Jag tar med två saker, en bra och en dålig.
Något dåligt;
Dagen när pappa dog, jag minns det som det var igår samtidigt som det känns som det var en livstid sen och jag ibland måste fundera ”har jag haft en pappa?” det låter nog konstigt men han har ju varit död längre tid än han levde i mitt liv. Hur som helst minns jag den dagen, hur jag lekte med min kusin på storgärdet i Orsa, hur jag vände mig om och såg en präst gå mot min farmors lägenhet och hur samma präst stod utanför våran dörr. Det var påsk och jag förknippade prästen med att han förmodligen skulle prata om något som hade med jesus att göra. I alla fall ropade jag till mamma som satt i vardagsrummet i våra grå skinnsoffor ”MAMMA, det står en PRÄST här utanför”. Jag var nio år, jag minns hur jag gick tillbaka och hur mammas ansiktsuttryck förändrades och hur jag gick till köket och frågade mamma, ”VAD har hänt? Mamma har någon dött?” i mitt huvud tänkte jag på morfar, eftersom han kört hem oss tidigare från Maggås den dagen. Men istället kom orden ur min mammas mun med ”Pappa har dött.” och hur hennes tårar föll från hennes ögon och hur jag slängde mig runt halsen på mamma och grät, grät mer en jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Något bra;
Dagen när William föddes, den finaste dagen i mitt liv. Jag minns känslorna och allt det där. Det var så fint och vackert jag kände mig som jag äntligen fick den där pusselbiten som fattades i mitt liv på plats. Dagen jag blev mamma glömmer jag aldrig. Det var så vackert så perfekt, när de lyfte upp honom och la honom på mig. Jag var så lycklig!
Jag har skrivit om detta så många gånger, men ni kan läsa om det bland annat oktober 2004 här i bloggen om ni söker i arkivet.
