fbpx
Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 2 of 2 Articles
Barn i sorg Sorg & saknad

20 år sedan pappa dog och ytterligare en onsdag i livet.

Idag är det alltså tjugo år sedan min pappa dog. Jag ska inte älta den saken egentligen, men jag känner att jag behöver skriva något åtminstone.
Egentligen är det så pass lång tid sedan att jag rent ärligt kan säga att jag inte minns mycket av pappa. Vem han var och så, jag har så få fotografier av honom och jag tror det är delvis därför jag fotar väldigt många kort på mig och William tillsammans för att livet är värdefullt och kort. Varje dag är egentligen en gåva, att få leva och vara frisk. Men ändå tillhör jag kvoten som anser att man har rätt att gnälla över saker och KLAGA, jag anser inte att bara för att ens liv inte består av en obotlig sjukdom har man inte rätt att vara irriterad på saker i sin vardag. Alla lever ju sitt liv efter sin verklighet, om det sticker i ögonen på en person att de gnäller över magsjuka för att den personen som läser det har en annan sjukdom, kanske den personen ska fundera kring om han eller hon önskar alla andra ha samma öde som sig själv, ELLER om han eller hon bara kan tänka att: det där är jobbigt i deras liv. Vi har så olika förutsättningar, så olika liv. Vi har olika önskningar och olika upplevelser, vi bär ryggsäckar fulla med saker som vi kanske aldrig kommer delge någon annan och då har vi heller ingen anledning att döma andra för vad deras ryggsäck är fullproppad av, om det så är tegelstenar tunga eller fjädrar så lätta. Problem och irritationsmoment stöter vi alla på någon gång.

Min väg var tung än gång, min väg var hård att trampa uppför. Mina tegelstenar tyngde mina axlar och mitt hjärta var brutet mitt i tu. Jag hade tiden att bry mig om andra, men aldrig tiden att bry mig om mig själv. Jag trampade min väg och såg stenar falla mot mitt huvud. Trots att jag så många gånger ville hoppa rakt ner för stupet trampade jag på. Jag kämpade mig upp, likt de maskrosbarn jag var. Så stod jag där från en maskros till en RÖD ros. Jag stod där med min son som gav mig livenergi, livsglädje och livsstyrka.
Mitt ljus, mitt barn. William var och är min livsverk den klara stjärnan i mitt liv.

Jag funderar ibland kring hur mitt liv vara om pappa inte suttit i den där bilen för exakt 20 år sedan, om inte hans kompis hade kört bilen som krockade mot tallen där mellan Våmhus och Bäcka. Jag undrar över hur livet sett ut för mig? Hade jag varit samma människa som jag är idag? Det tror jag inte, jag hade förmodligen varit någon helt annan. Kanske jag inte känt mig så ensam genom mina år, så “konstig”.
Jag har så många gånger känt mig halv, som att jag någonstans inte riktigt passade in. Det saknades så länge en pusselbit i mitt liv. Så återigen kommer jag tillbaka till mitt ljus, min William.
Jag tror kanske på ödet? Allting har en mening, att pappa dog för tjugo år sedan var meningen. Det var meningen att han skulle dö, att jag skulle må dåligt och uppleva så märkliga saker i mitt liv som jag skulle kunna skriva en hel bok om. Det var bara meningen, hade inte pappa dött hade jag förmodligen aldrig funnit de fina människorna jag har i mitt liv, jag hade heller aldrig fått William. Jag önskar så mycket att pappa fått träffa William, för Williams skull. Jag önskar jag kunde berätta för William om min pappa, om en del av Williams rötter men jag vet för lite. Men jag har byggt mitt eget bo, likt alla vuxna människor. Jag har byggt ett bo i en familj. William var pusselbiten jag saknade i livet, jag har allt ett komplett liv. Jag vet inte vad pappa skulle tänkt om mig om han såg mig idag? Stolthet? Glädje? Jag kommer aldrig kunna få dem svaren, men vad jag vet är att jag någonstans tillägnar detta inlägg till min hjärnas tankar om mitt liv. Mitt liv som förändrades på en sekund där för tjugo år sedan när min pappa dog. När han lämnade detta jordliv för att aldrig mer återvända. Jag glömmer aldrig den dagen, dagen när jag gick från att vara som alla andra till att bli någon egen.

I tjugo år har du inte funnits här i livet pappa, de lilla jag minns av dig bleknar dag för dag.

Madde första året 142Jag och pappa.

Madde första året 147Jag och pappa.

Madde första året 183Jag nyfödd och pappa.

Läraryrket

I väntan på våren.

20130410-065111.jpg

I väntan på våren har jag torra händer som jag försökte åtgärda igår med ett handbad i olivolja och salt. De var babylena efteråt med ett fint lack, idag är de lika torra igen!

Idag kommer Anna till Falun så ska bli kul att ses.
På väg mot jobb och planering blir bra.

Känner att fotosug nu när solen skiner trots kylan. Vet inte riktigt på vad bara.

Annars är det tjugo år sedan pappa dog idag. Tjugo år, han har varit död dubbelt så länge som han fanns i mitt liv. Skriver nog mer om den saken idag.

20130410-065145.jpg

%d bloggare gillar detta: