27 år sedan en nioåring jag förlorade min pappa.

För tjugosju år sedan var det påskafton. Det var som vilken dag som helst. Jag minns hur solen lyste och hur vi målade ägg hos mormor och morfar i Maggås.
På eftermiddagen åkte vi hem och jag cyklade till Storgärdet för att leka med min kusin Nathalie som bodde i Göteborg men hos sin mormor (min farmor) den påsken. Jag minns att vi lekte ute och att solen värmde, en helt vanlig dag för en nioåring som inget visste om att det bara var några timmar innan livet skulle förändras för alltid.

Jag hoppade upp på cykeln för att cykla hem till mamma för att spela Bingolotto. Vänder mig om och ser en präst som går in vid min farmors port och fortsätter cykla hemåt.
Sitter i soffan med min mamma Åsa när det ringer på dörren. Jag öppnar och utanför står det en präst, är man nio år och det är påsk tänker man självklart att det måste handla om påsken så jag ropar till mamma: “Mamma det står en präst vid dörren.” Går och sätter mig i soffan samtidigt som jag ser hur mamma förändras där borta vid dörren, hur hon går mot köket där vi har vår hemtelefonen. Jag vet någonstans som nioåring att något hänt.

Går till mamma som bara gråter, solen lyser in genom köksfönstret och skapar små skuggor mot väggen. Samtidigt säger jag, mamma vad har hänt? Mamma har någon dött! Hur jag som aldrig mött döden förstod att någon dött har jag undrat hela mitt liv efter det, jag hör mamma säga: “Ja, pappa har dött.”
En värld förändras, där och då i en nioårings lilla liv. En bilolycka på påskafton 1993 den 10 april.

Varje år på denna dagen förnimmer jag sekunden när jag fick veta att pappa dog. Jag kan inte föreställa mig ett liv med en pappa, större delen av mitt liv har varit utan. Men jag kan ändå fundera på vem jag varit om han fått fortsätta leva? Livets väg skapar stigar och spår i våra inre, vi blir alla förändrade av det vi upplever. Idag var det 27 år sedan mitt liv förändrades, under många år tyckte jag inte om påsken men även det har förändrats idag.

Glad påsk och ta hand om varandra! Livets väg kan vi inte förutse!

Idag är det 26 år sedan min pappa dog.

Idag är det 26 år sedan jag cyklade hem från Storgärdet i Orsa där jag lekt med min kusin Nathalie som var på besök hos min farmor. 26 år sedan jag vände mig om och såg en präst gå in mot min farmors trapphus. Hela 26 år sedan det ringde på dörren när jag och mamma spelade Bingolotto och jag ropade åt mamma “Det står en präst i dörren”. 26 år sedan jag fick veta att min pappa dött i en bilolycka, och jag som då var endast nio år fick möta döden för första gången. Jag en storasyster till två små syskon med åldern 4 och 5 år. Där slutade jag på många sätt vara ett barn och fick lära mig att livet hade sidor som inte kunde kontrolleras.

Det är konstigt att tänka sig att jag gick i tvåan när min pappa dog. Speciellt då jag är lärare och träffar så små barn ofta. Det är svårt att förstå att mina syskon var väldigt små när de blev utan en pappa. Med åren har sorgen bleknad, men jag kände länge en saknad och hade svårt att förstå att pappa var död. Sedan har det blivit som så att jag inte riktigt minns hur det var att ha en pappa. Jag kan se bilder som ovan, men jag minns honom inte längre. Kan önska att jag kunde få höra hans röst på något sätt, för att se om jag skulle minnas hur han lät.

Hur pratar man med barn om döden har jag ofta fått frågan om. Jag tycker man ska prata med barn om döden som man talar om livet, berätta om saken gör den inte till något som för mig blev en chock. Berätta att döden finns där lika nära som livet.

Pappa var endast 39 år när han dog, i år skulle han fylla 66. Född på hösten som han var. Denna bild är förmodligen den sista som togs på honom. Han sitter hos min farmor och jag misstänker att hon tagit bilden. I hans knä sitter Acke pappas hund. Man tänker på livet och hur det blev, pappa var så ung när han lämnade jorden. Nu är han ett årligt minne i min blogg, där jag speglar honom med fotografier. Idag är det 26 år sedan du dog pappa, det är inte konstigt att ett barn på nio år till slut glömmer, åren suddar våra minnen i väg.

Varför ska jag skämmas över att jag mår dåligt?

Så börjar vi nu helt förstå att vi har kvar de sista dagarna i december. De sista dagarna av 2018. Det återstår nu bara 30 och 31 tills klockan slår om till det nya året. Den 1/1 skulle det varit min mormors 89:onde födelsedag om inte cancern beslutat sig för att ta henne ifrån oss. För ett år sedan var hon pigg, men en sommar kom och hon blev sjuk. Ännu har jag inte förstått att hon är borta, att hon den 24/10 gick bort där på Mora lasarett omgiven av sina barn. Jag saknar henne så det gör ont från insidan och ut.

Det är så typiskt svenskt eller skandinaviskt att behöva släppa sorgen och gå vidare. I andra delar av världen så får man sörja hur länge man vill. Varför är det så tabu att tala om sorg i Sverige? Jag skrev mitt examensarbete om barn i sorg, det har gett mig mycket. Jag låter mig själv sörja. Jag har haft förluster innan mormor, men inget har gjort så här ont. Efter alla år av att bearbeta pappas död som jag fick uppleva vid 9 år, så känns det så mycket mindre än min mormors död. Mormor betydde helt enkelt så mycket mera för mig. Hon var min andra mamma, min mormor och min vän i ett. Jag förlorade tre viktiga människor i mitt liv när hon dog, för hon var alla dessa tre för mig.

Jag kommer fortsätta att sörja, våga skriva om sorgen. Kanske jag någonstans får andra att våga sörja utan skam med. För varför ska vi skämmas för att vi saknar någon i våra liv? Vi lär oss från barndomsben att det är tabu att gråta. Vi förväntas svara att allt är bra, för ingen ska behöva höra att vi har det skitdåligt. Om vi är ledsna så ska vi aldrig belasta någon annan med det. I allt detta har vi ett land med många människor som dagligen kämpar med sin psykiska ohälsa. Hur ska vi bli fria en psykisk ohälsa om vi ska dölja att vi mår dåligt? Varför är det så hemskt att lyssna på någon som gråter, eller vill berätta något för oss?

Varje människa bär på en historia, om vi lyssnar till den historien kan vi lära oss så mycket. Om personen men kanske ännu mera om oss själva. Idag skriver jag på djupet, vissa dagar behöver jag få lätta mitt hjärta och min själ.

När en nioåring förlorar sin pappa, idag är det 25 år sedan.

Pappas gravsten i Orsa, den delar han med sin bror Hans och min farmor Ulla.

Det är nu tjugofem år sedan min pappa dog. Jag var nio år och minnet är klart trots att den gamla film spelas upp i mitt huvud när minnet spelas upp där inne på repeat. Bilder från det förflutna och stunden jag gick från att ha en pappa i livet, till livet när han inte längre fanns där. Ett barns världsbild som förändrades inom ett par minuter och ett liv som nog aldrig riktigt blev sig likt. Dagen då min pappa dog i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka den 10 april 1993.

Jag och pappa.

När man är nio år och förlorar en förälder, förstår man inte riktigt vad som sker. Man vet och förstår vad död är. Man har förståelse för det definitiva med döden, men man förstår inte varför. Speciellt svårt är det att ta in att någon som endast är 39 år vid dödstillfället dör, när alla sagt till dig att det är gamla människor som dör. Det är svårt för en vuxen att ta in döden, men det ännu svårare för ett barn.


Pappa som liten.

Ju äldre jag blir, ju mer skenar tankarna iväg på honom. Kanske är det för att jag försöker hålla minnet vid liv. Åren och tiden i sitt eget liv gör att man glömmer och snart är minnen glömda för alltid. Jag undrar vem han var, och hur han varit om han idag levt? Det är svårt att föreställa sig mitt liv med pappa. Det är som att han inte har en plats i det livet jag lever. Jag tror det beror på att han fanns i mitt liv under alldeles för kort tid.


Pappa och hans hund Acke.

Ett sista fotografi av någon, en sista bild i ditt huvud av någon du än gång kände. Jag ser på bilden av pappa och Acke och ser två som inte längre finns här. Kanske både befinner sig på den plats bakom stjärnorna som jag brukade sjunga för som barn? Kanske är det så att de som lämnat oss ser våra framsteg varje dag någonstans bortom stjärnorna? Eller så är de bara en del av den luft vi andas in och ut. Oavsett vart vi hamnar efter jordelivet, lever människorna kvar i våra minnen. Idag minns jag den pappa jag nästan glömt, idag minns jag den barndom jag fick uppleva som Madeleine vars pappa är död.


Pappa och jag.

Idag minns jag dig pappa, från den plats vi kallar för jorden. Jag minns våra få stunder vi fick tillsammans under min barndom. Nio små år, men ändå viktiga år för att få minnas dig. Jag minns det inte så väl, men jag minns dig något. Jag minns tiden som var innan, den som var då, innan vi sa hej då.

Tre syskon säger hej då till sin pappa i kyrkan 1993.
På bilden: Jag står bakom min lillebror Mattias, och min lillasyster Cecilia.

Intervju i P4 Dalarna om barn i sorg.

Som jag skrev tidigare idag, var jag med i en radiointervju på morgonen. Tänkte att jag kan länka inslagen, det ena är inklippt till en intervju med en pastor som ska föreläsa om Barn i sorg i Älvdalen idag. Men det andra klippet kan ni lyssna på hela intervjun med mig. Så här får ni chansen att göra det. Kanske ska tillägga att jag stod utomhus i snöovädret vi har här i Falun under intervjun.

Tror att denna länk ska räcka så ni kommer direkt till radiointervjun. Låten “Hands up” ska spelas precis innan. http://t.sr.se/2GBV8vs (Tid för inslaget om ni inte kommer dit direkt är: 1:54:32)

Sedan har ni det det här där jag är med genom att de klippt ihop inslaget. Bilden här är tagen på pappas begravning och det är jag, min lillasyster och min lillebror. Jag var nio, min lillasyster fem år och min lillebror fyra år gammal.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6875986

 

När barnet och läraren inom mig möts på mitten, och det bara säger klick.

Allra käreste syster

Jag hittade denna fantastiska målarbok på Åhlens. Hela jag fylldes med en känsla av upprymdhet, och även om jag inte köpte den vet jag vad jag önskar mig. Jag har en kärlek till Astrid Lindgrens fantastiska böcker, och filmer. Just min denna Allrakäraste syster är också något alldeles unik och spännande med. Trots att den bara är en liten berättelse är den så fin och sorglig på samma gång.

Allra käresta syster

Jag såg den som kortfilm som barn, på Bolibompa som det hette på den tiden. Den var så spännande och fin, kanske grät jag lite också när jag såg den. För jag tyckte det var så sorgligt hur hon var ensam där i sitt hem, trots en mamma, pappa och lillebror. Jag minns hur fint det var med hästarna, hundarna och blommorna. Det spännande när de red igenom den mörka läskiga skogen, och sedan kom till de snälla och åt godis på det där riktigt njutningsfulla sättet så jag bara ville vara med där jag också. Jag minns känslan när de båda kommer den där sorgliga platsen. Den plats där systern berättar att när rosorna i trädgården vissnar, då är jag död. Den där sista lilla meningen som alltid griper tag i det lilla barndomshjärtat jag fortfarande har på insidan av min kropp. Hon rider och springer hem, och gråter med huvudet på sin kudde i sin säng. Dagen efter fyller hon år och får sin hund, sin söta lilla pudel och hon går till rosorna och de har vissnat. Systern är död, eller som jag som vuxen förstår att det är, hennes påhittade syster. Hon var en fantasi som försvann, som alla barns fantasier till sist gör.

Som jag vill ha denna målarbok. Men det börjar närma sig julen, kanske ska jag önska mig den i julklapp. Eller så får det bli efter julen, tänk att få måla bilderna till en saga skriven av Astrid Lindgren.

Fallna gravstenar och att lämna sitt avtryck till omvärlden.

Vissa människor lämnar stora avtryck till sin omvärld. Det är ofta högt uppsatta människor eller någon som verkligen gjort förändringar. Människor som alla kommer minnas för evigt. Dessa personer är inte bara namnet på gravstenen du går förbi när du går igenom en kyrkogård utan någon vars namn människor stannar upp för att stå vid länge, kanske i klungor med andra.

Det är liksom som dessa människor lämnar sitt fotavtryck lite extra för något han eller hon gjort. Det är inget konstigt med saken egentligen, men igår när jag gick förbi nere på stan vid Vasaparken där nästan alla gravstenar ligger på marken numera tänkte jag på det där med att vara bortglömd.

Vad avgör egentligen vem som bli ihågkommen och inte? Jag besöker så sällan min egen pappas grav. Dels för att den ligger i Orsa men också för att med åren bleknar minnen och mot slutet så blir det bara en sten. En ovårdad stenplats som ingen besöker, ens namn finns där för omvärlden men vem stannar där förutom personer med anknytning. Jag får ibland ett stygn av dåligt samvete när jag tänker på hans gravplats. Det var jag tillsammans med min faster som sänkte ner urnan där i marken när jag var nio år. Ändå känner jag så lite för just den stenen. Vad beror det på?

På ett vis skrämmer det mig att vi lämnar fotavtryck som inte blir mer än just avstamp. Vad avgör egentligen vems fotavtryck som är mer värt än någon annans? När människor låter gravstenar falla till marken för att människorna som ligger där numera ändå inte längre har några levande släktingar kvar? Vems avtryck är mer värt än någon annans?

Så många tankar, jag funderar så mycket ibland. Men sådant är ju mitt huvud. Fullt med tankar och fullt med känslor.

Då och då numera får jag jättefina kommentarer här av människor som skriver att de blir berörda av mina texter, att de mår bra efter att ha läst här. Några känner igen sig och andra bara skriver att, jag tänkte på dig idag när jag såg till exempel Mon Amie eller My little ponys. Jag blir så varm inombords varje gång då, för dels verkar jag ändå lämna avtryck hos någon. Jag är inte lika osynlig som jag känner mig, och dels verkar andra människor precis som jag snappa upp små detaljer med andra. Det är så fint, det värmer till i hjärtat på mig.

Kanske jag lämnat avtryck för någon. Jag hoppas alla som ligger på kyrkogårdarna också gjort det, lämnat avtryck och varit älskade eller uppskattade medan de levde. Att lämna avtryck borde ju ändå vara en mening med att leva, att man gjort något som förändrat på ett eller annat sätt. Oavsett om du stått på en stor scen och sjungit in för en stor publik och älskats av människor kring hela världen. Eller om du bara är den som öppnar dörren åt den där gumman, farbrorn eller grav din bussplats åt den gravida kvinnan med den gråtande tvååringen på bussen.

Varje dag kan man lämna ett avtryck för omvärlden, gör det lilla och ditt avtryck kan stanna för alltid.

24 år sedan min pappa dog.

Jag och pappa. 

Idag är det alltså 24 år sedan min pappa dog. Verkligen alldeles för tidigt för att dö när man tänker på saken. Han var ju bara 39 år när man lämnade jordelivet för gott.

Pappa läser för mig och min lillasyster.

Kanske är det någon som undrar över varför jag skriver om honom på årsdagen varje år. Det är ju mer tid han varit död i mitt liv än han levt. Jag har ju levt utan pappa större delen av mitt liv. Jag minns honom knappt längre, eller ja jag minns saker och detaljer. Men inte hur han skrattade, hur hans röst lät eller hur han rörde sig.

Pappa och alla sina fyra barn.

Jag snuddar vid minnen ibland, men det är inte så där väldigt ofta egentligen. Ju längre tiden går ju mindre minns jag. Det är väl så med tiden och minnen. Man minns mindre och mindre. Ändå är det som hans årsdag ändå får mig att tänka på honom. För jag tänker väldigt sällan på min pappa.

Pappa och hans hund Acke, strax innan pappa dog.

På ett vis kan jag ju inte föreställa mig ett liv med att ha en pappa, när jag inte haft någon under så många år. Jag har aldrig haft en pappa som inte uppskattat mina pojkvänner, eller en pappa som såg mig sluta sexan, nian eller som fick uppleva att bli biologiskt morfar.

Jag och mina syskon på pappas begravning.

Jag har aldrig fått uppleva att att berätta för min pappa att jag tagit lärarexamen eller är legitimerat mig som lärare. Jag har inte fått berätta för honom när jag tog mitt körkort och han har aldrig sett mig gråta av hjärtesorg eller annat. Han har helt enkelt aldrig fått uppleva mig mer än den korta tiden som jag var barn och endast nio år.

Idag har han varit död i tjugofyra år. När min mamma var 32 år så dog min pappa och hon blev helt ensamstående till 3 små barn, en nioåring, en femåring och en fyraåring. När jag tänker på hur ung mamma var när hon blev helt ensamstående kan jag inte annat en beundra henne. Tre små barn att ta hand om alldeles ensam, som tur var hade hon sina fantastiska föräldrar min underbara mormor och morfar. Pappa dog vid 39, en alldeles för ung ålder för att dö. Jag tänker på att jag var nio när han dog, alltså yngre än William är och jag var faderlös. Det är konstigt hur tiden har en förmåga att förändra livet för oss, tiden och livet det är inget vi kan styra över.

Utmattningssyndrom – Idag har tårar runnit, av både lycka och sorg.

Jag tänker inte hålla tillbaka på mina känslor. Tycker man inte om vad som står här behöver man heller inte läsa. Känner man sig träffad så är det väl så då. Man känner sig bara träffad när man själv vet att man gjort något. Tänk på den saken!

Jag hade en USEL dag idag. Jag kan tänka mig att det var så här Lotta på Bråkmakargatan kände sig när hennes armband försvann och hon fick blod på knäna efter att ha stulit Tant Bergs cykel.

Bara för att barn blir ledsna för saker så betyder det ju inte att deras känslor inte är lika äkta som en vuxens. Jag tycker därför att man lätt kan dra paralleller mellan barn och vuxna. Fast som jag skrev tidigare föredrar jag barn framför vuxna.

När jag kom hem idag öppnade jag ett paket jag fick från en av eleverna. En My Little Pony och ett armband. Jag började genast gråta, och sedan det fina brevet till. Såna ord som träffade mig långt in i själen. Det är svårt att förklara hur rörd jag blev över detta.

På kvällen grät jag igen, riktiga krokodiltårar och det var med av sorg. Jag bröt ihop i soffan hemma hos Björn efter att han fått skäll utan egentligen anledning. Eller ja han är ju lättast att skälla på när jag känner mig frustrerad inombords.

Jag grät och sa att det känns fan som jag backat fyra jävla steg! Jag var lycklig innan jag kom tillbaka dit igen. Visst var jag det? Han svarade ja, det kändes bra. Jag har skrattat och mått bra sedan i slutet av november. Jag har fnittrat och skojat, jag har varit lycklig. Under 3,5 timmar känns det inte alls lika i kroppen längre. Jag är skitledsen bokstavligt talat.

Det handlar inte längre om stress och panikångest. Den delen är ganska lugn inom mig. Nej det handlar mer om att jag blir tokig på allt det andra. Bemötandet kanske främst? Hur man tycker sig ha rätt att vara mot andra.

Som sagt känner någon sig träffad så kanske det finns en poäng i det. Jag tänker aldrig mer hålla mina känslor inom mig. Det är det inte värt. Jag känner mig sårad, ledsen och överkörd.

Lyckotårar och tårar av sorg samma dag. Det blir en tidig kväll ikväll. Bara 3,5 timmars arbetsvecka kvar när jag kommer till jobbet imorgon fördelad på två dagar. Sen är det fredag och då ska jag njuta av livet igen.

 

23 år sedan pappa dog. Video och lite bilder.

Idag är det årsdagen av min pappas död. I fredags spelade jag in en video i ämnet, har länge tänkt göra saken och när tiden nu fanns passade jag på att göra det i samband med pappas dödsdag.

skanna0185

Pappa och Acke

För er som inte vet det dog min pappa när jag var 9 år, jag har varit med i lite olika tidningar som berört ämnet och dem kan ni hitta under kategorin: Medverkat i media. Där kan ni läsa mer om ni är intresserade. Eftersom historien kommer som en video går jag inte igenom den så mycket mer på djupet, men jag lägger istället ut lite bilder här nedan.

img013

Pappa som liten.skanna0035

Jag och pappa.

Madde o pappa (4)

Jag och pappa.