Igår morse under min och Lizzlas morgonpromenad, överlämnade Björn en tavla och lite annat till mig som min bror tagit med från min mamma och adoptivpappa. Tavlan bad jag min mamma skapa för ett tag sedan, den har lampor i sig också. Det är såklart Skilla och Lizzla på den. En av dem som går med mig här synligt på jorden och en som går bredvid som jag inte ser. Mina älskade hundar!
Den är verkligen så fin!
Igår tog jag med Lizzla ut på en promenad på 3 kilometer. Vi gick från Björn i Kniva till Lisselbo. På vägen blev vi utskällda två gånger och det är så spännande att se hur Lizzla alldeles obrydd går förbi med huvudet högt och tittar inte ens åt hundarna som skäller. Innan någon börjar om små skällande hundar var dessa hundar i större storlek.
Det finns vissa delar på internet när det kommer till hundar som jag tycker är uttjatade men som folk mal på med till leda. Det är flexikoppel, sele eller halsband, om man plockar upp efter sin hund eller inte, om man har hunden lös och framförallt att alla småhundar är skälliga.
Eftersom mina algoritmer har läst av att jag har hund, så är det sådant jag får upp på sociala medier. Jag förstår att människor brinner för vissa frågor, men vissa saker kommer förmodligen aldrig förändras ändå. Dessutom om man vill ha en förändring är inte gnälla på varandra vägen dit.
Förändring sker ju genom att man aktivt ändrar saker, om det så är sitt eget beteende och åsikter eller handlingar. Men att tro att andra ska vilja förändra sig själva är naivt. Man kommer inte förändra någon genom att klappa sig själv på bröstet och säga att: ”Jag plockar alltid upp efter min hund”, eller ”alla ouppfostrade småhundar, som skäller”. Ja det är inte kul med skällande hundar, men tror mig det tycker inte ägaren till dessa heller. Snarare skulle jag vilja påstå att de lider mer än du gör i 1 minut av ditt liv. Den med hunden som skäller lider varje promenad, och får alltid en känsla av panik vid hundmöten.
Jag vet för Skilla var sådan som tyvärr lagt till sig det beteendet. Helt enkelt för andra släppte fram sina hundar till henne tidigt och hennes sätt att vilja visa, hit men inte längre var skall. Jag hade godis, leksak, gick omvägar, sa ifrån till sist blev det att bära tryckt mot mitt bröst som visade sig vara det enda som hjälpte. Då var det så klart fel för man ska inte bära sin hund, och folk med stora hundar tog för givet att jag var rädd för deras hundar… Jag var inte ett dugg rädd, men jag ville låta oss alla slippa höra Skilla bli upprörd.
Lizzla är precis tvärtom. Hon kan pipa när hon ser andra hundar och då är det pip/gny. Med henne var jag tydligen med från början att nej hon ska inte hälsa på andra hundar! Jag vågade stå på mig mera, mot andra. Men sedan har hon haft en annan personlighet där hon inte är så speciellt intresserad heller. Hon älskar sin flock/familj och tycker att vi är de mest intressanta som finns. Det blir därmed inga skall i förebyggande syfte för henne för hon är trygg i att här går jag och du går där.
Jag dömer aldrig någon med en skällande hund, oavsett om det är hundar på sina gårdar innanför staket eller i hundgård, eller vid möten på gatan. Vem ger med rätten till den saken? Jag är inte bättre än någon annan. Jag tror inte heller att någon med flexikoppel och sele är sämre än någon med halsband och vanligt koppel. Jag dömer inte någon som glömt påsen, och inte plockat upp just den gången. Eller personen vars hund rymt.
Vem är jag att sitta på höga hästar och anse mig vara så förbannat duktig? Det är ingen person jag vill vara. Dessutom sätter man orimliga krav på sin omgivning, att vara perfekta bara för att man själv vill vara det.
Det är okej att fela säger många, men alla vet att så är inte alltid fallet. Alla gör vi något man inte borde ibland, men gör det oss till sämre hundägare? Absolut inte! Vi vet inget om en annan människa eller hunds historia. Vad bar dem hit?
Att vara ödmjuk inför varandra, och tänka att vi gör så gott vi kan bygger ett fint hundsverige där man kan hjälpa varandra med tips. Att skriva om hur bra man själv är, och dåliga andra är? Det bygger avstånd och svårigheter att växa och förändra. Jag vill ha förändringar, och förbättringar men inte genom att själv låta andra tro att jag är perfekt. För perfektion är ingenting att sträva efter.
Två år utan dig idag älskade Skilla. 💔
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och olyckan. Jag lever med den på min näthinna, och ser dig springa ut på vägen precis när bilen kommer. Hur jag bar dig i mina armar efteråt, medan blodet bara rann från dig. Att lägga dig ner på gräsmattan och bara önska att du inte ska dö men ser hur andningen går från extremt snabb till att försvinna. Hur en del av mig försvann, att åka till Anicura för att lämna in dig där, för att aldrig mer se dig. Du blev bara 3,5 år, så ung! Jag tänker på våra fina minnen också, ditt gosiga sätt eller din kaxighet. Du är så saknad! Livet går vidare, man lär sig leva med sorgen. Men jag tror aldrig den kommer lämna mig. Jag saknar dig Skilla! Runt klockan 9:30 idag kommer det bli tuffast, då har det gått exakt två år. Två år som känns som igår, två år av sorg och saknad. Jag har bävar inför denna dag i över en månad.
Jag tänker på dig idag Skilla.
Ditt namn i stamtavlan var: Send me an angel. Precis det du var, en ängel sänd till mig för en kort tid.
Jag fick en fråga från Lisa kring Lizzlas ovanliga namn. Jag vet att många av er vet detta, men för er som är nya eller inte vet kommer här den sorgliga och fina bakom Lizzlas namn.
Den 15 april 2023 runt klockan 9:30 på morgonen var jag med om den värsta upplevelsen någonsin, min älskade Skilla tog sig ur kopplet och trots att selen var hel såg Björn hur hon sprang iväg mot skogen. Han sprang in till mig och ropade att Skilla var lös. Skilla fick absolut inte vara lös, då hon hade mycket jakt i sig och att få henne att stanna var omöjligt. Jag och Björn springer tillsammans över vägen mot skogen, jag ser henne springa vid backen vid skogen och säger hon är där. Det kommer en bil runt hörnet och precis då är Skilla nere vid vägen, springer ut och blir överkörd framför våga ögon. Jag ser bara hur hon försvinner under bilen, hör Björn avgrundsdjup av skrik händerna upp i luften och ett NEJ! Medan jag springer ditåt och ser min älskade Skilla ligga och rycka i kroppen i en pöl av blod. Jag bär henne i min famn medan blodet rinner ner över mig. Lägger henne på gräsmattan och skriker kämpa älskade Skilla kämpa! Men jag ser i hennes ögon att det är över. Det är inget liv där och blodet rinner ur hennes mun! Jag bara går inåt, ringer mamma och skriker: HON ÄR DÖD! Mamma pratar med mig och jag går upp igen, Björn står där och håller om mig, jag är blodig från topp till tå. Han lindar in henne i en muminhandduk och jag har henne i min famn hela resan till Anicura där jag sitter som i en dimma. Vi kommer in, får frågor om urna och kremering och det enda som går runt i mitt huvud är att nu är jag också död. Jag vill inte leva mera, aldrig mer. Jag har skrivit på Facebook för att berätta för att slippa frågor.
Berättar för Skillas uppfödare och säger att om du får fler valpar så är jag intresserad. För erbjudande om att köpa en av hennes valpar en tik som är lillasyster till Skilla då det är samma mamma, hon är 7 veckor.
Jag beslutar mig den veckan trots att jag åkte till Säter, började planera min död för jag var död inombords att ändå köpa henne. Alla runt mig sa samma sak. ”KÖP EN NY HUND OCH SNART!” Alla visste, de kände på sig att det var nära att jag gjorde det värsta tänkbara. Jag visste det själv med.
Så veckan efter åker vi till min uppfödare, kommer in och får träffa Skillas mamma och hon kommer fram till mig och det ändå jag tänker då är: Förlåt! Förlåt för att jag inte kunde hålla ditt barn vid liv!
Så får jag och Björn träffa den lilla söta pudelvalpen, en åtta veckors liten tjej som fyllde mitt hjärta med kärlek på en gång. Hon fick följa med oss hem, och på resan bestämmer jag mig för att hon ska få heta Lizzla. Lizzla betyder liten på Orsamål, liten som i Skillas lillasyster. Hon har läkt såren i mitt hjärta och gav mig livsglädjen tillbaka.
Lizzla är min läkehund, min glädjespridare. Jag kommer till slutet av det här inlägget och har gråtit mig igenom det. Jag sitter här med tårar i ögonen, och inget gör så ont som att återuppleva Skillas död. Jag ser olyckan framför mig varje dag, det går inte en dag utan att jag tänker på den.
Mina älskade hundar, en i himlen och en här på jorden. Lizzla, lilla lillasyster.
Igår efter frukost och Melodikrysset drog vi ut på åkern med Lizzla. Hon fick ha lina på sig, det känns alltid som en trygghet att hon har något på sig ifall att. Jag som förlorat en hund i trafiken vet hur snabbt det kan gå, så oavsett var vi befinner oss har hon alltid koppel eller lina på sig. Skilla gick inte att ha okopplad, jag vet hur besatt hon var av jakt. Lizzla är annorlunda hon kan vara, men jag vill inte riskera något. Sedan hade Skilla tagit sig ur kopplet, och drog när olyckan skedde. Än idag undrar jag hur hon alltid lyckades ta sig ur kopplet när selen var intakt. Lizzla har aldrig gjort så, och ja det får mig ändå att undra.
Den som tror att jag inte tänker på Skilla har så klart fel. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och att olyckan spelas upp framför mina ögon. Hon är saknad, senast igår när jag låg bredvid Lizzla medan jag läste en bok tänkte kom tanken på vilket fint team dessa två kunnat vara tillsammans. Om de allt varit annorlunda, i en annan situation.
Nu hade jag aldrig haft Lizzla om Skilla levt det vet jag, men man kan ändå känna tanken inombords när den fladdrar förbi. Frekvenser av vad som kunnat vara, men som inte är.
Lizzla var lycklig i snön, sprang runt och grävde ner nosen i den, la sig raklång och snurrade runt. Den som påstår att pudlar inte gillar snö och naturliv kan se sig överbevisad med Lizzla. Hon älskar allt som har med naturliv att göra, och det är magiskt att få ha en hund som vill med på precis allt.
Idag älskade Skilla skulle du fyllt 5 år. Vi skulle firat dig, och du hade fått någon fin leksak. Fem år, men så länge fick du aldrig leva. Det gör ont i hjärtat. Det är nu 1 år och 5 månader sedan jag såg dig dö framför mina ögon, den 15 april 2023 när du sprang ut i vägen och bilen kom. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Jag har haft mina sorger, mina tragedier och mina trauman. Men ingen kan någonsin mätas med traumat att bära dig i mina armar. Se dina ögon utan liv och allt blod som kom ur din kropp. Inget trauma kan någonsin mätas med allt blod som var på mig från topp till tå. Jag kan nu använda jackan jag hade den där dagen. Men tröjan som var en favorit som jag bara använt ett par gånger innan hänger i garderoben. Jag mäktar inte ta på mig den då den påminner allt för mycket om dagen du dog. Dagen då mitt hjärta slets ur min kropp.
Jag vet att du var anledningen till att din lillasyster Lizzla kom till oss. Din lillasyster som läkt såren sedan den 22 april 2023.
Du kommer aldrig glömmas Skilla. Du fattas mig! Idag skulle du fyllt år, och jag tänker på dig.
Skilla – Send me an angel. 190919-230415
Så glad över att Björn tog Lizzla över natten, men det betydde också att jag fick sova ensam i natt. Det hade inte funkat så klart att göra på något annat sätt med min migrän. Men det är ändå något speciellt att somna och vakna bredvid sin hund. Jag avskyr att sova ensam.
Jag började tänka på den första natten efter Skilla dog precis, den där vidriga känslan av att vakna upp och veta att hon finns inte mer. Att vakna upp och veta att hon är borta, att lägg min hand där hon skulle sovit och veta att du är inte längre där. Den där känslan av tomhet. Jag har alltid hanterat dödsfallsdagen bättre än dagen efter. Dag två är vidrig, det är då tomheten kommer och sanningen är brutal. Det var lika när mormor dött också. Sedan det där med att tiden läkar alla sår, är absolut inte sant. Det gör fortfarande lika ont att tänka på mormor och Skillas dödsfallsdagar.
Skillas gör sig påmind varje dag, jag ser olyckan spelas upp framför mina ögon flera gånger per dag. Jag skriver inte om det lika ofta men det finns där, och jag saknar henne. Tänker ofta hur fint hon och Lizzla skulle haft det tillsammans som systrarna fått leva ihop. Jag hade så klart inte haft Lizzla om Skilla levt, men ändå finns tanken där. Det medför också att jag vet att jag kommer skaffa en till hund, för hundar är en viktig del i mitt liv.
Inlägget startade med att förklara att sova ensam, till att bli ett inlägg om sorg. Det behövs ibland. Jag sörjer Skilla och jag sörjer min mormor. Jag tänker på er båda varje dag!
Jag köpte tre änglar på Marketplace fredagen efter Skillas årsdag av olyckan som kostade henne livet. En av änglarna fick din plats vid Skillas urna, leksak, ben och scillorna jag plockade förra året.
Resten av änglarna hittar ni nedan. Willow tree är verkligen vackert.
Ett år sedan du lämnade jorden för alltid älskade Skilla. Min egna ängel, min Send me and angel! Runt 9:20 tog du dig ur ett helt koppel och hel sele, du sprang mot skogen och någon gång runt 9:30-9:40 blev du överkörd. Jag vet inte tiden, exakt den var aldrig relevant. Men att bära dig kropp som ryckte i mina armar samtidigt som du kändes så lätt. Att säga till dig du fixar det Skilla, och att se allt blod och sedan rakt i i de ögon som visade att liv inte fanns längre det som rörde sig var bara det absolut sista av kroppen. Din själ hade redan lämnat jorden, och den känsla av att där ditt liv slocknade… Där slocknade även mitt. Mamma i telefonen och Björn som fanns där , hur mamma sa till mig att ta med Skilla till veterinären. Björn som lindade in Skilla i en handduk, resan till Anicura. Att komma dit med sin döda familjemedlem, att gå in blodig från topp till tå genom receptionen. Få frågor om kremering, urna? Ja allting som bara några minuter innan inte ens tänkt tanken på. Att lämna dig där på båren, pussa på din fortfarande varma kropp och gå. Gå ut i n vår som var totalt meningslös. Gå ut i vad jag visste var en dag i lugn, men som skulle bli värre dag två för så fungerar jag i trauman.
Sedan veckan som följde… Alla som slöt upp, erbjöd sig saker. Jag har aldrig varit den som trott att människor brytt sig om mig, vem är jag i en värld? Men så många som fanns där som brydde sig om mig. Det är jag fortfarande så tacksam över. Det finns mycket ondska i den här världen, men kärleken är större. Vi får aldrig glömma att det är mer kärlek i världen ondska, även om det är ondskan vi ser och hör om. För vem vill berätta om något så fint som kärleken?
Kärleken känner jag fortfarande för dig Skilla, jag kommer aldrig glömma dig. Du har nyckeln till mitt hjärta, en plats där du finns. Jag älskar dig och saknar dig. Ett år utan dig! Men du är alltid med mig och din syster Lizzla. 勺
Det närmar sig Skillas dödsdag. Jag får upp minnen från förra året på sociala medier, våran sista tid tillsammans. Om jag vetat vad som skulle hända, den tanken dyker upp i mitt huvud. Det hugger till i hjärtat att se henne och jag blir så ledsen. Jag saknar henne så hjärtat går sönder! Utöver det så drömmer jag om händelsen ofta, i natt var det Lizzla som rymt. Hon sprang efter vägen och ner mot en plats där det åkte massor av bilar. Jag skrek på henne och hon lyssnade inte utan fortsatte springa där medan jag kände skräcken! Återigen hör jag mig återupprepa samma mening, inte igen! INTE IGEN! Jag vaknar och mår så dåligt att hela dagarna blir förstörda.
Den 15 april klocka runt 9:30 är det tidpunkten olyckan skedde, en morgon med ungefär samma väder som idag. Vår i luften, och solen som lyser. Det var en sådan fantastisk vårdag, den dagen. Dagen när jag fick åka med Skilla i mitt knä i en handduk för att lämna henne i ett sterilt rum på Anicura. Pussa hennes nos för sista gången. Det gör så förbannat ont! Jag saknar henne, utöver det finns skulden där varje dag. Skulden i att hon bara fick leva i 3,5 år och trots koppel lyckades ta sig loss. Att jag kände irritation att hon lyckats rymma när Björn ropade på mig. Att jag ropade på henne, att jag inte var med rädd så som jag varit de fyra gånger tidigare hon rymt.
Jag saknar dig så mycket Skilla. Jag önskar så att du fått uppleva din syster, att du fått vara en del av familjen längre. Din död har fått mig att förstå en sak, att jag aldrig mer ska tvivla på att göra det jag vill. Det finns så mycket viktigare saker i livet än tvivel. Jag är ledsen idag, saknaden över dig kom över mig i natt när jag drömde om skräcken i en olycka igen. Jag glömmer dig aldrig, du fattas mig!