Visar: 1 - 3 av 3 artiklar
Uncategorized

Days of our lives.

Nu var jag smart här. I alla fall idag följde jag med Björn & William samt Williams farfar och farbror till Dalasalen och åt lunch. JÄTTE god mat så dit ska jag absolut gå fler gånger. Det var himla mysigt att äta lite ute så där. Efteråt så åkte vi till Kniva, jag passade på att fota en del. Vi tog en tur förbi ÖB och William köpte ett halsband till sin katt Harry, dock var inte Harry hemma idag så halsbandet får väl åka på en annan dag kanske.

När vi kom hem idag fixade jag pannkakor och vi åt drottningsylt till detta så gott! Sen blev det film-mys i soffan för min och Williams del, vi låg under samma filt och såg legenden om ugglornas rike har ni inte sett filmen tycker jag absolut att ni ska det, jag och William såg den på 3D bio i höstas.

Nä vet inte vad mer jag ska säga, ni får lite bilder istället.

Lunch mys vid Dalasalen.

William hade fått en såpbubblorpistol av sin farfar.

leka

A mama

William hade fått en annan grej av sin farmor också för såpbubblor.
Här råkade han vara för snabb med att dra upp den ur röret.
Gillar hur han liksom gör sån inlevelse i bilden.

Bubbellek.

Pang!

En värld full av bubblor.

Hoppar med bubblor

En bubbla på väg på äventyr?

Sådan mor sådan son, fängelsekunder it is.
(Stör mig att min lugg delar sig i mitten. Lär besöka frisören snart).

Passade på att fota Tigern Williams faster Emmas katt.

En liten tass.

Bilden blev underbar!

Körsbär

En humla

Ett bi

Questions & Answers

Fråga 1; Hur jag tror mitt liv skulle se ut om jag inte fått barn?

Hellyh ställde mig följande fråga “Jag undrar hur du tror att ditt liv hade sett ut idag om du INTE hade fått barn? :-)” . Om någon mer vill ställa en fråga så säg till så skriver jag ett inlägg om det med. Då jag har bloggtorka kan era frågor vara perfekta att skriva om.

Så nu till svaret då?

Hur hade mitt liv ett ut om jag inte fått barn?
Min spontana tanke har alltid varit att jag inte levt, så dåligt som jag mådde fram tills jag fick pluset på graviditetsstickan har jag svårt att tro att jag skulle velat leva idag. Dock vet jag att det sällan är så att folk tar sina liv bara så där så jag hade nog kämpat vidare. Jag är dock säker på att jag inte studerat vidare, jag hade säkert inte haft någon jobb och kanske gått på socialbidrag. Det är liksom vad jag spontant tror, att jag liksom hade drivit på inte brytt mig, mått dåligt. Kanske jobbat inom vården i och för sig, det skulle nog varit ett jobb som skulle kunna varit? Men jag hade nog absolut inte kämpat. Innan jag fick barn hade jag ingen tro på mig själv, jag tänkte alltid att ingenting var någon ide för jag skulle ändå misslyckas med allting. Jag var misslyckad så varför ens försöka göra någonting åt saken? Jag såg mig alltid som ensam i världen, som ingen förstod mig och som alla runt mig egentligen inte tyckte om mig, skrattade bakom min rygg och inte ville vara mina vänner. Från jag var liten hittade en dagbok från när jag var sju/åtta år beskrev jag ofta mörker, jag antar att jag aldrig mådde riktigt bra och jag tror aldrig att någon märkte det runt mig. Jag tror mer att folk såg mig som en rebell när det egentligen handlade om att jag drömde om att någon skulle se mig, förstå mig och rent av älska mig. Jag säger inte att jag inte varit älskad för det har jag, jag vet att min mamma älskat mig, men jag tror att ett barn som förlorar en person som betraktar som en idol tappar något inom sig. Jag dyrkade min pappa, även om jag inte minns honom så väl minns jag ändå hur jag alltid mådde som bäst när han var hos oss, hos mig, min mamma och våra syskon. Jag kommer ihåg hur jag ofta försökte få mamma och pappa att bli ett par genom att fråga, SKA ni inte skaffa fler barn? Jag vet att mamma någon gång när vi hela familjen var ute och gick sa att hon ville ha en sladdis i framtiden. Det fanns ett stort gult hus jag ville flytta till som barn, huset låg någon bit från dasslocksfabriken i Orsa om jag inte minns fel, en gång sa min pappa att han ville flytta dit med mamma men det ville inte hon, då började jag drömma om att vi alla skulle flytta dit. Jag kan inte ha varit så gammal 4-5 år kanske? Hur som helst så när pappa dog, dog en del av mitt hjärta. Den där barndoms naiva känslan försvann helt och hållet, redan innan fanns det problem i vår familj det vet jag om, så min barndom var aldrig rosa och vit. Men när han dog så tog han bort den där barnsliga fantasin om att bara gamla människor dör. Min pappa var 39 år när han dog, jag var nio. Han efterlämnade sig 4 barn i blandade åldrar. Jag var precis i den åldern när man kan sätta ord på döden och förstå döden, min idol dog och kom aldrig mer tillbaka.

Jag hatade att gå i skolan, jag gick mest till skolan för att jag var tvungen. Högstadiet blev min frizon för där hade ingen koll på en. Man fick det där fria ansvaret jag älskade, vilket automatiskt fick mig att se en ljuspunkt jag flyr. Jag behövde inte gå på lektionerna för genom att säga att jag hade huvudvärk eller glömt bort vilken sal vi skulle vara i kom jag undan, dessutom hade som inga kvarsittningar så att skolka fick mig fri, jag slapp sitta i en grupp med människor och känna mig sämst som jag gjort hela livet annars. Jag slapp verkligen bry mig rent ut sagt, då jag redan börjat kräkas upp maten något ingen förutom jag själv visste och dessutom svälta mig själv så såg ingen mig, jag blev osynligt och trivdes bra med den saken.

Vid åldern när man skaffar pojkvänner sökte jag hela tiden kärlek, jag vet inte om jag egentligen var kär i någon. Jag ville bara känna mig älskad, när jag inte blev älskad så gjorde det så förbannat ont. Jag ville ha kärlek, var kunde jag finna kärlek? Jag hade redan festat i massor men när jag blev arton och arbetslös och hoppat av gymnasiet såg jag ljuset i att festa. Jag söp varje helg och hela tiden mellan 17 och fram tills jag fick plusset på graviditetsstickan januari 2004 när jag var nitton och skulle fylla tjugo, är som en dimma. Jag vet vad jag gjort men jag kan inte helt säga vad som hänt när och då, för när jag inte festade var jag deprimerad och gick genom livet med avtrubbade känslor och när jag drack, drack jag i sådana mängder att jag slapp tänka. För det var vad jag alltid hatat, mina tankar och känslor, drömmar om någon skulle se mig och älska mig. Så fick jag det där plusset och insåg att jag måste göra något NU. Jag började ställa om mig, funderade på vad jag ville med livet, vad jag trodde mig kunna göra. Så föddes William och jag har sagt det tidigare men jag säger det igen, han blåste liv i mig. När jag såg den lilla perfekta människan i min famn så kände jag för första gången det jag sök hela mitt liv, kärlek. Jag hade funnit den, KÄRLEKEN. Någon älskade mig lika högt som jag älskade någon, den var där det jag sökt hela mitt liv. En kärlek som inte bygger på att bli sviken utan en kärlek som består, han kom till mig och gav mig vad jag sökt hela livet.

Hur skulle mitt liv sett ut om jag aldrig fått barn? Jag tror det fortsatt i samma stil som innan, jag hade festat, sökt efter kärlek och aldrig kunnat uppleva sinnesfrid. Jag hade aldrig blivit den jag är idag. Så hade mitt liv sett ut om jag inte fått barn.

Tog två bilder som symboliserar mig utan barn.

Jag sex år.

Jag 19 bara nån månad innan jag blev gravid.