Utmattningssyndrom – En intensiv, känslosam och väldigt fin dag. Att besöka sitt jobb efter 4 månaders sjukskrivning.
Madeleine Stenberg 
Idag skulle jag som sagt till företagshälsovården och därmed var jag ganska laddad. Jag åkte mot Borlänge runt nio på morgonen och var framme runt halv tio. Strax efteråt kom min chef och sedan kom beteendevetaren jag går hos. Vi gick sedan in i ett konferensrum för att diskutera framtiden. Jag hade redan när jag åkte dit en plan, jag mår så pass bra nu att jag vill försöka jobba igen. Därmed blev det bestämt att den 9/1 börjar jag arbeta 25% för att trappa upp till 50% i slutet av februari och sedan 75% någon gång i april/maj. Det står i mina papper men är osäker på exakta tidpunkter så här i huvudet.
Hur som helst så var det dags för årets julklapp från jobbet som min chef frågade hur jag ville göra med. Jag sa då att jag kunde följa med till skolan så det gjorde jag. Det här var ett stort steg för mig, jag har inte besökt skolan sedan jag berättade läget för mina elever i augusti och har heller inte besökt Borlänge på platser där jag kunnat möta någon. Men jag kände mig redo förra veckan för att hälsa på eleverna, och idag kändes det som en bra dag när jag var i Borlänge och även om det var totalt oplanerat och spontant kändes det helt rätt. Jag fick min julklapp och gick sedan neråt för att gå till elevernas korridor. Jag var hemskt nervös, men jag ville verkligen inte låta min panikångest skulle vinna över mig. Sedan så får jag väl erkänna att jag också kände mig nervös för reaktionerna, hur skulle jag upplevas, skulle eleverna bli glada, arga? Jag gav mig verkligen ut på djupt vatten men jag tog mig dit i alla fall. När jag närmade mig i korridoren hör jag en välbekant elevröst som säger ”MADDE! HEJ! Jag har saknat dig” och springer emot mig och ger världens kram. Jag kände hur jag fick försöka hålla tillbaka tårarna medan jag sa ”Jag har saknat dig också”. Sedan knackade jag på dörren och öppnade, det blev ett ljud av inandning därinne i klassrummet medan jag sa hej. Sedan hör jag hur en elev frågar ”FÅR man ge dig en kram”, och jag svarar ”Ja det får man” jag fick en hel klass full med kramar. Möttes av mina fina elever som jag många nu känt sedan 2012, jag försökte hålla tårarna borta men jag kände verkligen hur nära jag var att börja gråta. Att se dem igen, att få hålla om dessa fina människor. Jag kände i hela mig hur mycket jag tycker om dessa elever, det var så fint att få krama om.
Jag slogs av hur lugn jag var där i klassrummet. Inte uppstressad, inte nervös och heller inte panikslagen. När jag träffade eleverna i augusti var jag så tom, så trött och så utan liv. Jag var så olycklig och så tröttheten, att jag bara ville sova. Fick frågan om jag fortfarande sover mycket och svarade att nej nu sover jag bättre. Fick frågan om när jag kommer tillbaka, fick höra att jag var saknad och en fin kommentar med meningen ”Det känns som en dröm att du är här”, ”Det känns som att jag drömmer” jag kände mig så uppskattad och saknad på riktigt. Hörde att någon sa ”Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen”. Alla dessa meningar och alla dessa ord. Det värmde upp mig idag, jag behövde det verkligen.
Det kan verka som en liten sak att kliva in i ett klassrum, att åka tillbaka till sin arbetsplats och få känna att man fixade att gå in där igen. Att känna att man klarade saken, att få gå in och faktiskt höra att man ser piggare ut. Jag vet att jag ser piggare ut, jag ser det själv och i helgen fick jag höra att jag skiner igen. Jag känner ju det själv också, att jag börjar vara levande igen. Jag har lärt mig att skratta igen, lärt mig att njuta av färgerna i livet. Lärt mig att våga säga ifrån, och våga visa mina känslor. Jag har hittat tillbaka till mig och den jag är, samtidigt som jag även hittat nya sidor hos mig själv. Jag är på väg framåt, att bli frisk i själen att bli ett med kropp och sinneslag. Jag börjar uppskatta livet igen och känner glädje och sorg, jag är åter människan som ler och skrattar. Jag är inte den jag en gång var, men jag är också någon jag börjar vilja vara.
Efter jobbet så åkte jag till Lisa en sväng och fick hålla i lilla bebis Alice, äta chokladboll och klappa på Cubus. Skratta med Lisa och ha det hur roligt som helst, jag kände där och då hur tacksam jag är över att ha sådan fin vän som Lisa. Är så glad att jag blivit vän med denna fina människa.
När jag kom hem från jobbet, drog jag iväg för att storhandla och sedan öppnade jag julklappen från jobbet. En helt UNDERBAR filt! Filtar kan man inte få för många av så det här var perfekt, jag älskar filtar.
