Visar: 1 - 1 av 1 artiklar
Ätstörningar Gynekologi Högkänslighet

Att ha sådan ångest, att du får lugnande.

För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag cellprov. Jag mår alltid otroligt dåligt psykiskt inför cellprov. Så pass dåligt att jag börjar skaka bara jag öppnar brevet och sedan går runt och mer eller mindre hyperventilerar. Jag brukar därmed få komma till barnmorskemottagningen på tider när ingen annan är där.

Sedan sitter jag i väntrummet och skakar, sedan sitter jag därinne och håller andan och sedan mår jag skit efteråt. Jag går sedan också och rädslas för svaret på cellprovet. Jag mår så dåligt av gynbesök att det är helt olidligt!

Därför var det hemskt för ett och ett halvt år sedan när jag fick veta att jag var HPV-positiv och därav bärande av hpv-virus. Jag skulle vänta in nästa koll, och i somras hörde Karolinska Institutet av sig till mig och undrade om jag kunde tänka mig att delta i en studie kring självprovstagning av HPV. Jag sa ja, och det var betydligt mindre ångest att ta provet själv på toaletten och skicka in.

Jag fick återigen svaret att jag har HPV och varianten HPV16 som är den som kan leda till cellförändringar och livmoderhalscancer. Jag har alltid gått på mina kallade tider trots min ångest kan tilläggas.

Förra veckan fick jag två brev, ett från kvinnokliniken här i Falun och dagen efter det från min barnmorskemottagning som båda kallade mig för cellprov. De kom inte på samma dag, utan jag öppnade det från kvinnokliniken först.

Ringde till kvinnokliniken på morgonen dagen efter som var torsdagen. Jag hade inte sovit på hela natten, kunde inte andas och var livrädd. Så säger personalen att jag kommer få lugnande, att jag ska få komma dit och att det finns medicin som ska få mig lugn på besöket. Jag tackar ja, stenen faller från mina axlar. Jag får ha med en person, och får lugnande. Jag slipper paniken och ångesten under besöket, jag ska få få göra ett prov för första gången utan fullkomlig panik inombords.

Kom dock hem och möts av ett brev från barnmorskemottagning som också kallat mig till dem för samma sak. Återigen får jag panik, fick tag på barnmorskan på morgonen som lugnande och tog bort min tid hos dem som blivit dubbelbokad. Hon säger även att det här kommer passa mig bättre med min panik.

Helgen har passerat, jag fick akuttid på kvinnoklinikensmottagning idag. Fick lugnande i form av narkotiaklassat läkemedel för första gången i mitt liv, min underbara vän Lisa följde med. (inte in men var med på annat) Läkaren var jättebra, och undersökningen som var en kolposkopi (om jag förstått ordet rätt). Den passade mig utmärkt som knappt kände något och var fullständigt avkopplad. Kunde titta på livssändning av min livmodertapp. Fick höra att läkaren inte kunde se någon som helst antydan till cellförändringar även om provet ändå ska skickas in. Jag känner mig lugnare även där, men mest lugn av att fått en bra upplevelse hos gynekologen.

Det har aldrig varit något med personalen som skapar ångesten för mig inför gyn, många kanske tror det. Det är något annat, situationen och att jag får panikångest före, under och efter. Att jag knappt kan andas! Att idag fått mediciner som fick mig lugn, som medförde att jag visserligen sovit så gott som hela dagen var bra för mig. Nu väntas svar på cellprovet, jag hoppas det är fint.

Jag förstår att några av er säkert tänker: “gud så löjligt att vara rädd för gyn,”, “människa du har fött barn!”, “Snacka om löjlig.”

Till er vill jag säga, det är åsikter jag fått höra när jag öppnat upp mig kring detta i över 20 år! Mitt första besök hos barnmorskan på ungdomsmottagningen gjorde jag som femtonåring. Jag fick redan då panikångest! Det är alltså inget jag valt, muskelminne är något jag fått höra dessa dagar när jag pratat med vårdpersonal om varför jag tror mig lida av detta.

Under min ätstörningsbehandling har saker kommit och bubblat upp till ytan. Minnen blivit tydliga, det finns kopplingar mellan detta och det. Vad kommer jag inte dela med mig av, mina närmaste vet. Jag skriver inte detta för att utelämna något. Säger man A får man säga B, anser många. Men det är ibland det räcker med att säga A för att slippa gå vidare.

Jag vill egentligen mest öppna mig, kanske finns det fler som jag som får denna ångest. Som inte vet om att det finns hjälp att få. För mig har denna dag varit så skön efter att jag fick lugnande. Kroppen och hjärnan slapp genomgå en skräck för en stund.

%d bloggare gillar detta: