Har gjort massor idag men då min host verkar hackad är jag inne och skriver snabbt här bara. Mer om morgondagen kommer imorgon istället när de som försöker hacka systemet gått vidare.
Hoppas ni torsdag varit till belåtenhet.
Ledig dag i maj
Etikett: Tankar
Att välja sin hund (djur) framför ett barn.
Jag tror få missat debatten på nätet just nu kring Alexandra Nilsson, som sagt i Skavlan att hon skulle rädda sina hundar framför ett barn.
Människor som skulle valt barnet är verkligen i uppror och kallar personer som försvarar Alexandra för psykopater och allt möjligt. Bara att kalla någon för psykopat och störd, är enligt mig ett sätt att helt tappa sig i en debatt. Då har man redan förlorat sina argument för längesen.
Men hur som helst, det mest intressanta i detta är hur många som är chockade över saken. Har folk legat under en sten? Även om vissa fortfarande har en bild av att människan står över allt levande, så har vi andra som inte alls ser sig så. Vi har helt enkelt olika sett att se på saken.
När jag läste till specialpedagog åren 2017-2020, hade vi en föreläsare som med hjälp av studenter gjort en studie på människors reaktioner kring samma händelse men med olika offer. Där delarna fick se en film.
I första filmen var det en man runt medelålder som blev misshandlad. I andra filmen var det en äldre kvinna, i tredje filmen ett barn och i fjärde filmen en hund. (Ingen skadades på riktigt).
Vad man såg i studien var att majoriteten blev mest arga över misshandeln av hunden. Flera människor var mer benägna att ingripa mot att ett djur blev slaget än barnet, den äldre och sist på plats den medelålders mannen.
Gör detta dessa människor till psykopater? Skulle inte påstå det, snarare så att vi kan ställa oss frågan varför människor då är mer benägna att bry sig om djur framför våra egen art. Önskar så att jag hade källa på detta, det enda jag kan gå på är föreläsningen som jag tror att vi lyssnade på våren 2019.
Så med det kommer jag aldrig döma någon som väljer sitt djur framför ett okänt barn. Aldrig säga saker som: ”Du har ingen aning om hur det känns att förlora sitt barn” eller allt vad folk skriver. För även om man själv tänker, känner och tycker en sak är det inte säkert att någon annan gör detsamma. Vi är olika, det är okej.
Jag får dock medge att det är bra att någon likt Alexandra vågat säga detta rakt ut. För oavsett hur tabu det är. Så har bollen börjat rulla, och fler säger som henne. Det medför att alla de som bott under en sten och trott att människans värde automatiskt är högre än djuren hos alla inte blir lika självklart.
För oavsett vad man själv tror, och har som kompass är det inte säkert att din granne har samma.
Vad skulle du göra då? Undrar kanske du? Det hoppas jag aldrig, ska bli något jag ska behöva fundera på. Som en människa som lätt hamnar i ångest är det inget jag ens ska fundera över. För mitt eget välmående skull, för oavsett val hade jag fått leva med ångesten resten av livet över de liv som gick förlorat. För oavsett vem jag räddat hade livet som slocknat plågat mig.
Det är lite som att vid pågående dödligt våld, att man inte ska öppna dörren oavsett om man hör någon skrika på hjälp utanför. Då man ska rädda sig själv i första hand, att leva med vetskapen om att någon dödas utanför för att man aldrig ska öppna dörren. Att leva med den saken sen, resten av sitt liv. Man kanske räddade tio, men en dog.
Jag vill aldrig behöva uppleva det, aldrig någonsin.
Vi ska inte primera någon, som behandlar andra illa.
Har tänkt på det här länge. Människor sätt att gång på gång, helt slentrian acceptera dåligt beteende hos andra. Att släta över saker med förklaringar som lägger locket på och fint säger att: ”Fortsätt som du gör du.”
Jag är så trött på att samhället godkänner rövhattar, gång på gång. Att människor får vara otrevliga, kränka andra och bete sig hur illa som helst. Både i verkliga livet och på nätet.
Senast förra veckan var det någon som betedde sig som ett as, och genast säger någon:
Men hen mår dåligt. Det är därför.
Jag har också mått skit, varit långt ner i depressioner, men det har trots det aldrig gett mig rätten att vara ett svin mot andra. Man kan må hur dåligt man vill, men att okej:a ett dåligt beteende med: Men hon mår dåligt. Är i precis samma kategori som att säga att: ”Han kunde inte hjälpa att han våldtog henne, han mådde dåligt”.
Eller det faktum att det är fritt fram på nätet att skriva elaka kommentarer till folk, påtala att deras familjer borde dö. Eller sitta på sina höga hästar och tro att: Mitt beteende har jag rätt till, bakom skärmen.
Jag började för två år sedan på Threads, så sidan var ny att blockera minsta lilla rövhatt. Snart växte sig listan stor, gick över att göra samma på andra sociala medier och det är befriande. Jag har ingen skyldighet att godkänna människor som beter sig illa på mina sociala medier. Hycklare, konflikträdd och allt vad dessa människor säger när man blockat skiter jag i. Jag godkänner inte att någon är en rövhatt kring mig, jag tar ansvar kring var min gräns går. Den går vid otrevligt beteende.
Kan du inte vara bete dig, får du inte vara med.
Jag har slutat acceptera dåligt bemötande, och dåliga energier. Fler borde göra det, lägga av med att försvara de som beter sig illa. Istället för att staten ska begränsa vilka som ska få hänga på sociala medier, är det bättre att börja med oss vuxna. Säg nej till elakheter istället, var en förebild för de unga. Förebilder gör mer förändringar än förbud.
Förbund lockar till att trotsa systemet, förebilder påverkar till förändring.
Tänk på att beteenden börjar med dig! Du är den enda som kan förändra, och du är rätt person att göra det.
Så fort något innehåller ordet hem i kombination med barn, är det livsfara.
Jag följer just nu med i fallet kring hembarnmorskan, Agneta Bergenheim som nu riskerar att bli dömd för att hon bistått vid hemförlossning vid tvillingfödsel. Jag vill inte gå in mer på henne fall, men jag sympatiserar absolut med människor som blir ifrågasatta i sin profession av åsiktspolisen på nätet.
Vad jag menar med detta är den extrema rädslan nästintill fobin vi har i detta landet till allt med ordet hem i kombination med barn. Vi har hemförlossning, hemskolning, hemmasittare (jag föredrar ord som barn med ångest som är hemma), hemmaföräldrar med mera. Så fort något av dessa ord kommer upp sätter förståsigpåare igång med att säga hur livsfarligt det är, hur oansvarsfulla föräldrar är, hur det kommer gå käpprätt åt helvete åt dessa barn för: ”Jag skulle minsann…” som att alla dessa ”jag:are” har något företräde i andras liv kring hur de vill leva sina liv.
Istället för att ställa sig frågan inåt, varför väcker dessa saker sådana starka känslor hos mig? Är jag inte nöjd med mitt val egentligen? Kan det vara så att du som kritiserar hemmaföräldrar egentligen inte önskade dig något annat? Du som sitter och dömer föräldrar till barn med ångest, själv en gång var barnet som mådde så dåligt att du egentligen inte borde varit i skolan utan hemma med din familj? Är det så att du som skriker att du skulle dött om du fött hemma, i själva verket tänker någonstans att om saker inte varit som det var där på sjukhuset kanske vi inte alls behövt hamnat i situationen vi var i?
Dessa ord ovan kommer så klart göra att någon ser rött, vi är indoktrinerade i att leva i intuitionen som kallas samhället. Vi varken ska eller får inte tänka utanför boxen. Vi ska vara zombies och må bra i det. Men tänk om, och jag menar det. Tänk om, allt det du är så inställd på är rätt faktiskt är fel? Att det finns orsaker till varför barn idag mår sämre än någonsin. Att människor idag väljer bort barn, att drömmen om frihet är så långt bort att vi inte ens vågar ta på den? Enbart för att hem och barn är ett slagord, vi ej ska ta i med tång.
