Då till nu.

Jag började nyss tänka på det, mitt liv från då till nu. Hur mitt liv var för 8 år sedan…
För åtta år sedan misstänkte jag att jag kunde vara gravid, mina bröst sprängde och jag hade som mensvärk men ingen mens. Jag gick runt och kände mig annorlunda på ett egendomligt sätt, jag var då nitton år skulle fylla tjugo men försökte verkligen intala mig själv att jag inbillade mig det hela. För hur skulle jag kunna vara gravid? Hur skulle det kunna finnas någon i min kropp bara så där dessutom var jag skiträdd för jag kände liksom att är jag gravid kommer folk snacka…

När jag var arton år hoppade jag av gymnasiet. Innan det så hade jag haft så lite skolintresse så avhoppet var egentligen ingen chock för min egen del. Redan på högstadiet så försvann motivationen för skolan, jag var less och såg skolan som ett fängelse en plats jag var tvungen att gå till fast jag vantrivdes där. Jag såg fördelarna i att börja på högstadiet då ingen lärare hade koll på en där, det gick nämligen att gå på en lektion och sedan gå till receptionen för att berätta vilken huvudvärk jag just nu hade, att jag dessutom hade ätstörningar och gick i stora kläder gjorde mig inte direkt mer peppad att vara i skolan jag mådde fruktansvärt illa på insidan. Så när jag bestämde mig för att hoppa av gymnasiet sa alla till mig att nu “kommer du gå på soc resten av ditt liv, ingen får jobb eller pluggar när de väl hoppat av gymnasiet.” Det spelade mig ingen roll jag ville bort, bort, bort! Jag hade gått 1 år på individuella programmet och 1 år på barn- och fritid men jag ville inte mer orkade inte hade ingen motivation.
Så jag hamnade i Falun, och för åtta år sedan jag i min lägenhet och funderade, anade och var förvirrad. Den 24 januari 2004 vågade jag ta testet, jag stod inne på min toalett och började ta av mig kläderna för att ta en dusch när ett svagt plus framträdde på graviditetsstickan. Jag bara skakade och tog på min pyjamasen igen gick ut på balkongen till hon som köpt testet åt mig, tappade testet i snön och skrek “JAG är gravid”. Jag var i chock, skakade och tog en dusch och såg allt i en dimma runt mig, ringde min mamma och berättade att jag var gravid, minns inte så mycket av samtalet mer än att mamma sa något med att “nu vet du i alla fall att du kan bli gravid.” och att jag kände mig skiträdd för alla människors åsikter och att jag tänkte “nu är mitt liv slut”, inte slut i den bemärkelsen att jag ville leva de livet jag levde utan slut för jag trodde seriöst folk runt mig skulle döda mig för jag var gravid. Inte döda som i DÖDA men snacket jag var livrädd för snacket, den eviga pekpinnen och människors “HAHA, vad var det jag sa” den attityden som jag hatat hela mitt liv…
Sen ringde mamma upp mig efter någon minut och säger; “Vad du en gör kommer jag stötta dig, och bara så du vet vill jag gärna bli mormor.” i den minuten försvann alla mina rädslor jag stod stark och kände att min mamma finns där för mig och vill bli mormor till mitt lilla barn. Jag känner fortfarande än idag snart 8 år senare den varma känslan när jag tänker på det, min mammas stöd och hur glad jag är att hon alltid finns där för mig när jag behöver henne.

Det var första gången jag kände min inre styrka, andra gången var när William låg på mitt bröst alldeles nyfödd med min mamma och Björn bredvid min sida. När jag såg Williams blåa ögon och hans lilla kropp, kände jag sådan styrka och sådan kämpar glöd, kan jag föda något så fantastiskt ska jag ge honom allt. Jag ska fixa livet åt oss båda, när han var tio månader börjar jag plugga. Trots att folk tvivlade på mig och sa “du kommer aldrig fixa att plugga med en bebis, det är omöjligt.”
Nu står jag här, om två veckor börjar min sista termin på högskolan, min absolut sista. Vägen hit har kommit av en styrka jag fick för snart 8 år sedan, min styrka var att bli gravid att få gåvan att bli mamma. Utan den gåvan hade jag aldrig varit här idag, utan den gåvan hade jag inte varit den jag är idag, William är den vackraste gåva jag någonsin kunnat få, jag är så tacksam för att jag. Lilla enkla jag fått gåvan att bli mamma!
Jag blev väldigt glad i veckan när jag fick ett sms av en person som sa att hon som nybliven mamma tänker mycket på mig och William och vilken bra mamma och förebild jag är för henne. Dessa ord värmde mitt hjärta, att någon ser mig som förebild, jag är så enkel en sån som stod där utan framtid, jag som alltid känt mig sämst är någons förebild, dessa ord fick mig att känna mig väldigt rörd inombords. <3

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

2 thoughts on “Då till nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: