Kategori: Fika & måltider

Middag!

Gott

William önskade sig Lasagne till middag. Jag slängde ihop lite av vad jag hade hemma och gjorde i ordning än. Blev jättegott. Frös in en del så nu finns det matlådor för framtida bruk.

Ätit ostar nyss, på kex. Jag älskar OST! Finns få saker som får sådan god smak i munnen som ost. Det tillhör faktiskt något som jag faktiskt äter utan att tänka på hur onyttigt det är.

För övrigt har William lagt sig, Björn sitter bredvid mig i hans soffa. Vi ser på lite tv eller ja vi ska väl se mer på det antar jag. Den här dagen har gått för fort! Tycker den började lika snabbt som den slutade.

Vad har ni gjort idag? Har det hänt något kul?

Sitter och väntar på att Björn ska komma så vi kan äta lite middag. Det är dukat och jag har haft fram lite ljus för kvällen. Mest för att jag blev sugen på sånt, tycker de är lite mysfaktor ibland. Williams kompis och vår granne kom just hit så de leker tillsammans på hans rum. Själv är jag astrött just nu, ser riktigt fram emot att krypa ner under täcket ikväll. Ska bädda rent ikväll oh de är fan bland de underbaraste som finns att krypa ner i en renbäddad säng tycker jag.

I torsdags när jag tog mig promenad passade jag på att rensa hjärnan för att samla ihop lite tankar och få andas. När jag gick där pulserade inte tankarna som jag tror går hos andra om att man känner sig sund, istället kommer det upp små spöken som viskar ord i mina öron om att se till att gå ner massor nu fortsätt, sluta med allt onyttigt, halvera dina portioner, försök utesluta någon måltid. Den friska sidan i min hjärna vet ju att detta är helt sjukt, jag kan helt ärligt säga att jag är expert på kosthållning även om jag personligen aldrig håller mig till det. Att gå ner i vikt för mig står för svält vilket jag vet är fel och knäppt! Trots detta är det en ständig kamp i mitt huvud som jag dagligen måste motarbeta för att må bra. Jag funderade över mitt förhållande till mat en stund, jag har nog inget förhållande alls. Att äta är inte naturligt för mig, att äta ska vara en naturlig sak. Att äta ska vara lika grundläggande som att andas, sova och gå på toaletten. Men för mig är mat och att äta något man måste göra för att det är ett tvång. Detta gör att jag måste ha folk runt mig för att äta. När William åka med Björn till Skåne i somras och min bror befann sig på jobb i Orsa åt jag inget på flera dagar. Jag drack vatten men åt inget för jag kände mig inte hungrig. Det här är jag i ett nötskal att äta är något jag gör för andras skull inte för min egen. Jag kan köpa godis för jag känner något sug och när jag tar en bit känner jag mest äckelkänslor efteråt. Jag tror att många känner igen sig, för det här är inget jag är ensam om. Jag har heller aldrig tyckt det varit någon annans fel förutom mitt eget, jag vet att jag har min hjärna och mina tankar som maler på där och ingen annan. När jag blev gravid med William fick jag varje morgon tvinga i mig frukost och jag åt inte för min skull utan för Williams skull, eller ja barnet som låg därinne och växte. Men jag har aldrig ätit den där maten som andra talar om som fantastisk utan jag äter och känner hur varje tugga växer i mig.

Samma känslor känner jag när jag går ensam, går jag förbi ett gäng med människor försöker jag göra mig så liten som möjligt för ingen ska se mig. Jag tror att någon som raggar på mig driver med mig och försöker göra sig lustig på mig för att sedan gå till sina vänner och skratta. Jag tror även folk som fnissar på Maxi fnissar åt mig, och jag hatar att stå i köer för jag tycker alla stirrar på mig. Precis som på bussen… Att kliva in i ett rum med massa människor får mig att trycka mig mot väggen för att jag får en önskan om att försvinna in i väggen och aldrig komma ut därifrån.

Sedan inser jag att HUR KAN JAG DÅ jobba som lärare?! Hur kan jag obehindrat gå runt i grupper med människor utan att känna desperata känsla av att vilja försvinna? Hur kunde jag som barn ställa mig inför en fullsatt kyrka och sjunga solo? Vad är det som lockar fram såna saker i mig? När jag hatar att synas egentligen? När jag tycker människor kollar på mig, men ibland så kan jag bara stå där utan att försvinna? Vad får mig att ibland ställa upp och göra saker fast jag bara vill försvinna? Centrum är inget plats för mig ändå tycks jag kunna kliva ut ibland i alla fall.

Jag julen 99.

Tänkte mysa med choklad idag. De förtjänar jag efter den här dagen när man blivit förbannad på en busschaufför och känner för att lägga sig tidigt.

Slängde ihop en tacogratäng till middag. Så sjukt gott! Har inte ätit de på tre år!

Stek först köttfärs
Sedan blandar man i:

1 påse Tacokrydda
1 burk majs
10 stycken körsbärstomater
1 burk Cream fresh
1 burk Philadelphiaost.
När detta fått puttra en stund, häll i allt i en ugnsfast form och strö över önskad mängd riven ost.

In i ugnen på 200 grader i cirka fem minuter.

Servera med sallad, Avokado och/eller nachochips.

Det går att ha i andra saker som jalapeno/paprika med men William tycker inte om det.

Fick lov att citera ”Stina från Saltkråkan” lite. I brist på annat. Hur som helst har ny nyss ätit lite helgfrulle jag och William och jag är mätt som bara den och kommer förmodligen inte känna någon hunger förens till middagen. Det känns som vi har haft en fin morgon hittills, adventskalender som jag skrev i inlägget under och nu lite mysfrulle.
Nu ska jag duscha och fixa mig och sedan får jag se vad vår dag kommer erbjuda, förmodligen mycket lugn då William var sjuk igår.

Mysigt!

Varm oboy med grädde och marshmallows

Nöjt barn.