Det är februari, årets kallaste månad och vädret är därefter. Solen skiner som det ska göra kyliga dagar och trots minus värmer solen mot ansiktet. Det är tidigt ännu men det är precis så det blir när jag åker hem från jobbet idag strax innan klockan två. Jag vet det redan, också underbart att mörkret blir mindre och mindre. Att få åka till jobbet i gryningen med solen, och inte i mörker och att det fortfarande är solljus när man åker hem. Det är lyx, om lite mer än en månad ställer vi om klockorna igen och då får vi härliga ljusa kvällar! Jag älskar den saken, jag vill ha ljuset efter jobbet då är det roligare att gå med Lizzla.

Jag tänkte i morse när jag såg månen och sedan solen som var på väg upp hur vackert det ändå är att vi får leva med det här. Att ha en jord där vi ser månen ifrån, att få uppleva naturen och livet här. Jag älskar ändå att få finnas här. Livet är så kort, vi har en begränsad tid och borde uppskatta det mera. Leva här och nu, se det fina i att se solen gå upp på morgonen. Höra fåglarna kvittra, se rådjur passera eller njuta av som i mitt fall min hund. Älska sin familj, tycka om sitt jobb. Det är det jag ska fokusera mera på, det är där jag mår bra.

Alltså maj är botten för mig. Mitt sociala batteri är urladdat och jag är i regel trött och orkar verkligen inte vara social. Maj brukar vara en månad där jag helt enkelt inte känner mig peppad att umgås och framförallt inte komma upp i nya idéer. Jag vill avveckla och säga hej då i för sommaren.

Det slog mig igår att jag aldrig varit den som velat vara på stora tillställningar. Redan som barn tycker jag klassfester, discon och liknande var pest och pina. Jag avskydde verkligen att behöva gå på sånt där, och som tonåring fann jag det egentligen mest roligt när jag och min vän Anna kunde dansa ihop, samt när alkohol gjorde ett inträdande i mitt liv. Men annars? Jag har egentligen mest försökt att anpassa mig till att vara med på sånt där för att man ska gilla det.

After work som ett exempel har mest varit något jag tidigare gick på för att man förväntades göra det. Tills jag en dag ställde mig frågan: Mår jag bra av detta? Får jag energi av detta? Är det här något jag vill? Svaren blev nej på samtliga, så jag slutade delta på after work något jag absolut inte ångrat.

Detsamma gäller julfest, sommarfest och att åka på Kick Off. Jag har inte alls behovet av saken, jag ogillar att leka lekar för det första och sedan trivs jag bäst att sova med människor i min närmaste krets. Jag är livrädd för att få problem med magen och dela rum med någon, livrädd får att störa någon eftersom jag lider av Restless legs och sparkar 90 gånger i minuten under nätterna. Det handlar inte om att jag är en party pooper eller otacksam det handlar om att jag helt enkelt inte mår bra av saken och mår bäst av att vara med familjen.

Jag önskar verkligen att vi som är som jag kunde få vara så utan att dömas ut. Vi finns men folk talar sällan om oss på annat sätt än tråkiga.

Allt för ofta funderar jag på varför saker har en förmåga att hitta sig till mig. Som i måndags när jag kände mig allergisk, inget konstigt med det. Förutom att det blev värre och värre samt att ögat till sist var så inflammerat att jag tänkte ögoninflammation. Jag fattade inte vad som var fel, förrän jag satt på möte i onsdags och synen försvann. Ögat var helt uppsvällt och yrseln ett faktum. Fick åka till akuten, och blev sedan skickad till ögonmottagningen. Väl där gjordes tester och en läkare kollade sedan ögat på mig. Det visade sig att det hamnat ett hårstrå på hornhinnan som i sin tur fastnat så till den grad att den inte gick att ta bort själv… Utöver det låg något mer under ögonlocket också, ja vad ska man säga?! Är det inte det ena så är det det andra. Mina konstanta katastrofer!

Jag vet inte varför mitt liv tycks vara måltavla för allt, jag som bara önskar mig lugn och ro. Men det finns inte i mitt liv.

Eftersom så mycket alltid händer mig känner jag till sist att det blir ett motstånd inom mig där jag sakta måste hålla människor borta från mig så inte även dem ska hamna i denna limbo av återkommande saker. Om det var en sak, men det är alltid någonting nytt, aldrig får jag vila på vågen innan en ny våg rusar över mitt huvud. Ett snabbt andetag för att dras ner igen. Vägen till ytan är närmare nu, men jag har varit på botten på väg att ge upp. För hur mycket orkar en människas kropp innan den ger upp?

Hoppet är det sista som lämnar en sägs det, jag försöker se hoppfullt på framtiden men lätt är det verkligen inte. Jag bär just nu en ryggsäck full med tjocka stenar och längtar efter att få dela säcken med någon om bara för en kort stund.

Man får inte mer än man klarar av, känns ganska osant just nu. För jag har fått tillräckligt känner jag.

Finns det någon där som kan hjälpa mig att bära, när bördan känns alldeles för tung?