Så har jag känt i flera dagar. Bara velat krypa innanför mitt skal, dra mitt täcka över huvudet och försvinna. Gömma mig från hela världen, skita i allt och bara dra. Fly, en flykt utan mål bara för att slippa känna allt det jag känner.

Jag kan under perioder sålla bort intryck, plocka in det som sårar i bokhyllan och slå igen den och sedan mura igen. Som jag alltid gjort för att slippa se, slippa känna och slippa lida. Stålsätta mig och gå vidare, men ingen människa orkar hålla muren när man känner att något riktigt trycker på för att ta sig igenom.

När allt är tillräckligt jobbigt så kommer han genom mörkret och ropar på mig, den läskiga figuren som jag kallar för Gollum. Min enda räddning, den enda jag kan lita på. Min ätstörning, min Gollum. Den som vet hur jag ska tackla världen när världen gör mig illa. Jag hatar och älskar dig på samma gång, hatar att du skadar mig samtidigt som du ger mig kärleken och energin, att istället för att låta omvärlden krossa mig och riva mig i bitar. Faktiskt få mig att stå upp och inte bryta ihop.

Med dig slipper jag gråta, och bli ledsen över saker som faktiskt sårar och gör ont. Med dig vid min sida, min vidriga hatande vän så kan du trycka ner mig till självhatet. Dina hårda ord är lättare art höra för de får mig till svält, andras påverkan? Om så skitsnack, blickar eller elakheter får mig ledsen och ledsamhet är värre än svälten.

Jag ska ses som frisk, men svälter mig mer nu än på flera år. Och det känns bättre att vara yr och hungrig än att sitta där och lyssna på vad andra säger och bara vilja gråta. Tårar är värre än svält, så jag väljer svälten så slipper jag låta mina tårar rinna…