Att leva med ett huvud av PTSD och GAD.

Madeleine Stenberg 8 februari, 2025 25 Kommentarer

Det blev en vecka när jag knappt bloggat alls. På måndagen var jag ganska slut och trött efter jobbet, vi hängde ute hos Björn tog en lättare promenerad men sedan bara tog vi det lugnt. Så kom tisdagen, snön vräkte ner och jag var lite halvlåg redan på förmiddagen. Anledningen var alla dödsfall kopplade till bilolyckor som varit på sista tider, dels här i Falun men blev även väldigt berörd av en ung tjej som var fodervärd åt en av min uppfödare Lailas hundvalpar. Tjejen som blev tjugoåtta år dog när bilen frontalkrockade med en annan, valpen låg i sin bur i bilen och klarade sig mirakulöst utan en enda skada. Tjejen så ung lämnade efter sig två små barn, på 8 och 6 år! Det där slet tag i bröstet på mig något enormt, jag tänkte på allt med min biologiska pappa som dog när jag var 9 år av samma skäl. En bilolycka, med dödlig utgång.

Tänker också på valpen som behövde se sin älskade ägare dö. Det verkar som valpen mår bra trots allt och är trygg, och åker i bilen utan problem. Jag har kontakt med min uppfödare och vet därför om allt detta.

Den saken berörde mig alltså rejält, det blev inte bättre av att två veckor innan hade en annan kvinna runt 40 år också dött i en bilolycka här i Falun och även hon har jag fått höra (kan ha fel) hade småbarn hemma. Det sliter sönder mig från insidan!

Det här i kombination med att jag redan idag tycker det är läskigt att köra bil, det finns nämligen en anledning till att jag trots mitt B-körkort endast väljer att köra automat får sådan otrolig rädsla för bilolyckor.

Så när jag åker hem i snöyran på tisdagen, hämtar upp min bror och Lizzla för att åka till PMU där min bror skulle handla en sak hör om någon pågående händelse på radion blir osäker på vad det är. Det blev jag så klart varse hemma. Jag slog nämligen av radion i bilen då pulsen ökade, men hemma ja då kom det fram. Skolskjutning i Örebro, alltså pågående dåligt våld med inlåsning. Allt det där som finns i mitt huvud så gott som varje dag… Det första jag gör på alla nya platser är att ha koll på möjligheter till skydd. Vid brand var springer jag då? Om någon börjar skjuta vilka möbler kan jag blocka dörren med för inrymning då.

Så har det hänt igen och hatet mellan människor som misstror en den ena eller den andra. Människor som fokuserar mer på den som utfört denna vidriga handling istället för offrensanhöriga, och de offer som var där med klarat sig. Människor som riskerar samma helvete som jag i huvudet med konstant rädsla. Att leva med rädslan för att något ska hända 24/7 där kontroll är det bästa jag har. Att ha kontroll skapar lugn, och jag är därför den perfekta personen när kriser uppstår eftersom jag så agerar lugnt och vet precis vad jag praktiskt ska göra.

Men som sedan alla andra dagar på året är livrädd och måste tänka igen varje liten sak jag gör. Som kan dra slutsatser efter att statistiken som oftast talar sitt tydliga språk, och som gör att jag redan innan det händer eller konstaterats vet vad som kommer sägas. Jag förbereder mig, för att slippa chocken och rädslan, men får istället en hel del nedstämdhet av saken.

Jag blir också ännu mera nedstämd av att läsa hatet som florerar mellan människor, inte hat kring handlingen utan hatet över att se sig själv som jag har alla emot mig. Det speglar så den värld vi lever i, med egocentrisk tänk kring bara jag och mitt. Att vara arg på andra för de inte gör något, medan man själv klappar sig på axeln för att man minsann går och röstar en gång vart fjärde år. Men resten av tiden gnäller över vad: ”Samhället borde” och ”det är … fel”, istället för sitt granska sig själv och ställa frågan kan jag engagera mig i något? Kan jag bli aktiv i någon förening som kan hjälpa till att förebygga? Föreningslivet skriker efter folk, det är alldeles gratis att ge av sin tid istället för att gnälla skiten ur sig över vad samhället borde, men som alla vet inte gör.

Det kostar ingenting att vara vänlig. Det konstar ingenting att delta ideellt inom olika föreningar. Det kostar ingenting att bjuda in till samtal med dina medmänniska. Det kostar ingenting att skratta, det kostar ingenting att ge kärlek till andra istället för hat. Det kostar inget att berömma någon för deras prestationer, djur, frisyr, sättet att vara på. MEN det kan påverka en människas attityd och handlingar på vägen.

Vi lämnar våra fotsteg i sanden på denna jord för ett kort tag, när vinden eller vattnet kommer försvinner våra fotspår. Försök lämna kvar saker på jorden som medför att du blir ihågkommen på ett sätt där andra kommer tänka fina tankar om dig. Bli inte bara något som försvann, bli någon som stannar kvar i andras hjärtan.