Visar: 1 - 9 av 9 artiklar
Författarens egna ord.

Om dagarna och nätterna.

Jag sover rent uruselt och är galet trött. Utöver det så känner jag mig väldigt slut och trött, försöker tänka framåt. Vad jag vill, hitta min väg i livet och en framtidsutsikt. Livets väg är ju inte spikrak det lärde jag mig tidigt, men för den sakens skull finns det inget som säger att det inte skulle vara skönt om det var det någon gång ibland.

Hur som helst är det tisdag och just nu är tvättmaskinen och diskmaskinen i full gång. Ska bli skönt när allt är klart där.

Författarens egna ord. Högkänslighet

Med regnet på natten, och solen på dagen.

Det finns säkert de som anser att jag återupprepar mig, om denna fantastiska sommar. En drömstart, med sol och värme. Det har regnet på nätterna men på dagarna skiner solen, för bra för att vara sant! Regnet behövs ju för växtligheten, och läste om en bonde som var så nöjd i år för den perfekt skörden. Tänkte att jag förstår varför för vad kan man annat vara med detta ljuvliga väder?

Varje dag njuter jag av sommaren, är så oerhört tacksam över att ha semester och ges chansen att njuta av detta, upplever dessutom att människor blir lyckligare överlag med sommaren.

Förra veckan var jag till Säter en vända, då tog jag kort på fasta paviljongen som nu ska rivas. Det är alltså där många hölls inlåsta för sina psykiska sjukdomar och aldrig kom ut igen. Sorglig historia, men också intressant hur vi behandlat de människor som varit svagare på insidan.

Hur som helst här är tvättmaskinen är igång, jag ska hämta ett paket senare samt ta dagen lite som den kommer. Det känns ljuvligt med semester!

Högkänslighet

Att se solen efter regn och rusk.

Något som skall vara typiskt svenskt är att tala om vädret. Samtidigt är vädret något som är otroligt ombytligt här och vi har regn, rusk och snö samt en kort tid av sol och värme. Så det är nog inte helt konstigt att vi tänker som vi gör gällande vädret.

Idag så stor fortsatt jobb på schemat. Jag var så otroligt uppe i stressvarv igår att det kändes som att jag skulle bryta ihop. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra åt denna panik som väller över mig i tid och otid. Får försöka blicka framåt och ha tankar kring de mål jag vill uppnå.

Det finns dock en jobbig sak just nu. Igår när jag åkte hem från jobbet köpte jag fika, helt enkelt för att jag inte hinner äta mina mellanmål som jag ska. Då blir jag sötsugen, vilket INTE är bra. Blir så tröttsamt när man ska stressa hela tiden, behöver verkligen lugnt.

Högkänslighet Sorg & saknad

Dagarna som går, och ångest.

Jag har inte bloggat på några dagar. Inläggen till utmaningen är alltid tidsinställda så de räknas inte riktigt. Spenderade lördagen i Kniva, och söndagen hemma. Gårdagen och således måndagen spenderade jag på jobbet. När jag jobbat klart frågade jag min granne Jennie om hon och hennes hundar ville följa med mig och Skilla till Arkens zoo. Så dit gick vi och jag passade på att handlade hundmat då jag hade 25% rabatt där.

När jag kom hem åt jag middag, gick och la mig och har sovit oroligt. Jag fyller åt på torsdag, ljuva 37 år. Det ger mig ångest, först tänker man om det är det där andra pratar om att bli äldre. Men att åldras skrämmer mig inte, i själen är man aldrig som siffran på pappret. Men däremot skräms jag av döden och rädslan av att dagar ska gå utan att uppnå det jag drömmer om, där klämmer skon. Om två år är jag alltså 39, min pappa dog när han var 39 och skulle fylla 40. Jag vet inte men någonstans får jag känslan av att det är precis det som skapar denna livrädda ångest hos mig.

Jag tänker att livet kan vara så kort, det är så skört man kan leva ena stunden för att sedan bara dö och då år livet slut. Den saken skrämmer mig, när jag försöker förklara den tycks ingen förstå. Det handlar inte om själva åldern utan att för varje dag jag lever blir jag räddare och räddare för att döden.

Det är därför sjukdomar covid19 skrämmer mig, det är därför jag rädslan för flygresor, höjder eller djupa vatten. Jag skräms av saker Som indikerar på det korta livet. Kanske är det också värre nu när jag närmar mig tiden som pappa dog på?

Jag vill bara få leva utan dödsångest. Enda sedan mormor dog har den ett grepp om mig. När jag bad om hjälp kring hur man ska hantera saken fick jag svaret gå till kyrkan och prata med en präst. Men helt ärligt är det inte det jag behöver hjälp med, jag behöver redskapen att ta mig ur ångesten och rädslan för att dö.

Författarens egna ord.

När man är trött, och Disney+ Sverige!

Känner mig lika trött som Skilla ser ut på bilden. Jag har inte sovit speciellt bra i natt, vaknade vid 2:00 tiden och då kunde jag inte somna om. Så halvsov fram till klockan var 5:30 när Skilla ville ut. Gick ut med henne och lyckades sedan halvsova lite till fram tills klockan var 7:00, jag tog helt enkelt lite extra sovmorgon när Skilla vaknade så tidigt. Det behövdes, men känns tungt att veta att jag jobbar till 16:30 idag, känner att det skulle vara skönt att fått sova lite.

Om femton minuter är min rast slut, då ska jag vara rastvakt. Sedan återstår den långa eftermiddagen, när jag kommer hem idag hoppas jag att möta en piggare William än igår. Han gick nämligen hem från skolan då med ont i halsen, sedan hoppas jag på att vi ska kunna kolla på något på Disney+ som lanserades vid midnatt. Appen tog jag hem runt 2:00 när jag ändå vaknade och jag vill gärna hinna se den lite.

Kollar även på Paris Hiltons dokumentär som släpptes igår på Youtube så jag fick skaffa premium för att se den. Tycker hon har ett spännande liv. Utöver det började jag se Vår tid är nu på Viaplay i helgen, är inne på säsong 2 och den är riktigt bra.

Nej nu får jag göra något annat av min rast!

Författarens egna ord.

Att ha skorna på sätet.

Sittandes på tåget, faller jag in i många funderingar kring de människor som sitter i samma vagn. Hur tänker den man som har sina skor på sätet? Jag har aldrig förstått hur människor tänker när de har sina skor mot säten. Där ska någon annan behöva sätta sig mot deras skit senare.

Just sådant här stör mig så oerhört. Skorna trampas på diverse äckliga platser, och så ska andra behöva sitta på sakerna för att någon inte tycks sakna förmågan att se konsekvenserna av sina handlingar.

Vad som även får mig är förundrad är att människor stör sig mer på barn som skriker, än dessa saker. Antar att det är en av alla våra unika olikheter som visar sig.

Författarens egna ord.

Kommer livet väldigt nära, som en skymt av sanningen.

Ny textrad ur en sång jag tycker om. Det är fint att ta textrader till rubriker. Ska bli spännande att se om ni vet vilken detta är. Gårdagens var Peter LeMarc med Små simpla ting som jag använde mig av som rubrik. Jag älskar texter i musik, det är faktiskt texterna och orden som fångar mig samt melodin. En riktigt djup sångtext fångar mig direkt och jag ser bilder till orden i en sång.

Idag är det isande vinterkyla här i Falun. Det är -20 och det är nog kallast för den här vintern, känns lite sisådär, men det är ju normalt också. Hade helt klart känts värre med denna kylan under påsklovet. Men vad vet man, det kanske kommer vara kallt även då. Påsklovet ja, så nära när man tänker på det. Fyra veckor och sedan är påsken här, måste säga att 2018 hittills verkligen swishat fram. Dessutom vet jag att efter sportlovet brukar det gå fort och ljuset är nog den bidragande faktorn för det.

Hoppas ni har en fin start på helgen idag, det kommer vi att ha.

Författarens egna ord.

När tredje ljuset brinner, vi juleklappar syr och vi bakar kakor och har ett fasligt styr.

Då var det exakt på pricken en vecka kvar till julafton. När jag var liten tyckte jag det allra bästa var när advent och julafton inföll på samma dag. Helt enkelt för att det kändes som man räknade ner rätt då. Det är sju ynka dagar kvar till julafton, är det inte konstigt?

Det som är ännu mera konstigt är vetskapen om att det är nyårsafton om två veckor, vilket kommer betyda att 2018 alldeles strax infinner sig. Då fyller min mormor år, den 1 januari. Min mormor är tvilling kanske jag ska berätta också, hon och hennes tvillingbror föddes den 1 januari så det har alltid varit lätt att komma ihåg hennes födelsedag.

Om en stund kommer min mamma och hennes man samt min mormor hit. Jag längtar så. Det ska bli jättekul att ses verkligen.

Författarens egna ord.

Idag känns allt konstigt.

Mycket tycks ske runt mig just nu, men jag tänker att efter regn kommer solsken. Försöker dock intala mig detta. Det är konstigt hur man kan från att ha varit negativ till allt försöka se livet från den ljusa sidan. Jag vägrar tänka att allt är nattsvart det måste finnas en lösning på alla problem. För några år sedan, innan jag fick barn trodde jag alla motgångar jag stötte på var ett straff. Varför jag som ett barn skulle bli straffad kan man ju undra men jag tror ändå att många människor känner så att varje motgång är ett straff för något, för det känns ju som det. Att den motgång man går igenom är en form av straff eftersom det gör ont.

Pratade med Anna igår om hur vi tjejer ändå har turen att vi ofta kan prata med varandra och hur synd det är om killar på de planet som många gånger aldrig vågar gråta och visa känslor. Jag tror vi som föräldrar lägger grunden till att pojkar inte gråter. Redan när våra pojkar är barn får dom sällan eller aldrig se den som liknar dom mest del vill säga deras fäder/pappor gråta. HUR ska då en pojke och blivande man känna att det är rätt att gråta när dom aldrig någonsin får chansen att gråta? Vi kväver våra söner redan från det dom är små barn genom att aldrig låta dom gråta. Varför är vi så rädda för tårar? Även jag som kvinna är sådan, jag gråter inte. Jag lärde mig som barn att tårar hjälper inte ett skit, att gråta inombords är bättre än att gråta så människor ser. Men det jag gör mot mig själv är att gråta i själen och frågan är om inte själen mår bättre av att slippa såna ärr? Dock är det mer vanligt att män inte gråter framför sina barn, förmodligen för dom också lärt sig att gråta inte hjälper. Men om vi grät mer och vågade visa känslor kanske våra framtida barn slipper göra om våra misstag att vara rädd för känslor.
GLÖM inte visa för era barn att det är okej att gråta, vara arg och glad. Känslor är bra, känslor är vårat botemedel mot så himla mycket. Jag har börjat gråta ibland för sonens skull, jag önskar fler kunde gråta så alla barn får se att det är okej. Det är dock tråkigt att så få killar gråter för tårar behövs för våra söner.

%d bloggare gillar detta: