Jag har tänkt på vissa saker och har skrivit om det förut också. Dock kan det alltid tas upp igen. Övergrepp, vad är ett övergrepp?

Det har kommit upp en sida på nätet som heter prataomdet där privata människor bloggar om händelser i deras liv när dom varit med på sexuella handlingar men ändå inte, vissa är rena övergreppen andra bara saker som känts som övergrepp, har varit in på sidan och den är intressant. Anser nog att alla bör läsa sånt här.

Jag har dock tänkt på dom övergrepp som vuxna gör mot barn. Övergrepp som kanske inte direkt anses vara det men ändå är det. Ett sådant är det här att tvinga barn till handlingar dom inte vill fast dom måste.
När jag var liten, 2-3 år (kanske yngre) fick jag ljumskbråck , först på ena sidan och sedan på den andra. Alltså för er information har jag två ärr som vid min graviditet var väldigt uppmärksammat eftersom jag hade en komplikationsgraviditet och blev därav undersökt ett X antal gånger och läkare och barnmorskor alltid intressant frågade ”VAD är detta för ärr”, och jag fick svara ”JAG har opererat för ljumskbråck som små barn”. Dom var då väldigt intresserade, jag själv tänker inte ens på ärren har ju haft dom så länge jag kan minnas men viss glo på mitt underrede längre för det är ärr där *s*. Hur som helst, det jag vill komma till. Jag minns att jag vaknade och hoppade av britsen och sprang för glatta livet därifrån. Det roliga är att jag verkligen minns detta väl jag var LIVRÄDD bokstavligt talat och nyopererad, normalt sätt borde man nog inte kunna springa men jag minns att jag var rädd och ville därifrån. Detta är ett av mina första tydliga minnen och jag har talat om det för mamma i FLERA år, så har även fått lite info om att det stått två narkossjuksköterskor och sagt ”VAD är de där för liten flicka?” och sedan säger en häpet (mamma sprang efter mig) , ”MEN det är ju hon den nyopererade” . I alla fall detta är vad jag vagt minns från operation ett, paniken av att vakna. Så blev det då operation nummer två, och detta minns jag desto mera. Jag är på sjukhuset med mamma och pappa. Det står två sängar bredvid varandra och sjuksystern tar tag i mig och TRYCKER ner mig i sängen, jag sparkar och slår och har bokstavligt talat panik kommer loss och hoppar över till min pappa och BLÅHÅLLER i honom och skriker, JAG vill inte. Jag är skit rädd. NÅGON sliter mig från min pappa och jag skriker desto mera. Hoppar över till mamma och nu tar någon mig igen BÄR i väg mig medans jag skriker efter mamma och pappa med såna panik att jag fortfarande minns det där rummet.

DET här är en form av övergrepp, att slita någon ur sina föräldrars famn, att inte försöka få barnet att känna sig trygg. Jag var skit rädd och jag minns hur jag absolut inte ville. HUR rädd jag var och helt livrädd i hela kroppen. Kanske är det en av anledningarna till att jag hatar att bli trängd, att jag hatar när folk tar tag i mig. Att jag känner sådan panik att jag inte får någon luft och kan andas när någon vill ge mig en kram? Vad vet jag, en form av övergrepp var det i alla fall. En vuxen tog sin makt på mig och tvingade mig till något jag absolut inte ville. Jag ett barn som inte förstod vad som hände mer en att dom slet mig ifrån mamma och pappa och inte lugnade mig innan.

Men sen till en sak jag berättat om förut. Något som jag dock kan ta igen för er andra läsare. Något som jag många gånger fått höra är något jag borde släppa det var inte så farligt. Men ändå, han tog hade makt över mig som han utnyttjade.
Jag var sju år gammal och gick i ettan. Jag hade svårt för matematik och vi hade en pryo i skolan. Han gick i femman eller sexan. I alla fall så skickade min lärare ut mig i kapprummet för att jag skulle få hjälp med att plussa ihop talen med små klossar i olika färger. Han satt där med mig väldigt nära och jag minns att jag uppfattade det som konstigt att han var så nära mig. Men jag förstod inte, jag försökte förstå hur 8+2 blev tio men det gick inte. Kanske var jag ointresserad eller så berodde det helt enkelt på att det är väldigt få pedagoger som fått mig att förstå matematikens mysterium och dom som lyckas har lärt mig desto mera. Men han satt där och jag försökte så säger han ”OM du inte klarar det här nu ska jag få klämma dig på rumpan och du ska ge mig en puss”. Jag minns att jag blev jätte rädd och absolut inte alls ville ge honom en puss. Jag var sju år och tyckte att det här var äckligt. Jag ville lära mig och försökte men självklart gick det inte, då säger han ”NU ska jag få klämma dig på rumpan”, minns hur han smekte mig på min rumpa och tvingade mitt ansikte mot hans, jag drog undan och han gav mig en puss på kinden. Minns hur rädd jag var och hur han säger ”DET här talar du inte om för någon” , och det gjorde jag inte. Jag gick och bar detta inom mig tills jag var tjugo år och blev mamma. Då av någon anledning så berättade jag det för min mamma. Något jag gått och mått illa över i 13 år, som jag fortfarande mår illa av när jag tänker på.

Kanske det inte räknas som ett övergrepp för vissa. Men för mig var det ett övergrepp. Han var kanske inte vuxen men han var ändå 12-13 år och tvingade mig, en sjuåring att låta honom smeka mig på rumpan och pussa mig på kinden. Vad är ett övergrepp mot barn? Hur ofta sker såna här saker rakt under våra ögon. Ett övergrepp är ett övergrepp när den personen som blir utsatt för det känner att det är ett övergrepp. Det är inte alltid glasklart för andra, men känner någon sig tvingad till en handling eller blir påtvingad det med våld är det ett övergrepp. EN annan människa har aldrig rätt att genom hot och våld göra saker som känns fel för dig oavsett om du är nyfödd eller 100 år. DIN kropp bestämmer DU över och ingen annan.