Ett fotografi.

Sitter framför datorn, några timmar kvar av denna dag bara. Jag har planerat, sålt en bokhylla, sovit en stund och laddat inför en ny arbetsvecka som börjar imorgon. Nu är det sju arbetsdagar för mig att jobba och sedan blir det ett välförtjänt lov. Det ska bli skönt, ladda batterier, hälsa på i Orsa, kolla på VM och sist men inte minst njuta av att umgås med William lite extra. Redan så nära sportlovet! Är det inte nästan lite konstigt? Det har gått så fort sedan jullovet, men det känns så underbart.

Fotade lite detaljer här hemma idag, små saker som gör mitt hem.

001

Mina varma tofflor som väntar på mig varje morgon.

020

En klocka, ett ljus och en bok.

021

Jag och William hade en svensk fika tillsammans, med semla & kokosboll.

023 Till middag hade William beställt tacos. Så det åt vi tillsammans alla tre.

Att ifrågasätta är inte att trotsa.

092

Förändringar i livet, ibland tänker jag på min resa genom livet och hur jag utvecklats. Ibland funderar jag på om man utvecklats bakåt i vissa fall. När jag var yngre stod jag gärna upp mot saker jag inte tyckte om. Orättvisor och vägrade hålla tyst när saker och ting var fel. Jag kände en stor irritation mot att vissa fick privilegium medan andra fick det sämre. Jag ansåg även att vissa saker lite var som ett straff, och kanske det många gånger var så att skolan straffade vissa elever också. Jag minns fortfarande en lärare på skolan, som vid detta tillfälle var i våran klass som “vikarie” en stund när vår lärare gjorde något annat, under den här lektionen satt en annan elev och kallade en klasskompis för tjockis och bad min klasskompis “åka hem”. Efter upprepade gånger utan att läraren reagerade. Jag fick nog och sa då; MEN är du så smal själv då? Du kan väl gå hem du med! Skillnaden här emot när denna elev sagt detta till min klasskompis om och om igen var att läraren genast reagerade och bad mig hålla tyst. Varpå jag ifrågasatte läraren med? Varför har den ena rätten att säga denna sak upprepande gånger, men jag får inte svara emot? Läraren blev skitarg och lite senare under dagen fick jag en stor utskällning av min ordinarie lärare som berättade att jag varit uppnosig mot vikarien och att jag skulle få två råd: Tvätta munnen med två och vatten, och ta hand om dig själv och skit i andra… Jag minns än idag hur upprörd jag kände mig över saken, för det var så uppenbart att den ena eleven fick göra vad denne ville medan jag gjorde fel som inte såg på när den andra blev utsatt för kränkningar.

Även genom resten av min skolperiod råkade jag ut för såna här saker när jag stod upp emot orättvisor, jag har hela livet mått förbannat illa av hur andra beter sig men eftersom man återupprepande gånger fick negativ respons på att säga ifrån, blev jag tillsist som alla andra… Jag har slutat stå upp emot saker som känns fel. Ibland undrar jag dock över saken? Medan jag inombords skriker efter att få ryta ifrån bland andra i min egen ålder eller äldre så tiger jag för det är det mest önskvärda beteendet. Men frågan är ju till vems nytta man gör detta? Varför tiga för att slippa utsätta andra för obehagliga situationer när man ifrågasätter felaktiga “beteenden”?

När lärare genom min skoltid skrattande sagt; Du borde bli politiker med såna starka åsikter, har jag känt piken i uttrycken. Men kanske det är så, jag borde kanske blivit politiskt aktiv. För jag avskyr orättvisor och känner en ganska stor ovilja mot att hålla käften, när munnen egentligen bara vill vräka ur sig massor av saker för att sluta bita ihop och inte reagera!