Idag när jag och William var på väg ut för att handla kom en av mina grannar. Hon har en liten son på 2 år och är höggravid, då hon började gå upp för trappan med tunga kassar i armarna för att gå med dem först och sedan hämta sin son så sa jag, MEN du jag hjälper dig bära. Vänta jag ska bara hjälpa William knyta skorna först (han kan knyta skorna men de hade liksom åkt ur skon eller hur man ska förklara det.) Hon sa men det behövs inte, men jag sa att jag absolut ville hjälpa henne så jag bar hennes kassar upp för tapporna så hon kunde hämta sin son i lugn och ro, och på så vis slapp springa upp och ner två gånger.

Hon sa tack flera gånger, och jag sa att behöver du hjälp så ring bara på så hjälper jag dig. I dagens samhälle verkar detta märkligt, jag vet det att hjälpa varandra. Jag har lärt William att hålla upp dörren om någon kommer, jag har alltid hållit upp dörrar själv. När jag väntade William och var höggravid, så hade jag ingen tvättmaskin, jag bodde på andra våningen utan hiss och fick bära mina tunga tvättkorgar upp och ner för trappan, dörren slog igen (ni ska inte tro att den gick att ställa upp.) och jag tänkte många gånger när jag minns hur jävla gärna jag ville att någon skulle säga “vill du ha hjälp?”. Jag konkade med min kassar mellan hemköp och min lägenhet, och jag minns att jag även då tänkte att fan att ingen någonsin ber om att få hjälpa en. Problemet är att man inte får be om hjälp lika lite som man får erbjuda det, jag skiter i saken. Jag erbjuder folk hjälp och min lilla handling idag gjorde mig glad, glad för att jag hjälpte någon och för att jag vet att hon blev glad för vad jag gjorde.
Jag vet att chansen att någon gör något liknade tillbaka till mig är minimal, men jag är glad att jag gjorde det i alla fall för det gav mig en kick, en kick av känslan av att en liten handling kan ha förgyllt någon annans dag det kändes bra inom mig.

6 kommentarer

  1. Vad bra gjort och vad skönt för din granne.
    Det var så frustrerande att vara höggravid för det var så mycket som var så jobbigt att göra.
    Så så bra att någon erbjöd sin hjälp.
    Jag försöker också hjälpa.

    Hälsningar
    Yohanna

    1. Yohanna i Las Palmas – Fler borde verkligen erbjuda hjälp åt människor, ofta så vill man ju ha hjälp det känns ju självklart att man ska hjälpa till tycker jag. Men vet att alla inte resonerar så. 🙂 .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: