Vabba:t.

William var inte pigg i morse, ont i halsen och feber så det blev hemma dag här. Jag har därför underhållit en sjuk William och städat högt och lågt, borde ha anat varför egentligen. Fick nämligen min mens just idag, lite bittert då den var 5 dagar över tiden och jag hade hoppats på att få den om 2 dagar så jag sluppit ha mens två gånger under en samma månad, eller en det har varit två gånger i månaden sedan i mars nu. SÅ jävla roligt tycker jag inte mens är att jag gillar att ha den två gånger i månaden. “Min” läkare på KK ringde idag och vi diskuterade saken, hon sa att minipiller funkar ju, problemet är ju att jag inte gillar piller… Jag vet att det är bra och att det fungerar för de flesta men jag testade p-piller när jag var femton och blev om det ens var möjligt ännu mer deppad när jag fick dem. Sedan försvann ju p-piller möjligheterna när jag fick blodpropp som nittonåring och sedan dess har jag varit “hormonfri”, mitt hormonfriande ledde till en oplanerad graviditet i from av en välkommen William. Men efter det har jag lärt mig att känna av när jag har ägglossning och känner mig kropp otroligt väl. Mina sinnen är djupt sammankopplade med min kropp, jag är rädd för att skapa obalans om jag börjar med minipiller. Jag vet inte kanske jag överreagerar, det är bara det att jag har ingen man och jag har lösa förbindelser med folk (skulle jag det skulle minipiller/hormoner ändå inte vara ett alternativ då de inte skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar). En graviditet skulle inte skrämma mig om jag nu skulle bli gravid, då abort inte är ett alternativ, jag skulle aldrig göra en abort. Däremot hatar jag att ha mens och smärta, att ligga och gråta och krypa ihop i fosterställning och be till min skapare att sluta plåga mig med värken. Nu hjälper oftast citodonen jag fått utskriven och jag slipper smärtan och gråten och framför allt: KRÄKNINGARNA! Det var så förnedrande förra hösten när jag hade vänner här och står och talar med dem och jag känner hur värken greppar tag i mig, gör mig illamående och jag får säga: URSÄKTA men jag måste verkligen spy! Att springa in och kräkas med gäster utanför dörren, det var så hemsk och förnedrande. Att behöva gå ut och berätta att “jag har mensvärk” likt kvinnan som blivit ett youtube-fenomen. Jag vet att vi är flera som lider av sån här “mens”, även om vi är en osynlig massa som inte vågar berätta för varandra om problemet.
Hur som haver så måste jag medge att mens är ett återkommande ämne i min blogg, men då mensen är just ett PROBLEM i mitt liv så ställs den som ett ämne jag brinner för att skriva om.
Så för tredje gången på tre månader kom hon som ett brev på posten två gånger i MÅNADEN!
“Min” läkare på KK och jag diskuterade saken fram och tillbaka, och kom fram till att mitt examensarbete KAN vara en bidragande faktor till att min kropp fått lite spel. Jag har nämligen varit oerhört stressad på sista tiden, och det kan tydligen påverka ens mens. Ja varför inte egentligen? Om blodet springer runt i kroppen och stressar över framtiden, måste ju mensen känna sig stressad över att komma ut den också. Kroppen och äggen, livmodern och huvudet de sitter väl alla ihop på något höger och vänster. Nu ska sminket av i alla fall, och jag ska strax natta sjuklingen.
Sedan väntar Marabou Jordgubb på mig. Det är ändå DEN tiden i månaden när choklad smakar som bäst.