Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Uncategorized

Nervöst för morgondagen.

Igår ringde barnkliniken till mig, det var en sjuksköterska som satt och gick igenom remisser dom fått och efter ett återbud ville dom boka in William tills på måndag (del vill säga imorgon). Jag sa självklart ja, för det är ju bra om det blir kollat. Känns ändå så jobbigt, hade velat haft Björn med mig. Men eftersom han har klienter (antar att man kan säga så?) från utlandet på besök och han ska sitta i möte med dom hela dagen och sedan gå ut på middag ihop, så betyder det att jag får gå själv. Kalla mig löjlig men jag tycker det känns skit jobbigt faktiskt. Sköterskan sa att dom eventuellt kommer ta blodprov på William och att jag ska varna honom för de, förutom de kommer dom eventuellt behöva urinprov. Jag är skit fånig jag vet, men för mig känns det i hjärtat som när personalen kom rusande från BB och sa att William var sjuk och fick lov att komma till neonatal på en gång för dom inte visste vad det var för fel. Jag vet inte varför den händelsen gör mig så ledsen och faktiskt plågar mig på sätt och vis fortfarande fast William fyller sju år i år, ändå var det så hemskt. Springa med min nyfödda bebis genom korridorerna träffa läkarteamet och se dom ta med mitt barn för att ta ryggmärgsprover. DET gör ont att tänka på det, och jag blir tårögd och mår skit dålig bara av att skriva detta. SEN känner jag mig så fånig för det finns ju folk som fött prematur bebisar och legat på neonatal länge. Det känns liksom fel av mig som fick ett fullgånget barn som blev sjuk vid födseln att må dåligt över den händelsen. Men det gör jag, något FRUKTANSVÄRT. Därför har jag rent av fobi för sjukhus miljöer när det gäller William. Som när han ramlade när han var runt ett år och han blev inlagd över natten, eller som nu när dom ska sticka honom. Jag hade ställt in mig på att Björn skulle vara med, och nu ska jag fixa det här själv fast jag känner panik. ÄR livrädd att de ska vara något fel, att dom ska hitta något. I och för sig ligger fel med njurarna i min släkt och jag är medveten om den saken men det skrämmer mig i alla fall, tänk om. Njurarna och sånt är ändå allvarliga saker. Just nu önskar jag att jag kunde få ha med någon som kunde hålla mig i handen medan jag håller Williams hand.

Visst är det så att erfarenheten med William gjorde mig starkare, men den har också gjort mig ledsen och rädd. Framför allt har jag gått så länge och undrar VARFÖR han blev sjuk. Det svaret jag fick var att han förmodligen fått någon bakterie via mig när han föddes, men vad för bakterie? Kommer det hända samma sak om jag får fler barn? Jag minns att jag stod där på neonatal en dag när jag bytte på William och tänkte är det mitt fel? Jag frågade en sköterska som då sa att jag skulle få tala med doktorn. Han var jätte bra och sa att jag absolut inte kunde gjort något för att förhindra att han blev sjuk. Men ändå gnager det där i mig ofta. Det jobbigaste är ändå att det inte finns någon att tala med om det, för det känns som man är ensam om att förstå hur det kändes.

William ett dygn gammal på neonatal
(då endast koll för hjärtljuden pga hur dom varit under graviditeten)
Bara första natten var aningen omtumlande då jag endast trodde för tidigt förra hamnade på
neonatalvård. Men när dom hämtade honom när han var 2 dygn var betydligt värre.

William 2 dygn gammal, en natt på BB. Jag sov inget på hela natten
Eftersom jag kände att han inte var frisk.
Samma dag som denna bild togs fick jag också veta att han var sjuk.

På väg hem på permis från neonatal.

Handen inlindad i bandage, under sitter en droppnål, där han fick bland annat medicin igenom.
Dom fick sen lov att byta en gång också och jag klarade inte av att se på när dom bytte.
Björn fick ge William sockerlösning medan dom bytte.

%d bloggare gillar detta: