Idag har jag inte enbart fixat naglarna, jag har städat också. Jag och William tog också ett gemensamt beslut att röja bort saker från hans rum. Han leker mindre och mindre och små enkla steg mot tonåren närmar sig. Visst har han fortfarande lekbehovet i behåll men mycket av leksakerna är sedan länge förbrukade och glömda. Den enda viktiga leksaken är legot, annars har intresset veknat för allt de han en gång höll kärt. Bilar, köket, utklädningskläderna, Ikeas mammut-serie, pärlplattor och pussel. Vi tog och plockade och resonerade över vad som behövdes vara kvar. Vi slängde och sparade, vi gjorde fint. Efteråt sa William WOW och var nöjd. Jag ser hur han växer, hur han blir större och större framför mina ögon. Jag ser hur han som jag för nio år sedan längtade efter med en längtan så stark att mänskligheten ännu inte fått ord för den. Jag ser hur han som jag födde för snart nio år sedan och älskat så mycket sedan den stunden att det varken finns känslor eller ord för att beskriva känslan jag har för honom.
Jag ser hur han vandrar mot att bli vuxen med nya kliv varje dag, jag vet att han snart kommer gå ut genom dörren för sin första stund på bio ensam. Jag vet att det inte står på förrän han vill hänga själv på stan och shoppa sina egna kläder, för egna pengar. Jag vet att han kommer stå där om bara några år och välja gymnasium. Varje litet steg han tar, tar han mot en annan värld. Varje litet steg han tar älskar jag honom bara mer. Bandet mellan föräldrar och barn är så fantastiskt, det är en gåva så stark och så fin. Jag vårdar mig gåva med hjärtat, och välkomnar min sons steg mot sin framtid. Vi går den tillsammans jag och han, det finaste i livet har jag burit under mitt hjärta och kan numera hålla i min hand.