Idag är det alltså tjugo år sedan min pappa dog. Jag ska inte älta den saken egentligen, men jag känner att jag behöver skriva något åtminstone.
Egentligen är det så pass lång tid sedan att jag rent ärligt kan säga att jag inte minns mycket av pappa. Vem han var och så, jag har så få fotografier av honom och jag tror det är delvis därför jag fotar väldigt många kort på mig och William tillsammans för att livet är värdefullt och kort. Varje dag är egentligen en gåva, att få leva och vara frisk. Men ändå tillhör jag kvoten som anser att man har rätt att gnälla över saker och KLAGA, jag anser inte att bara för att ens liv inte består av en obotlig sjukdom har man inte rätt att vara irriterad på saker i sin vardag. Alla lever ju sitt liv efter sin verklighet, om det sticker i ögonen på en person att de gnäller över magsjuka för att den personen som läser det har en annan sjukdom, kanske den personen ska fundera kring om han eller hon önskar alla andra ha samma öde som sig själv, ELLER om han eller hon bara kan tänka att: det där är jobbigt i deras liv. Vi har så olika förutsättningar, så olika liv. Vi har olika önskningar och olika upplevelser, vi bär ryggsäckar fulla med saker som vi kanske aldrig kommer delge någon annan och då har vi heller ingen anledning att döma andra för vad deras ryggsäck är fullproppad av, om det så är tegelstenar tunga eller fjädrar så lätta. Problem och irritationsmoment stöter vi alla på någon gång.

Min väg var tung än gång, min väg var hård att trampa uppför. Mina tegelstenar tyngde mina axlar och mitt hjärta var brutet mitt i tu. Jag hade tiden att bry mig om andra, men aldrig tiden att bry mig om mig själv. Jag trampade min väg och såg stenar falla mot mitt huvud. Trots att jag så många gånger ville hoppa rakt ner för stupet trampade jag på. Jag kämpade mig upp, likt de maskrosbarn jag var. Så stod jag där från en maskros till en RÖD ros. Jag stod där med min son som gav mig livenergi, livsglädje och livsstyrka.
Mitt ljus, mitt barn. William var och är min livsverk den klara stjärnan i mitt liv.

Jag funderar ibland kring hur mitt liv vara om pappa inte suttit i den där bilen för exakt 20 år sedan, om inte hans kompis hade kört bilen som krockade mot tallen där mellan Våmhus och Bäcka. Jag undrar över hur livet sett ut för mig? Hade jag varit samma människa som jag är idag? Det tror jag inte, jag hade förmodligen varit någon helt annan. Kanske jag inte känt mig så ensam genom mina år, så “konstig”.
Jag har så många gånger känt mig halv, som att jag någonstans inte riktigt passade in. Det saknades så länge en pusselbit i mitt liv. Så återigen kommer jag tillbaka till mitt ljus, min William.
Jag tror kanske på ödet? Allting har en mening, att pappa dog för tjugo år sedan var meningen. Det var meningen att han skulle dö, att jag skulle må dåligt och uppleva så märkliga saker i mitt liv som jag skulle kunna skriva en hel bok om. Det var bara meningen, hade inte pappa dött hade jag förmodligen aldrig funnit de fina människorna jag har i mitt liv, jag hade heller aldrig fått William. Jag önskar så mycket att pappa fått träffa William, för Williams skull. Jag önskar jag kunde berätta för William om min pappa, om en del av Williams rötter men jag vet för lite. Men jag har byggt mitt eget bo, likt alla vuxna människor. Jag har byggt ett bo i en familj. William var pusselbiten jag saknade i livet, jag har allt ett komplett liv. Jag vet inte vad pappa skulle tänkt om mig om han såg mig idag? Stolthet? Glädje? Jag kommer aldrig kunna få dem svaren, men vad jag vet är att jag någonstans tillägnar detta inlägg till min hjärnas tankar om mitt liv. Mitt liv som förändrades på en sekund där för tjugo år sedan när min pappa dog. När han lämnade detta jordliv för att aldrig mer återvända. Jag glömmer aldrig den dagen, dagen när jag gick från att vara som alla andra till att bli någon egen.

I tjugo år har du inte funnits här i livet pappa, de lilla jag minns av dig bleknar dag för dag.

Madde första året 142Jag och pappa.

Madde första året 147Jag och pappa.

Madde första året 183Jag nyfödd och pappa.

16 kommentarer

  1. Förstår mycket väll att de är en jobbig dag för dig
    Har samma för min syssling som dog 7 augusti 2004 i en crossolycka. kan inte fatta riktigt att han varit borta så länge

    1. Louisefoto – Det har varit en speciell dag, ändå har jag på något vis accepterat saken så det känns inte lika jobbigt även om jag vill skriva av mig lite 🙂 .
      Hemskt med din syssling :(.

  2. Du skriver verkligen på ett sätt som berör. Jag beklagar det som hänt, sorgligt! Det här med att vi bär olika ryggsäckar är svårt. Man får vara glad om man någon gång finner en vän som förstår en samtidigt som man måste acceptera att vissa har mycket simpla problem eller motgångar.

  3. Skickar en kram! förstår att det kan bli många funderingar kring hur livet skulle sett ut annars. Kan dock säga att jag vette tusan om det är så mycket bättre att ha en pappa i livet som man knappt ser eller pratar med eller betyder något för ändå :/ men kram på dig ! <3

  4. Måste säga att jag gillar din blogg. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Själv är jag 27 år, blev färdig tandhygienist i juni 2012, har en sambo och en son på 7 år. Jag förlorade min storebror i en tunnelbaneolycka när han var 21 år och jag 17 år. Sedan dess har en pusselbit saknats i mitt liv, men jag försöker att göra det bästa av varje dag som kommer.

    1. Cecilia – Va roligt att läsa att du tycker om min blogg 🙂 . Så hemskt med din bror 🙁 . Det är inte kul när någon som står en nära rycks bort i olyckor eftersom de alltid kommer lämna ett så stort tomrum inom än. Jag antar att såna som vi som får uppleva död i tidig ålder får kämpa varje dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: