Etikett: Tankar

Ibland sitter jag och känner att jag skulle vilja vara lite WILD och prova en helt ny stil. Typ köpa något helt inte Maddigt och bara pröva hur det skulle se ut. Typ köpa en skinn-jacka eller päls, eller typ prova ha en prickig blus och stuprörsjeans till. Låter väl halvt sinnessjukt men ja, jag skulle vilja prova. Inte för att jag tror jag skulle passa i det men det skulle vara roligt göra något sånt där helt galet sjukt som inte alls passar in i min stil. Typ köpa ett par stövlar och vandra runt i. Jag vet dock att detta inte alls skulle vara min grej, jag skulle känna mig otroligt obekväm om jag gick ut så, men ibland funderar jag på hur det skulle kännas att prova en helt ny stil. Inte för att jag vill se ut så länge utan bara för att prova hur det skulle kännas.

Mycket tycks ske runt mig just nu, men jag tänker att efter regn kommer solsken. Försöker dock intala mig detta. Det är konstigt hur man kan från att ha varit negativ till allt försöka se livet från den ljusa sidan. Jag vägrar tänka att allt är nattsvart det måste finnas en lösning på alla problem. För några år sedan, innan jag fick barn trodde jag alla motgångar jag stötte på var ett straff. Varför jag som ett barn skulle bli straffad kan man ju undra men jag tror ändå att många människor känner så att varje motgång är ett straff för något, för det känns ju som det. Att den motgång man går igenom är en form av straff eftersom det gör ont.

Pratade med Anna igår om hur vi tjejer ändå har turen att vi ofta kan prata med varandra och hur synd det är om killar på de planet som många gånger aldrig vågar gråta och visa känslor. Jag tror vi som föräldrar lägger grunden till att pojkar inte gråter. Redan när våra pojkar är barn får dom sällan eller aldrig se den som liknar dom mest del vill säga deras fäder/pappor gråta. HUR ska då en pojke och blivande man känna att det är rätt att gråta när dom aldrig någonsin får chansen att gråta? Vi kväver våra söner redan från det dom är små barn genom att aldrig låta dom gråta. Varför är vi så rädda för tårar? Även jag som kvinna är sådan, jag gråter inte. Jag lärde mig som barn att tårar hjälper inte ett skit, att gråta inombords är bättre än att gråta så människor ser. Men det jag gör mot mig själv är att gråta i själen och frågan är om inte själen mår bättre av att slippa såna ärr? Dock är det mer vanligt att män inte gråter framför sina barn, förmodligen för dom också lärt sig att gråta inte hjälper. Men om vi grät mer och vågade visa känslor kanske våra framtida barn slipper göra om våra misstag att vara rädd för känslor.
GLÖM inte visa för era barn att det är okej att gråta, vara arg och glad. Känslor är bra, känslor är vårat botemedel mot så himla mycket. Jag har börjat gråta ibland för sonens skull, jag önskar fler kunde gråta så alla barn får se att det är okej. Det är dock tråkigt att så få killar gråter för tårar behövs för våra söner.

Ska börja skriva i dej nu. Madeleine är namnet på denna dagboks skrivare. Är en kär i någon kanske lite betuttad i bland men kärleken är en jävla myt. Ja har världens mest underbara vänner vid namn. Anna Hermansson. En av mina närmsta vänner rolig att diskutera allt med. Lena Kisnis som numera är toffel med Per. Snäll kompis som tänker lika som mej. Marie som ska ha barn villken dag som hellst. Karlsson nybliven toffel. Christin toffel men ändå inte jobbig toffel. Erika pilla rov Sparr. Cooling snäll och go. Björn kan oxå stå med min k-k som förmodligen kommer krossa mitt hjärta. Min ålder är 19 år och 7 månader. Varav snart tant!