Utmattningssyndrom – Att göra upp framtidsplaner på jobbet och migrän.

Idag åkte jag till jobbet för att träffa min chef och göra upp lite gällande framtiden på jobbet. Mina 25% av en 80% tjänst som ska fördelas ut i timmar på veckorna. Det kändes helt okej först, men sen kändes det som all information samlades som ett stort mörkt moln inuti huvudet på mig. Det var som att hjärnan knappt fick någon luft, och självklart för första gången nu på 2-3 månader fick jag migrän. Som tur var en mildare form så kunde med vila dämpa den, men ändå. Det är som att jag får huvudvärk bara av att tänka på jobbet och allt runt.

Dessutom så blev jag väl mindre glad när min arbetsplats i personalrummet som jag bytte till i somras nu var någon annans… Det kan ju låta som en liten sak men såna där saker blir barriärer för mig som stjäl både energi och tankekraft. Visst att folk delar arbetsplatser och det är helt okej, men att bli flyttad på det kändes bara så surt. Framförallt när jag till och med påpekade saken trots sjukdom när skolan började efter sommarlovet. Förutom det stod det någon låda på min plats med saker det stod Madde på som jag aldrig sett tidigare. Jag vet, det upplevs som gnälligt men jag håller inget inom mig längre. Påpekade saken ganska snabbt för chefen, fick väl bara finna mig i saken men skillnaden med gamla Madde och nya Madde är att hon säger vad hon tycker. Jag är ganska oberäknelig på den punken numera. Det hålls inget inom mig utan orden bara kommer ut. Det är för att jag helt enkelt inte längre biter ihop och låtsas som jag inte bryr mig om saker, som faktiskt stör ihjäl mig.

Det är faktiskt galet mycket som stör mig. Jag känner inte längre att jag orkar lyssna på människor som inte kan göra något åt sina problem. Eller meningslösa diskussioner, jag kommer aldrig mer finna mig i att låta min dyrbara tid gå åt till meningslöshet för att diskutera saker som ändå inte kommer förändras. Jag är helt enkelt inte lika enkel att ha och göra med längre, jag är ganska obekväm. Jag vill inte längre ge av allt det som jag förut gett.

Det här känns som ett hårt och kallt inlägg, egentligen är det bara min själ som behöver ha ur mig orden för att slippa spara dem inom sig. Min själ behöver få spelrum och ha ut sina känslor annars slutar själen helt att andas.