Jag måste bara hagla ur mig. Ibland har jag såna där perioder när det känns som fingrarna kliar på att få hagla ur sig ord. Idag är det så, fingerdiarré?
Jag har funderat på det här med varför jag bloggar, jag har en liten känsla över att de flesta bloggar för att sprida sina ord, och någon bunt för att bli kända. Varför bloggar då jag? Jag vill inte bli känd, och blir livrädd av tanken att folk skulle veta vem jag är. Jag lever i någon liten bubbla att där jag tänker att ingen som läser min blogg ändå är människor jag känner. Trots detta får jag ganska ofta små kommentarer i livet (där jag är en fysisk-person inte bara en slags skrivare) ”jag läser din blogg, jag gillar den.” Dessa är mina vänner, eller familj och varje gång tänker jag. Jaså?! Hur kan de hittat mig och hur kan de vilja läsa min helt onödiga skit?
Varför bloggar jag om jag inte vill bli känd? Jag bloggar för att jag skrivit ute på nätet sedan jag gick på högstadiet, för att jag måste hagla ur mig ord och för att jag är en kvinna med fingerdiarré, jag måste skriva av mig ibland för att känna mig tömd på alla de tankar och funderingar som finns där i mitt huvud. Mitt huvud är fullt av tankar och idéer. Inte för att jag är speciellt nyskapande, absolut inte utan mer för jag ofta går runt hemma och tänker och funderar, ofta över helt onödiga saker. Jag har säkert talat om det förr, men jag brukar tala med mig själv. Det där är ett problem, vissa tror nog att jag är galen? Som tonåringen brukade jag sitta och intervjua mig själv i brist på annat, någonstans fick ju min fantasi lov att ta vägen. I vuxen ålder går jag istället och skriver ihop memoarer i huvudet, eller så väljer jag att grubbla i saker folk sagt eller skrivit till mig som gjort mig ledsen. Jag tar nämligen åt mig väldigt lätt och bli sårad och ledsen för småsaker. Säg fel sak till mig och hela min dag är förstörd… Där har vi även en av många anledningar till att jag är rädd för att bli känd, ibland men inte så ofta läser jag dessa kändis- och storbloggaresbloggar och varje gång får jag ont i magen av vad folk är villiga att skriva till människor de inte känner, eller känner? Jag skulle aldrig för mitt liv kunna skriva till någon att dom är fula, korkade eller dum i huvudet. Det ligger inte i min natur, och det ligger verkligen inte i min natur att påpeka sådana saker till folk.
När jag gick på högstadiet var det en kille som roade sig med att påpeka att jag hade långa ben… Det här vet jag aldrig om jag talat om i bloggen tidigare? Jag växte fort mellan femman- och sexan och blev 170 lång. Jag fick en syster när jag var tretton som jag älskade att gå runt med i barnvagnen och bara mysa. Den här killen såg mig en gång med henne och skrek ”JA, SÅ DÄR GÅR DET NÄR MAN INTE KAN KNIPA IGEN BENEN” jag bodde i en liten by och det var flera från högstadiet som kom och gick precis där på gatan, jag var tretton år och höll på att sjunka genom jorden. Några månader senare så gick jag i korridoren i skolan när samma kille skrek allt vad han kunde: KOLLA på henne, KOLLA hennes ben! Hon ser ju inte klok ut benen är ju längre än överkroppen! TITTA vad fult, ser ni?! Jag började genast få komplex för mina långa ben… Jag försökte på alla möjliga sätt och vis dölja dem. Det räckte inte med att han påpekade det en gång, han skrek samma saker flera gånger, kommenterade att jag såg ut som en häxa och andra saker som gjorde mig ledsen inombords. Jag låtsades som jag inte brydde mig men inombords mådde jag jättedåligt. Att jag kunde straffa mig själv med att inte äta var en sak, men det går ju inte direkt att kapa av mig benen…
Vad vill jag ha sagt med detta? Vad har långa ben med kommentarer i en blogg att göra? Jo, mina ben kanske inte syns här på bloggen men de där kommentarerna han sa lever vidare i mitt huvud. En storbloggare kanske inte visar sig ledsen över elaka kommentarer, och vi kanske har yttrandefrihet i Sverige. Men det gör nog lika ont för en kändis att höra att ”du förtjänar inte det där”, eller ”gud va ful du är” som det gjorde för mig att höra att jag inte såg klok ut, på grund av mina långa ben.
Brukar också fundera på varför man bloggar egentligen, har inget bra svar hehe men tycker det är kul att ha det sparat.. Som minnen.
Kram
Sophie – Är nog lika som dig, jag vill spara för minnen. Brukar gå tillbaka och läsa vad jag skrivit och minnas. De är ju mer min dagbok liksom :). kramar
Ja det är konstigt det där… Jag skriver inte för att bli känd heller, men jag tror att man kanske innerst inne skriver för att bli bekräftad på något sätt. Å andra sidan har alltid skrivandet varit läkande för mig 🙂
Nett – Så är det nog för mig med, jag skriver också för den saken. Tycker bara de är trist när man läser hur vissa beter sig mot andra på nätet.
Det är bara svaga människor som beter sig så! Eller så saknar de någon social kod. Ta åt dig av det positiva och skippa det negativa för negativ skit får man alltid genom åren i någon dos! Ta åt dig av det bra! Sedan du? Att skriva på nätet är att vara tillgänglig på nätet. Bara en tanke. Var mot andra som du själv vill att andra är mot dig och de som inte är så är svaga i sig själva. Var rädd om dig! Kramar från Mia.
Mia – De är trist att folk har behov att att trycka ner andra. Tycker det verkar vanligt här på nätet. Jag bryr mig inte om att folk läser, däremot anser jag inte att folk har rätt att säga elaka saker bara för att nätet är öppet för alla. 🙂