★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Vad är styrkan i att kämpa för att överleva?

Jag har fått höra det hela mitt liv. “Du är så stark” eller “Du kommer fixa detta, du har styrkan“. Men vad är styrkan i att kämpa för sin överlevnad? Är det verkligen styrka när ens kropps överlevnadsstrategier kickar in för att kroppen är programmerad för att göra just detta? Är det styrka att känna hur hela jaget vill ge upp medan den kroppsliga biten håller dig kvar för att den vill överleva.

Kroppen vill aldrig dö, kroppen vill inte ge upp. Själen kan vilja ge upp, själen kan vara så sårbar att den inte orkar mera men kroppen den kommer kämpa in i det längsta för att hålla dig vid liv. Det är därför sjuka överlever i sina kroppar tills kroppen inte orkar längre men själen som folk gärna vill berätta för dig är så stark, när den inte orkar längre då håller kroppens fysiska nivåer dig vid liv.

Jag är inte stark, min kropp håller mig vid liv. Men mitt inre sliter mig itu. Min själ har lärt mig att dölja hur jag känner, min själ har lärt mig att överleva med hjälp av kroppen. Min hjärna är trött och ledsen, den har blivit försvagad åter igen. Det finns ingen styrka där, den har fått tillräckligt med sparkar och slag för att bara låta kroppens mekanismer hålla mig vid liv.

Jag sörjer och jag lever, men jag är inte stark. Sluta påtala hur starka människor är bara för att det just nu går influenser i denna yogakultur att “hitta sig själv, och sin inre styrka“, alla är inte starka vissa av oss överlever och fortsätter leva men är ärrade för livet. Det finns ingen styrka där bara överlevnad och kroppens vilja att hålla dig vid liv oavsett vad din själ känner inom sig.

Som löven faller ner i snön.

Igår såg jag ett ensamt äpple på ett träd. Kanske kände jag mig just som det äpplet, ensam och trött. Idag är det två veckor sedan mitt liv slogs i spillror och mitt hjärta slets ur kroppen.

Idag ska jag ha ett kvalificerat samtal, jag hoppas även på att hinna med att göra en intervju idag. Får jag båda gjorda kan jag sedan bara försöka skriva ihop lite till specialpedagogsprogrammet. Jag får erkänna att skolan inte är det jag prioriterar främst just nu, jag försöker bara överleva just nu.

Just överleva är verkligen inte så enkelt, det är snarare bland det svåraste uppdrag jag haft i livet.

En kallelse till Dala-ABC.

Den ramlade ner i min brevlåda, jag kom hem och så låg det där brevet med en kallelse till Dala-ABC. Jag ska alltså få hjälp nu efter alla år av självsvält, kräkningar, hetsätning och nu allt jag gjort samtidigt som jag skadat min kropp. Det känns konstigt, men samtidigt befriande. Jag undrar över livet före och efter nu, hur kommer mitt liv se ut utan ätstörningar? När man gått så länge som jag med ätstörningar, när man inte känner av hunger, törst eller mättnad. När magen har problem, då känns det väldigt konstigt att tänka att en dag kommer jag att vara frisk. Vad är ens frisk?

Det är många tankar som kretsar i mitt huvud, en längtan efter att bli frisk och en längtan efter att må bra. Men innan jag sorterat ut allt ska jag jobba, jag slutar 14:45 och sedan ska jag bara försöka att ta det lugnt.

Ny arbetsvecka och att äta på Max.

Idag startade en ny arbetsvecka och dagen har varit så himla känslofylld för mig. Jag var egentligen inte alls redo att börja jobba, men man måste gå tillbaka någon gång oavsett om det känns som man ska sprängas inombords. Jag klarade mig igenom arbetsdagen men efteråt var jag så slut att det fick bli MAX till middag för mig och William. Inte det nyttigaste och bästa direkt, men jag tog det idag. Jag vet inte varför egentligen, kanske för att jag bara behövde slippa laga middag.

Jag har klarat mig igenom en dag, men det betyder inte att jag känner mig som jag dragit någon lottovinst direkt. Jag sörjer och känner mig så himla tung inombords. Det saknas mig någon varje sekund och varje minut. Tiden är som i ett kugghjul, varje kväll lägger jag mig med en önskan att vakna upp ur denna mardröm. Varje morgon vaknar jag och vet att mardrömmen är sann. Jag förstår inte, jag kan inte handskas med detta det gör alldeles för ont.

Slut på hundvakt, en dörr matta & en omgjord Billy.

Startade dagen med en kopp kaffe i min vackra Ostindia kopp, tog två ägg i en äggkopp från Ostinda och en assiett från Mon Amie. Frukosten åt jag i sällskap av William och senare Sotis.

Jag la mig i soffan i sällskap av Sotis och William. Det kändes så tråkigt hela dagen att min lillasyster Melissa idag kom hem från eventet för att hämta hem sin hund igen.

Sotis låg på mig och myste på min filt. Som jag klappat hennes dessa dagar, och även glädjande nog inte haft någon astma eller allergi. Jag tror verkligen att min hyposensibilisering funkade väldigt bra. Jag har ju vetat detta mot att jag tidigare inte kunde besöka någon med hund tills nu när jag kan vara hemma hos folk. Men trodde inte att det skulle funka att ha en hund här från onsdag till söndag utan astma och allergi, för 10 år sedan hade det varit en omöjlighet.

