 dokumentär som jag lyssnade på via Spotify fick mig att fundera ännu mera kring att skriva utifrån mina tankar.
På nätet och inom sjukvården så upplever jag en helt annan acceptans mot psykisk ohälsa än vad min erfarenhet är från verkliga livet. I regel tycks människor vara rädda för dem som är skörare, det ses som fel och avvikande. Kanske rent av skrämmande, helt utan att veta någons historia så sätter samhället sin egna stämpel på någon och göra saker till sin sanning.
Ordet varför ställs aldrig, utan det är snarare vad man gör för att bli normal. Det är som ett folk tror att en rycksäck med minnen som tynger din rygg bara ska försvinna. Visst det funkar ju ett tag men en dag spricker ryggsäcken. Bita ihop och komma vidare, ett fint begrepp som folk använder för att peppa någon att orka kämpa vidare. Lägg det förflutna bakom dig, lev i nuet, du kan inte förändra det som varit men påverka din framtid. Alla klyscha meningar för att just du ska känna att ingen vill veta om dig och dina problem.
Sedan när din ryggsäck spricker står du där utan någon. Utstött och ensam, folk du trodde dig var viktig för är du totalt oviktig för. Du var en people pleaser och folk gillade dig för att du ställde upp, men dina vänner var de aldrig.
Jag önskar att folk i verkliga livet kunde förstå, att lika lite som någon väljer cancer väljer du ditt psykiska mående. Livet är ett lotteri, vissa av oss går genom livet och upplever inga trauman, andra upplever trauman hela tiden och blir därmed skörare. Att vara skör är inte fel, snarare tvärtom. Sköra människor sitter inne på en helt annan kunskap än andra, sköra människor förstår och vet hur du skall kämpa dig upp. Trötta? Absolut, men de är också dem som du väljer att berätta allt ditt innersta för. För oavsett hur trött en människa med psykisk ohälsa är kommer denne alltid att bry sig om, jobba hårt som sjutton och vara en trogen vän och bekant.
Att må dåligt handlar inte om att du är en dålig människa. Eller inte är en tillräckligt bra vän, anställd eller familjemedlem. Nej snarare är det tvärtom. Ingen jobbar så hårt som någon som är i en period när det psykiska är bättre. Ingen är en bättre vän, kollega, anställd eller familjemedlem än den personen som mår dåligt i perioder. För den personen ger alltid så mycket mer när den mår bra, än en person som aldrig varit i det mörka hål och kommit upp till jorden. För den med psykisk ohälsa vill inte att andra ska falla ner i hålet, har du varit där kommer du ta dig upp lättare för varje gång. Men första gång? Ja den gången vill vi hjälpa alla andra att slippa uppleva.
