En snöig söndag i Dalarna.

Bild ifrån idag, i ett snöigt Falun. William har sin nya mössa.

Idag har det snöat, och snöat och snöat. Jag hade en aning om att snön skulle komma i januari. Det känns nämligen som vi fått månaderna och årstiderna någon månad framåt. William jublade och bestämde sig för en snöig dag i backen. Så först åkte vi till Borlänge med Björn, där handlade han två mössor åt William och sedan åt vi på Ikea. Det gillade inte min mage, den skrek bakut rent av. Jag får verkligen passa mig med vad jag äter… Sedan så åkte vi och vinkade av Björns bror på tåget, han åkte tillbaka till Malmö idag. Efter det så åkte vi mot Kniva, Björn skottade snö och jag skjutsade upp William till Björns mamma. Där åkte William i backen med sina tremänningar och jag drack kaffe med Björns mamma. Sedan gick vi över till Björns moster som fyllde år idag och fikade, det var jättetrevligt och gott.

Efter Kniva blev det hemåt och Ica Maxi. Jag handlade middag och sedan åkte jag hemåt igen. Nu ligger William i badet och jag skriver detta, har hunnit med att planera kommande arbetsvecka och ska faktiskt försöka komma i säng rätt tidigt ikväll. Jag hade tänkt att jag skulle hinna se den nya serien jag följer, men jag orkar inte. Får se om jag gör det nu eller i veckan. Just nu är huvudet på en annan plats och så får det vara ibland.

William satt och funderade på sin första dag efter jullovet och sa, tror du att dem kommer köra igång som vanligt imorgon? Jag sa, jag vet inte hur brukar ni göra? Han funderade en stund över det där.
Jag funderar också på det, hur man kör igång så snabbt jämt. Det gjorde även mina lärare när jag gick i skolan. Jag minns det där efter ett lov, hur det var att komma tillbaka. Man var glad att se alla och sedan bara slut och stopp ifrån lovet och det var dags att börja jobba igen. Frågan är hur det är egentligen? Om inte smygstarter kanske är mer naturligt, det är ju så här för alla som jobbar. Rutinerna är igång direkt när man befinner sig på arbetet, men egentligen vill man bara socialisera sig en stund med kollegorna och landa. Det där med att landa och vara här och nu finns inte riktigt med i vår stressade värld. Frågan är om vi skulle må bättre av att landa mer i livet, andas ut och tänka att saker och ting löser sig? Det är ingen katastrof om vi missar en sak en liten stund? Varför inte låta hjärnorna vakna i sin takt och njuta av att komma tillbaka? Varför är stressen en sådan viktig del i våra liv? Den frågan ställer jag mig då och då, stress är ju inte bra för någon. Men ändå är det den vi ses mer av hela tiden och överallt.