När min syster kom hit fick jag en present av henne. Det var denna helt fantastiska dörrmatta! William fick också en present, detta då vi varit hundvakt så himla gulligt. Blev verkligen så glad, jag bjöd min lillebror och lillasyster på en kaka jag hade i frysen som vår mormor bakat. Det kändes så fint att dela den vi fyra tillsammans.

När de åkt hemåt så kom Björn hit. Han fick sätta upp dessa två vitrindörrar på min Billy bokhylla. Jag har den äldre varianten och länge velat haft dörrar till eftersom dessa inte finns att få tag på längre. Blev därmed så glad i veckan när dessa kom ut på Facebook så jag handlade på en gång. Jag köpte dessa två dörrar, och även de mindre övre. Dessa två stora satte Björn upp åt mig, och de mindre fixade jag själv. Som tack bjöd jag Björn på middag.

Jag fick även med denna dörr som extra, så den satte jag fast på min smala Billy i köket. Även den lilla ovan. Det blev verkligen bra, och glädjande för mig att kanske slippa damma där lika ofta. Jag föredrar absolut att ha glasluckor framför att inte ha det. Skulle dock vilja ha någon form av knoppar på dessa så ska se om det går att köpa någonstans.

Kvällsfika och att tända ljus i saknandes tecken.

Igår efter att William och Sotis kom hem efter ett besök i Skedvi, så dukade jag upp med bullar åt oss. Vi la oss i soffan och tittade på Sabrina the teenage witch, du ver den nya serien som Netflix släppt. Den som hör ihop med Riverdale. Jag såg även Sabrina på 90-talet men dessa serier är verkligen två helt olika serier. Jag gillar de båda.

Eftersom det var alla helgons dag tände jag ljus för den människa jag saknar mest världen. Tre ljus och jag kände hur tårarna fylldes i mina ögon. Jag saknar dig så, det gör så ont! Jag förstår inte, kan inte ta till mig detta. När jag orkar berätta, när orden lämnar min mun då ska ni få veta vad det är som tynger mig. Men just nu behöver jag sörja ensam.

Jag saknar dig, mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen. Du saknas mig så mycket!

Ett gäng med böckers & LP-skivor.

I onsdags besökte jag Ta till vara, där fock jag med mig en hög med böcker och LP-skivor igen. Härliga klassiker som Disney och Astrid Lindgren.

I torsdags åkte jag till PMU och där handlade jag en hög med julböcker samt två av Astrid Lindgrens böcker. Det är något speciellt med böcker för mig, dels för att jag tycker det är roligt men även för att jag är lärare.

Hundvakt & nya fransar.

Vi har lilla Sotis här på besök som gör dagarna lite lättare att ta sig igenom. Jag får med hennes sällskap annat att tänka på en stund, även om vågor av sorg sköljer över mig nästan hela tiden. En våg av sorg och saknad, en våg av att känna mig helt förkrossad. Det gör så himla ont!

Jag åkte ner till Studio Face and body igår för att ge mig själv kärlek i denna hemska tid. Jag fyllde på ögonfransar eftersom gråten fått de jag gjorde sist att sköljas i väg som flodvågor.

Det har varit skönt att ta dessa promenader med Sotis varje dag i alla fall. Igår gick vi en stund och jag fick annat att tänka på. Naturen och djur har ju den förmågan att få iväg tankar en stund. Det betyder inte att jag sörjer mindre men jag kan andas bättre.

Fem en fredag v.44: hårresande

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så hon och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag!

  1. Vad är det mest galna du någonsin gjort med ditt hår?
  2. Vad är det läskigaste du har klätt ut dig till?
  3. Vågar du gå in i spökhuset på ett nöjesfält? 
  4. Vad får håret på dina armar att resa sig?
  5. Blir du av med din hicka om någon skrämmer dig?

Vad är det mest galna du någonsin gjort med ditt hår?
Galna vet jag inte, det enda jag gjort är väl att färga det i olika färger vilket jag gör då och då. Ett tag innan det var modernt med alla olika färger som är nu hade jag svart hår med slingor i färgen rosa. Jag fullkomligt älskade den saken.

Vad är det läskigaste du har klätt ut dig till?
Jag klär liksom aldrig ut mig. Var på ett maskeradkalas hos en kompis en gång som barn. Annars tycker jag liksom inte om den där saken med att vara utklädd.

Vågar du gå in i spökhuset på ett nöjesfält?
Det gör jag, tycker sånt är lite spännande faktiskt. Rent av riktigt roligt.

Vad får håret på dina armar att resa sig
Sniglar, så vidriga och äckliga på alla sätt och vis. Händer även när jag känner mig bevakad.

Blir du av med din hicka om någon skrämmer dig?
Nej, jag måste dricka vatten för att bli av med hicka.


En vecka av sorg.

Jag skulle skrivit detta igår, men jag fann aldrig orden eller ro i kroppen. Igår var det en vecka sedan den värsta dagen i mitt liv inträffade. En vecka med sorg, en veckan där en bit av mitt hjärta slets ur min kropp.

Det gör så ont och varje dag försöker jag förstå vad som hänt. Det är så smärtsamt!

Jag tog med William till Ta till vara igår bara för att göra något, träffade min bror och kramade om honom. Vi åkte sedan hemåt, min syster Melissa kom hit och lämnade sin hund Sotis, vi ska vara hundvakt tills söndag. Det är läkande med djur!

Björn bytte bildäck på min bil, sedan bjöd jag på pizza som var hemmagjord. Det känns så märkligt att livet ska fortsätta samtidigt som en del saknas mig.