Tänk dig att du sa till din vän, kollega, bekanta eller en annan medmänniska att denna inte var värd en bulle. Tänk dig att du skulle säga till någon annan att den nog inte borde ta en chokladbit, eller äta en macka. Tänk dig att du sa till din väninna som vill ta en fika med dig på stan, att denne nog inte borde och uppmana personen att stanna hemma istället.

Hur skulle du se på dig själv som vän om du dagligen sa detta till din vän och din närhet? Att du dagligen hackade på hur någon ser ut och att du dagligen känner ett behov av att göra så. Att varje morgon kliva upp och skicka ett meddelande till din vän där du berättade hur tjock den är, och hur fel personen är. Att varje kväll avsluta med att uppmuntra din kompis att gå ner i vikt och att imorgon sluta upp med att äta.

Det låter ju inte som en speciellt trevlig kompis eller hur? Inte direkt en vän man skulle vilja ha med sig, förmodligen hade du till sist gjort slut med den giftiga vänskapen.

Ändå så går många runt med denna vän hela livet, denna vän är du och ditt huvud. Du säger dessa saker till dig själv varje dag, förminskar dig själv. Hånar den kropp du har, och jag vet precis hur det är eftersom jag varit i ätstörningens grepp sedan jag var tolv år. Jag kämpar absolut med detta, men står också emot. Från att förr alltid tänkt att jag: Borde inte äta… Till att tänka att jag äter det jag vill.
Från att ha mått skit för att jag varit i svält, till att äta och må bra. Svält betyder inte undervikt, svält betyder att du inte äter och en person som är överviktig kan vara i svält och i så pass dåligt skick att kroppen håller på att lägga av.

Första tiden i svält är ett lyckorus, du får energi och du blir peppad. Du kan träna i överflöd, du tappar massor i vikt och energin blir ett rus. Du känner att WOW vilken skillnad jag har för jag går ner i vikt. Efter 5-6 månader kommer sen backslaget, du börjar bli deprimerad. Du får ont i ryggen, börjar må sämre och förstår inte varför. Svält är lurigt på det sättet, det ger först kickar för att sedan slå ner dig rejält! Kicken är biologisk, den är där för att du ska leta efter mat alltså överleva. När du istället fokuserar på att inte äta kickar den in ännu mera, sömnproblem är vanligt förekommande eftersom din kropp vill ut på jakt.

Ändå så sitter man där och ska svälta sin kropp, leta sig till den perfekta kroppen. Förbjuda sig själv en liten chokladbit, inte tycka att man är värd en bulle eller ta på sig en bikini och sola på stranden.

Samma kropp som varje dag ser till att du reser dig, samma kropp som står kvar fastän insidan rasar. Samma kropp ska man slå och sparka på. Vara en riktigt hemsk kompis åt, är det rimligt? Eller ska man vara sin kropps bästa vän. Jag kämpar för det senare, att vara min egen bästa vän. Min kropp, mitt inre förtjänar en bulle, den förtjänar vänner och den förtjänar att äta en chokladbit eller djungelvrål till helgen. Du som läser detta, du förtjänar en bulle. Glöm aldrig det!