Kategori: Författarens egna ord.

Samma tidning, men ”olika” syn på saken.

Jag måste bara hagla ur mig. Ibland har jag såna där perioder när det känns som fingrarna kliar på att få hagla ur sig ord. Idag är det så, fingerdiarré?

Jag har funderat på det här med varför jag bloggar, jag har en liten känsla över att de flesta bloggar för att sprida sina ord, och någon bunt för att bli kända. Varför bloggar då jag? Jag vill inte bli känd, och blir livrädd av tanken  att folk skulle veta vem jag är. Jag lever i någon liten bubbla att där jag tänker att ingen som läser min blogg ändå är människor jag känner. Trots detta får jag ganska ofta små kommentarer i livet (där jag är en fysisk-person inte bara en slags skrivare) ”jag läser din blogg, jag gillar den.” Dessa är mina vänner, eller familj och varje gång tänker jag. Jaså?! Hur kan de hittat mig och hur kan de vilja läsa min helt onödiga skit?
Varför bloggar jag om jag inte vill bli känd? Jag bloggar för att jag skrivit ute på nätet sedan jag gick på högstadiet, för att jag måste hagla ur mig ord och för att jag är en kvinna med fingerdiarré, jag måste skriva av mig ibland för att känna mig tömd på alla de tankar och funderingar som finns där i mitt huvud. Mitt huvud är fullt av tankar och idéer. Inte för att jag är speciellt nyskapande, absolut inte utan mer för jag ofta går runt hemma och tänker och funderar, ofta över helt onödiga saker. Jag har säkert talat om det förr, men jag brukar tala med mig själv. Det där är ett problem, vissa tror nog att jag är galen? Som tonåringen brukade jag sitta och intervjua mig själv i brist på annat, någonstans fick ju min fantasi lov att ta vägen. I vuxen ålder går jag istället och skriver ihop memoarer i huvudet, eller så väljer jag att grubbla i saker folk sagt eller skrivit till mig som gjort mig ledsen. Jag tar nämligen åt mig väldigt lätt och bli sårad och ledsen för småsaker. Säg fel sak till mig och hela min dag är förstörd… Där har vi även en av många anledningar till att jag är rädd för att bli känd, ibland men inte så ofta läser jag dessa kändis- och storbloggaresbloggar och varje gång får jag ont i magen av vad folk är villiga att skriva till människor de inte känner, eller känner? Jag skulle aldrig för mitt liv kunna skriva till någon att dom är fula, korkade eller dum i huvudet. Det ligger inte i min natur, och det ligger verkligen inte i min natur att påpeka sådana saker till folk.

När jag gick på högstadiet var det en kille som roade sig med att påpeka att jag hade långa ben… Det här vet jag aldrig om jag talat om i bloggen tidigare? Jag växte fort mellan femman- och sexan och blev 170 lång. Jag fick en syster när jag var tretton som jag älskade att gå runt med i barnvagnen och bara mysa. Den här killen såg mig en gång med henne och skrek ”JA, SÅ DÄR GÅR DET NÄR MAN INTE KAN KNIPA IGEN BENEN” jag bodde i en liten by och det var flera från högstadiet som kom och gick precis där på gatan, jag var tretton år och höll på att sjunka genom jorden. Några månader senare så gick jag i korridoren i skolan när samma kille skrek allt vad han kunde: KOLLA på henne, KOLLA hennes ben! Hon ser ju inte klok ut benen är ju längre än överkroppen! TITTA vad fult, ser ni?! Jag började genast få komplex för mina långa ben… Jag försökte på alla möjliga sätt och vis dölja dem. Det räckte inte med att han påpekade det en gång, han skrek samma saker flera gånger, kommenterade att jag såg ut som en häxa och andra saker som gjorde mig ledsen inombords. Jag låtsades som jag inte brydde mig men inombords mådde jag jättedåligt. Att jag kunde straffa mig själv med att inte äta var en sak, men det går ju inte direkt att kapa av mig benen…
Vad vill jag ha sagt med detta? Vad har långa ben med kommentarer i en blogg att göra? Jo, mina ben kanske inte syns här på bloggen men de där kommentarerna han sa lever vidare i mitt huvud. En storbloggare kanske inte visar sig ledsen över elaka kommentarer, och vi kanske har yttrandefrihet i Sverige. Men det gör nog lika ont för en kändis att höra att ”du förtjänar inte det där”, eller ”gud va ful du är” som det gjorde för mig att höra att jag inte såg klok ut, på grund av mina långa ben.

Rätt lika va?

Gick ner med William till skolan, på vägen hem tog jag en omväg och passade på att ha spotify i mobilen. Jag gick relativt snabbt när jag fick lusten att leka lite. Just de LEKA! Jag började med att gå balansgång på ett parkeringsplatsstaket, en man 50+ kom och såg allmänt förbryllad ut och gick och glodde på mig. Jag fortsatte med att vandra och tänkte att varje vattenpöl och pinne samt kotte på en viss sträcka var mina hinder som jag skulle hoppa över. Jag tog sats och hoppade mellan vattenpölar, kottar och pinnar och en dam med hund gick förbi och stirrade och såg allmänt livrädd ut. Jag fortsatte ändå med musik i öronen, såg lite senare i skogen en sten jag klättrade upp på och hoppade ner ifrån.  Behöver jag säga att jag blev svettig?! Men jag hade skitkul!
Jag tänkte lite logiskt att som barn rörde man sig så där hela tiden, var högt och lågt, hoppade sprang och hade skitkul. Sedan någon gång mellan mellanstadiet och högstadiet blev sånt omoget och fånigt. Man fick liksom inte leka, hoppa och fara omkring på det viset. Någonstans där började i alla fall jag bry mig förbannat mycket över vad folk tyckte. Idag med musik i öronen och hoppande mellan olika mål kände jag en frihet jag inte känt sedan jag var barn, jag gick in i min egen lilla värld och det kändes bra.

Inte vet jag om det klassas som galenskap, idioti eller bara allmänt ovuxet beteende. Men en sak vet jag och det är att jag kände mig fri och att jag kommer fortsätta. Tycka vad ni vill, men jag känner att jag hittat tillbaka till träningsformer jag gillar. Den fria leken, jag gillar inte gym, jag gillar inte att visa mig i badkläder så simma är uteslutet, jag gillar absolut inte att spela gruppsporter. Men leka?! JAG älskar att leka, jag har alltid älskat leken och nu tror jag att jag hittat min träningsform, naturens alla hinder och lekplatser. Jag måste försöka komma tillbaka till barnens träningsplats för det är där jag trivs bäst att vara.

Jag förväntar mig inte att du ska förstå mig, jag är ganska speciell som jag är.
Jag förväntar mig inte att du ska gilla mina livsval, men jag gör dem ändå så här.
Jag förväntar mig inte att du ska vara jag, men jag förväntar mig att du respekterar mig som den jag är.
Jag förväntar mig inte att vi ska tycka lika i varje liten sak, men jag hoppas att du ändå ska förlika dig med att jag är just jag.
Jag förväntar mig inte att du ska leva mitt liv, men jag förväntar mig att du ska leva ditt eget liv.
Jag förväntar mig att få göra vad som känns bäst för mig, och jag hoppas du förväntar dig att göra vad som känns bäst för just dig.

Klev just på bussen, la fram mina pengar och fick frågan om jag var över 20. Det gjorde min dag, jag är 28 men får fortfarande ofta förfrågan om att åka på halv eller helbiljett. Sånt gillas!