För tjugosju år sedan var det påskafton. Det var som vilken dag som helst. Jag minns hur solen lyste och hur vi målade ägg hos mormor och morfar i Maggås.
På eftermiddagen åkte vi hem och jag cyklade till Storgärdet för att leka med min kusin Nathalie som bodde i Göteborg men hos sin mormor (min farmor) den påsken. Jag minns att vi lekte ute och att solen värmde, en helt vanlig dag för en nioåring som inget visste om att det bara var några timmar innan livet skulle förändras för alltid.

Jag hoppade upp på cykeln för att cykla hem till mamma för att spela Bingolotto. Vänder mig om och ser en präst som går in vid min farmors port och fortsätter cykla hemåt.
Sitter i soffan med min mamma Åsa när det ringer på dörren. Jag öppnar och utanför står det en präst, är man nio år och det är påsk tänker man självklart att det måste handla om påsken så jag ropar till mamma: “Mamma det står en präst vid dörren.” Går och sätter mig i soffan samtidigt som jag ser hur mamma förändras där borta vid dörren, hur hon går mot köket där vi har vår hemtelefonen. Jag vet någonstans som nioåring att något hänt.

Går till mamma som bara gråter, solen lyser in genom köksfönstret och skapar små skuggor mot väggen. Samtidigt säger jag, mamma vad har hänt? Mamma har någon dött! Hur jag som aldrig mött döden förstod att någon dött har jag undrat hela mitt liv efter det, jag hör mamma säga: “Ja, pappa har dött.”
En värld förändras, där och då i en nioårings lilla liv. En bilolycka på påskafton 1993 den 10 april.

Varje år på denna dagen förnimmer jag sekunden när jag fick veta att pappa dog. Jag kan inte föreställa mig ett liv med en pappa, större delen av mitt liv har varit utan. Men jag kan ändå fundera på vem jag varit om han fått fortsätta leva? Livets väg skapar stigar och spår i våra inre, vi blir alla förändrade av det vi upplever. Idag var det 27 år sedan mitt liv förändrades, under många år tyckte jag inte om påsken men även det har förändrats idag.

Glad påsk och ta hand om varandra! Livets väg kan vi inte förutse!

Idag är det 26 år sedan jag cyklade hem från Storgärdet i Orsa där jag lekt med min kusin Nathalie som var på besök hos min farmor. 26 år sedan jag vände mig om och såg en präst gå in mot min farmors trapphus. Hela 26 år sedan det ringde på dörren när jag och mamma spelade Bingolotto och jag ropade åt mamma “Det står en präst i dörren”. 26 år sedan jag fick veta att min pappa dött i en bilolycka, och jag som då var endast nio år fick möta döden för första gången. Jag en storasyster till två små syskon med åldern 4 och 5 år. Där slutade jag på många sätt vara ett barn och fick lära mig att livet hade sidor som inte kunde kontrolleras.

Det är konstigt att tänka sig att jag gick i tvåan när min pappa dog. Speciellt då jag är lärare och träffar så små barn ofta. Det är svårt att förstå att mina syskon var väldigt små när de blev utan en pappa. Med åren har sorgen bleknad, men jag kände länge en saknad och hade svårt att förstå att pappa var död. Sedan har det blivit som så att jag inte riktigt minns hur det var att ha en pappa. Jag kan se bilder som ovan, men jag minns honom inte längre. Kan önska att jag kunde få höra hans röst på något sätt, för att se om jag skulle minnas hur han lät.

Hur pratar man med barn om döden har jag ofta fått frågan om. Jag tycker man ska prata med barn om döden som man talar om livet, berätta om saken gör den inte till något som för mig blev en chock. Berätta att döden finns där lika nära som livet.

Pappa var endast 39 år när han dog, i år skulle han fylla 66. Född på hösten som han var. Denna bild är förmodligen den sista som togs på honom. Han sitter hos min farmor och jag misstänker att hon tagit bilden. I hans knä sitter Acke pappas hund. Man tänker på livet och hur det blev, pappa var så ung när han lämnade jorden. Nu är han ett årligt minne i min blogg, där jag speglar honom med fotografier. Idag är det 26 år sedan du dog pappa, det är inte konstigt att ett barn på nio år till slut glömmer, åren suddar våra minnen i väg.

Pappas gravsten i Orsa, den delar han med sin bror Hans och min farmor Ulla.

Det är nu tjugofem år sedan min pappa dog. Jag var nio år och minnet är klart trots att den gamla film spelas upp i mitt huvud när minnet spelas upp där inne på repeat. Bilder från det förflutna och stunden jag gick från att ha en pappa i livet, till livet när han inte längre fanns där. Ett barns världsbild som förändrades inom ett par minuter och ett liv som nog aldrig riktigt blev sig likt. Dagen då min pappa dog i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka den 10 april 1993.

Jag och pappa.

När man är nio år och förlorar en förälder, förstår man inte riktigt vad som sker. Man vet och förstår vad död är. Man har förståelse för det definitiva med döden, men man förstår inte varför. Speciellt svårt är det att ta in att någon som endast är 39 år vid dödstillfället dör, när alla sagt till dig att det är gamla människor som dör. Det är svårt för en vuxen att ta in döden, men det ännu svårare för ett barn.

Pappa som liten.

Ju äldre jag blir, ju mer skenar tankarna iväg på honom. Kanske är det för att jag försöker hålla minnet vid liv. Åren och tiden i sitt eget liv gör att man glömmer och snart är minnen glömda för alltid. Jag undrar vem han var, och hur han varit om han idag levt? Det är svårt att föreställa sig mitt liv med pappa. Det är som att han inte har en plats i det livet jag lever. Jag tror det beror på att han fanns i mitt liv under alldeles för kort tid.

Pappa och hans hund Acke.

Ett sista fotografi av någon, en sista bild i ditt huvud av någon du än gång kände. Jag ser på bilden av pappa och Acke och ser två som inte längre finns här. Kanske både befinner sig på den plats bakom stjärnorna som jag brukade sjunga för som barn? Kanske är det så att de som lämnat oss ser våra framsteg varje dag någonstans bortom stjärnorna? Eller så är de bara en del av den luft vi andas in och ut. Oavsett vart vi hamnar efter jordelivet, lever människorna kvar i våra minnen. Idag minns jag den pappa jag nästan glömt, idag minns jag den barndom jag fick uppleva som Madeleine vars pappa är död.

Pappa och jag.

Idag minns jag dig pappa, från den plats vi kallar för jorden. Jag minns våra få stunder vi fick tillsammans under min barndom. Nio små år, men ändå viktiga år för att få minnas dig. Jag minns det inte så väl, men jag minns dig något. Jag minns tiden som var innan, den som var då, innan vi sa hej då.

Tre syskon säger hej då till sin pappa i kyrkan 1993.
På bilden: Jag står bakom min lillebror Mattias, och min lillasyster Cecilia.

Jag och pappa. 

Idag är det alltså 24 år sedan min pappa dog. Verkligen alldeles för tidigt för att dö när man tänker på saken. Han var ju bara 39 år när man lämnade jordelivet för gott.

Pappa läser för mig och min lillasyster.

Kanske är det någon som undrar över varför jag skriver om honom på årsdagen varje år. Det är ju mer tid han varit död i mitt liv än han levt. Jag har ju levt utan pappa större delen av mitt liv. Jag minns honom knappt längre, eller ja jag minns saker och detaljer. Men inte hur han skrattade, hur hans röst lät eller hur han rörde sig.

Pappa och alla sina fyra barn.

Jag snuddar vid minnen ibland, men det är inte så där väldigt ofta egentligen. Ju längre tiden går ju mindre minns jag. Det är väl så med tiden och minnen. Man minns mindre och mindre. Ändå är det som hans årsdag ändå får mig att tänka på honom. För jag tänker väldigt sällan på min pappa.

Pappa och hans hund Acke, strax innan pappa dog.

På ett vis kan jag ju inte föreställa mig ett liv med att ha en pappa, när jag inte haft någon under så många år. Jag har aldrig haft en pappa som inte uppskattat mina pojkvänner, eller en pappa som såg mig sluta sexan, nian eller som fick uppleva att bli biologiskt morfar.

Jag och mina syskon på pappas begravning.

Jag har aldrig fått uppleva att att berätta för min pappa att jag tagit lärarexamen eller är legitimerat mig som lärare. Jag har inte fått berätta för honom när jag tog mitt körkort och han har aldrig sett mig gråta av hjärtesorg eller annat. Han har helt enkelt aldrig fått uppleva mig mer än den korta tiden som jag var barn och endast nio år.

Idag har han varit död i tjugofyra år. När min mamma var 32 år så dog min pappa och hon blev helt ensamstående till 3 små barn, en nioåring, en femåring och en fyraåring. När jag tänker på hur ung mamma var när hon blev helt ensamstående kan jag inte annat en beundra henne. Tre små barn att ta hand om alldeles ensam, som tur var hade hon sina fantastiska föräldrar min underbara mormor och morfar. Pappa dog vid 39, en alldeles för ung ålder för att dö. Jag tänker på att jag var nio när han dog, alltså yngre än William är och jag var faderlös. Det är konstigt hur tiden har en förmåga att förändra livet för oss, tiden och livet det är inget vi kan styra över.

Idag är det årsdagen av min pappas död. I fredags spelade jag in en video i ämnet, har länge tänkt göra saken och när tiden nu fanns passade jag på att göra det i samband med pappas dödsdag.

Pappa och Acke

För er som inte vet det dog min pappa när jag var 9 år, jag har varit med i lite olika tidningar som berört ämnet och dem kan ni hitta under kategorin: Medverkat i media. Där kan ni läsa mer om ni är intresserade. Eftersom historien kommer som en video går jag inte igenom den så mycket mer på djupet, men jag lägger istället ut lite bilder här nedan.

Pappa som liten.

Jag och pappa.

Jag och pappa.