Märklig i kroppen.
Misstänker att jag börjar bli sjuk. Har huvudvärk hela dagen, och ena ögat är påverkat av torrhet. Efter jobbet pulserande huvudet så mycket att jag somnade.
Haft Amningskurs nu ikväll, men somnar nog strax. Fryser och snörvlar. Får se hur jag mår under natten.
Om jag ändå var hälften så bra som alla på nätet.
Enda sedan jag blev gravid, och det är ändå 22 år sedan nu. Jag plussade nämligen den 24 januari 2004, då nitton år gammal inpå mitt tjugonde år. Så har jag mötts av alla dessa ofantligt duktiga människor på nätet. Ni vet de där vars barn föddes talades fem språk flytande, kunde gå direkt efter förlossningen och som fick minsann hoppa över förskolan vid ett års ålder för att börja första klass, och avslutade grundskolan som nioåringar. Ja nog denna det barn med särskild begåvning, inget snack om saken men de är få. Men på nätet är dessa barn gärna en majoritet.
Detta kan lätt appliceras på annat också, mästerkockar, (som huserar i ett vanligt kök hemma, helt enkelt för de är för bra för att jobba inom restaurangbranschen). Hundexperter vars valpar var rumsrena vid 8 veckor, gick exemplariskt i koppel, och aldrig gjorde minsta fel eller hade några brister. De med katt som aldrig rivit på en möbel, har femtio kattlådor och aldrig haft problem med att katten ätit på deras blommor, inte haft en kattunge som rivit ner saker utan den var så klart som en vuxen katt när den kom till familjen.
Eller varför inte alla inom sitt yrke (i mitt fall diverse olika lärare inom skolan). Som skapar sitt eget material, som köper in dyra saker till ”sitt” klassrum för egna pengar och massor av presenter till eleverna som fina pennor, papper och sudd. Som aldrig behövt ge en elev ett F och har den absolut bästa pedagogiken.
Jag slås så ofta av dessa människor som är bäst på allt på nätet. Hade jag ens velat vara sådan? Sådan som sitter och skryter om att allt i min omgivning som barn, hund, yrke är jag bäst på? Att jag är totalt utan brister?
Knappast, jag är absolut inte perfekt. Skulle inte heller vilja ha det perfekt. Helt ärligt får ett barn gärna ta sitt första ord vid 1,5 år. Eller min hund bli rumsren när det krävs, om jag prioriterar min sömn en natt med valp och denne kissar inne, är det ingen big deal. Om Bitter-Britta vill påtala att hon minsann sprang uppe 1 gång i timmen för att valpen skulle bli rumsren gör inte henne till en bättre ägare än mig. Även om Bitter-Britta gärna vill att alla ska få höra henne berätta om hur enastående duktig hon är.
Om jag ändå var hälften så bra som alla på nätet är… Hade jag varit mer olycklig än jag är idag. Jag strävade efter perfektion tidigare, det gjorde mig olycklig. Idag strävar jag efter att godkänna mig själv som den människa med fel och brister jag är.
Jag är stolt över mina brister, att inte vara den bästa mamman, bästa hundägaren, bästa kompisen, bästa specialpedagoger och specialläraren. Jag behöver inte vara bäst på sådant. För livet är för kort för att sträva efter en perfektion, ingen kommer tala om din förträfflighet dagen du dör. De kommer tala om vem du var. Jag vill att folk ska tala om mig som den som vågade tala om att allt det som inte var perfekt. För perfektion dödar, medan livet lever.
Vakna med ångest.
Vet inte vad som hände men har precis vaknat med ett tryck över bröstet och svårt att sova. Känns som att jag ska kräkas, aldrig förstått detta med när ångest kommer och varför.
Har dessutom haft massor av restless legs i natt. Ibland undrar jag om det har en koppling. Svårt att veta men tanken finns där ibland, sedan sömnen som krånglar på det. Vet att jag sover för lite och då hamnar jag direkt i stress, så kan ju vara ett symptom av det.
Det är lördag idag. Vilket betyder att jag är ledig i 4 dagar till med denna dag inräknad. Börjar jobba på onsdag, och jobbar sedan torsdag för att sedan vara ledig igen fredag, lördag och söndag. Hoppas att den mjukstarten ska vara gynsam för mig.
Idag är planen att plocka ner julen, det är dags att ta in våren. Vemodigt, inte för att jag inte ville ha vår jag älskar denna tid på året. Utan för att det dröjer enda fram till november innan man för plocka upp julen igen. Ja sista veckan i november om man ska vara petig.
Nej om jag ska försöka göra som mina tjejer och sova. Om det går, allt beror på denna känsla i bröstet.
Det kostar ingenting att hålla käften.
Jag såg två saker på sociala medier igår som gav mig otroligt otrevliga känslor inombords. Nu är jag högkänslig, väl medveten om att jag blir mer sårad än andra, och att de andra kallar för att vara lättkränkt är mer alla känslor som flyger runt i mig. Jag vet att känslor är min svaghet, och att det känns för mycket.
Medan andra ruskar av sig en känsla, stannar mina för alltid. En elefant glömmer aldrig, och inte jag heller. Det finns saker jag gjorde som barn, som jag känner skuld och skam över fortfarande. Det finns kommentarer folk lämnat till mig på sociala medier som jag fortfarande tänker på idag trots att det gått 21 år sedan. Så ja, känslorna är starka för mig.
Så kanske är det därför jag reagerade så starkt igår när jag först ser hur någon gjort en skratt-emoji på ett reportage om en kille som fick anorexia medan han tränade ishockey. Någon tyckte alltså att det var kul att en ung person höll på att svälta sig till döds. Jag mådde pyton av att läsa det där.
Senare på dagen möts jag av en annan tråd där en förälder skriver ut hur dennes barn fått utstå att bli kallad tjock. Drevet mot denne föräldern var helt vedervärdigt, det var förälderns fel att barnet blivit fet, vilket ingen egentligen kan veta om barnet är då inga bilder förkom. Det var föräldern fel att barnet tagit illa upp, hade föräldern gjort ett bättre jobb skulle barnet inte tagit tjock som ett slagord.
Jag mådde skit av båda dessa sakerna, att se hur grupper går ihop likt en mobb för att verkligen trycka ner en person.
Kände sen, vart är vi på väg? Är det verkligen så här vi vill ha vårat samhälle? Man brukar säga att det kostar ingenting att vara snäll. Men en sak kostar inte, och det är att hålla käften!
Vad gör man med en söndagsmorgon.
När jag gick på lågstadiet någon gång 1991-1992, och min biologiska pappa fortfarande levde så dök låten Mare Mare med Anders Glenmark upp på tv. Jag älskare den fullkomligt, fick av min mamma ett band med samtliga låtar och favoriten var Mare Mare. Jag misstänker skarpt att jag gick i ettan, tv-programmet kan ha varit 24 karat. Om det inte var något som gick på parabolen vi hade utanför fönstret. Vi bodde i alla fall på Staren i Orsa, i första fyran en trappa upp. Jag ser mammas vita tv på hjulställningen framför mig och hennes gråa skinnsoffa och två fåtöljer. Ser inte ögonvrån både min mamma och biologiska pappa på plats i lägenheten.
Varför jag just fick detta minne i skrivande stund kan man ju undra? Klockan är 7:38, och mig veterligen så har jag inte drömt om barndomen i natt utan något helt annat.
Men textraden passade väl in på dagens rubrik: ”Vad gör man med en söndagsmorgon”. Just denna morgon är jag nyvaken, hör en fågel utanför som kvittrar. Det ser ut att vara ganska ljust utomhus, sista ljusa dagarna innan fulhösten. Nu börjar vi närma oss den för varje dag. Den sista fina höstdagen brukar vara min älskade mormors dödsdag den 24 oktober.
Jag minns ännu den 24 oktober 2018, när min adoptivpappa ringde mig och berättade att nu hade mamma och hennes syskon samlats hos mormor för det var nära. Att jag skulle skynda mig dit, jag kände redan på morgonen på mig att det var annorlunda i kroppen. Jag som inte har morgontidningen hörde den ramla ner i brevinkastet. Då visste jag, idag dör mormor. Jag gick till jobbet, aldrig fattat varför men bad om att få göra annat än följa med på utflykten då jag inte mådde bra. Jag borde stannat hemma, men det var som att saker gick i något förutbestämt att så här ska det gå till.
Stod där i förrådet på Hälsinggårdsskolan som jag jobbade på, när samtalet kom. Skyndade mig till där Björn bodde och hämtade bilen. Ringde min lillebror Mattias som befann sig på sitt jobb, och bad han göra sig redo. Ringde vår lillasyster Cilla om saken, hon bodde under den tiden i Södertälje.
Sedan körde jag Mattias och mig mot Mora lasarett. Träffade vår lillasyster Melissa där och gick upp. I hissen upp kände jag, nu lever hon inte mer. Det var precis så, hon hade somnat in innan vi kommit fram.
Förr om åren kunde jag känna, varför stannade jag inte hemma? Varför ställde jag inte bilen närmare jobbet, varför kör jag alltid lagligt? Idag så tror jag allt var precis som det skulle. Vi skulle inte vara med, mormor hade inte velat det. Istället fick vi bevara det vackra med mormor och slapp se henne somna in.
Vädret där med flaggan i topp då det var på FN-dagen var första riktigt kalla dagen. Ännu vackert på träden, dagen efter var fulhösten ett faktum. Efter detta har jag sett mönstret. Varje år den 25 oktober är fulhösten här, det är som att finhösten orkar hålla ut till den 24 oktober för att sedan släppa och ge vika, inför mörkret och den kommande vintern.
Så Mare Mare, Vad gör man med en söndagsmorgon? Idag ska jag nog ändå försöka njuta av sista lediga söndagen innan fulhösten kommer för 2025.
Om nakengympa och det förflutna.
Började se på Uppdrag granskning och Duschvakten. Slungades tillbaka till när jag gick i skolan på låg- och mellanstadiet. I tvåan fick vi en idrottslärare, manlig sådan. Det gick mycket rykten om honom, just de ryktena som folk tog för sanning kanske inte var det. Men att han envisades med att komma in till oss i duschen däremot var sant.
Han öppnade dörren och stod sedan och stirrade på oss när vi duschade. Redan runt 2:an tyckte man det var obehagligt men med åren blev det värre. Speciellt när han uttryckte sig som att han behövde det. Vi lyfte saken med lärarna som inte tog så stor notis av saken, speciellt på mellanstadiet kände vi väl ett obehaglig, vill minnas att hans slutade komma in någon gång mot mitten av sexan. Vi var väl inte lika spännande att titta på då…
Fick höra för något år sedan att han sagt till en nära till mig efter att hon sagt ifrån att han stod där: ”Du ska de mig som din pappa!”. Vad vet jag som vuxit upp utan pappa, men jag har då aldrig upplevt att pappor stor och glor på sina barn i badrummet…
Ingen brydde sig, vi hade ju inget att visa upp som det så fint hette. Endast en naiv tror att barn inte är offer, tänker på det idag. Det är andra tider sedan 2007 och framåt, vi talar äntligen om att det finns människor som vill barn illa.
Jag tar lite bladet från munnen nu, är obekväm. Att berätta vad som föregick i Orsa under mina barndoms år på skolan, och fritiden är hemligheter som folk finner obehagligt när man tar upp. De lyfter bort locket på idyllen många vill ha kvar. Men det var ingen idyll i Orsa. Det fanns många mörka delar. Jag älskar min folkdräkt därifrån, tiden som liten med mormor och morfar. Men annars finns det inget gott med samhället jag växte upp på. Att alla min blogg Orsakullan är endast för att påminnas om mormor och morfar, men allt annat därifrån ger mig mardrömmar. Jag kommer bit för bit berätta för er, för en del i att bli fri.