Efter en stund ute på balkongen så flög tankarna genom mitt huvud, tankar om hur andra så gärna vill förklara för någon annan hur de bör leva sina liv.

Strax efter jag hoppat av gymnasiet, så jag var arton år. Umgicks min kompis med en tjej som dikterade för min vän att ”det är klart du vill resa, DE vill ju alla.” Min vän däremot hade inte alls såna drömmar, hennes mål var att köpa en raggarbil och hade inga större drömmar om att dra utomlands. Detta förstod inte denna kompis, varav min vän var rejält förbannad när hon ringde mig för hon kände att hon hade väl all rätt i världen att INTE vilja resa och se sig omkring. Jag höll med.
Vem bestämmer andras mål? Idag ska man vara så perfekt, jag vet inte om det kanske varit så för alla under perioder i livet? Men det känns så himla fel med alla perfekta middagar, perfekta trädgårdar, perfekta hem och perfekta föräldrar, perfekt välutbildade människor, eller människor med pengar att strö för vinden.
Perfektion, ett liv i perfektion innebär att du ska ha gjort allt efter en slags loggbok där du som människa aldrig brutit från mallen du är perfekt och för sjutton var inte så typiskt svenskt lagom. Sträva efter toppen, fyll i checklistan och uppfyll den. Bryt inte av, var inte en outsider!

Jag är alltid en outsider, jag är aldrig den där perfekta människan som gör allt i perfektion. Jag är lagom, jag har följt mitt hjärta och det gör att människor väldigt lätt ser mig som lite smått obehaglig och svår att ta på. Jag var deprimerad, jag har hoppat av gymnasiet, jag har inte rest och aldrig haft de stora intresset. Jag drog aldrig till en party Ö och söp skallen i bitar. Jag har aldrig rest med en Finlandsbåt och haft sex med en okänd snubbe med drinkar som farit runt i takt med musiken. Under den här perioden när andra så stort skulle leva livet och testa ungdomen, istället blev jag gravid och blev ensamstående mamma som tjugoåring, något som kändes rätt för mig men som var så fel för andra. Jag pluggade in gymnasiet på vuxenutbildning som enligt samhället är sånt jävla BIG NO, NO, för man ska ju tagit studenten med gymnasieelever. Istället tog jag min ”student” som tjugotreåring och fortsatte till högskolan direkt efteråt vilket även de var så fel. För inte kan man väl ändå plugga som ensamstående, med en treåring på högskolan?! Ännu mer fel blev det ju att följa hjärtat och ha sitt barn hemma medan man pluggade för att jag ansåg att barn inte alls behöver förskolan i alla fall inte innan två och ett halvt års ålder om man som förälder ändå är hemma. Jag njöt och bevarade tiden som förälder, den korta tid man får med sitt barn är den dyrbaraste stunden i mitt liv.
Så börjar man jobba och väljer att jobba deltid istället för heltid, och att det sticker så i ögonen på andra för det är fel! En ensamstående mamma SKA inte jobba deltid, hon ska jobba heltid och klaga över hur jobbigt det är med ekonomin och vara trött och sliten. Det är även helt okej anser vissa att ifrågasätta varför jag inte festar så ofta, varför de inte ser mig dansandes på borden som andra singelmorsor för så ska ju vi göra, vi outsiders! Men så gör jag inte så, utan istället så är jag en typisk hemmamorsa som ligger hemma och glor på tv-serier och ser det som lyx på helgen. Som varje vaken stund tänker på mitt barn och som ibland inser att jag blivit vuxen tillsammans med mitt barn.Vi liksom växer upp tillsammans jag och han som en fin person sa till mig i veckan. Visst är det så, jag är en outsider i dessa fina perfekta liv runt mig. Men den outsidern jag är vet att lagom någonstans är bäst, för jag strävar inte efter ett liv i perfektion. Jag strävar efter mitt liv i en oas av frihet.