Jag har tänkt på en sak nu sedan semestern, hur människor frågar i alla välmening vad man ska göra under sommaren. Folk undrar förvånat om man inte ska resa utomlands, eller åtminstone har planer på att resa i Sverige. Det ställs krav på att under sin semester uppfylla saker. Precis som att man förväntas vara ute varje solig minut och när det regnar fixa hemmet på insidan. Du förväntas vara igång, hela tiden och den där ledigheten verkar inte direkt vara ledig utan mer stress och press.

Varje sommar har jag känt pressen, vad har jag för planer. Det första som sker efter ordet semester är vad man ska göra, och när semestern är slut finns en förväntan hos allmänheten att berätta vad man gjort.

Inom skolan talar vi ofta om att inte låta eleverna berätta vad de gjort under sommaren, just för att det kan kännas utlämnande för de som inte har gjort något. Samtidigt som vanligt pressar vi vuxna till att berätta, det är sådant återkommande. Det vi inte ska utsätta barnen för ska istället våra kollegor och medmänniskor utsättas för?

Varför skulle anses det vara fel att bara ligga på balkongen, läsa någon helt meningslös bok och bara uppleva lugnet en sommar? Varför måste vi jobba bort vår ledighet istället för att bara njuta, det finns ju anledningar till att bubblor spricker. När vi aldrig får chansen att vila upp innan vi fyller hela bubblan i ett andetag.