fbpx
Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 10 of 139 Articles
Utmattningssyndrom

Att avvärja en panikångestattack.

Så vart det helg och söndag, det slår aldrig fel numera, det är på helgen alla känslorna jag just nu känner slår mig som hårdast. Det gör som ondast inombords och jag vill bara skrika. Jag försöker stå emot men ångesten griper tag inombords och det känns som den vill döda mig likt en kanonkula rakt genom halsen.

Jag sörjer och jag kämpar i ett. Tog mig en promenad runt regementet efter jag handlat. Först kändes allt okej, även om mina minuter på affären höll på att att ge mig ett ångestanfall. Alla människor, stressen och kombination med trängseln men jag stod ut, jag hanterade känslan. Det var först när jag kom till parkeringen strax innan Stadsparken som jag kände en hård snara runt min hals, jag fick för mig att min tröja försökte strypa mig. Jag kände hur jag började andas häftig, hur tröjan tryckte hårdare och hårdare mot halsen, hur jag började känna hur synen sakta började försvinna.

Men jag lyssnade till det knep som min psykolog gav mig förra gången, när jag känner att attacken är på gång det är endast då jag kan avvärja attacken, så jag började andas med magen stod rakt upp och ner och lät magen andas åt mig. Fram och tillbaka och kände hur lugnet kom tillbaka till mig. Jag kände att jag klarade det, gick hemåt med samma känsla av att min tröja nog försökte strypa mig men jag fick ingen panikångest. Däremot vet jag att om jag får en panikångestattack så ska jag stanna i den, hon har bett mig att stanna i ångesten och inte undvika den. Jag måste stanna i det helvetet och bara känna trots att det är fruktansvärt obehagligt.

Det är så tungt att må så här, tungt på så många plan. Det har inget med jobbet att göra, inget stressrelaterat jag mår bara förbannat dåligt av helt naturliga skäl denna gång. Det är ingen depression, ingen utmattning det är bara rena och skära känslor och min kropp hanterar den med ångest. Ångest som är det värsta jag vet, men som min kropp uppenbarligen tar till som redskap. Men idag lyckades jag avvärja ångesten, det trodde jag aldrig skulle kunna ske.

Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom: Jag har funnit glädjen.

För två år sedan var jag mentalt slut. Jag kände ingen glädje, jag kände ingen livslust. Varje dag var en dag i ett kugghjul. Att ta sig ur sängen, att tvinga mig själv att äta, att gå till jobbet. Allt detta var tungt, jag orkade inte prata med vänner eller svara på sms. Någonstans var allt det som varit jag borta. Jag hade tappat 15 kilo i vikt och visst var jag glad för det, men något saknades mig. Det var som kroppen skrek inombords, men jag förstod inte varför.

Jag hade allt men ändå var jag inte lycklig. Jag tror inte att människor vet i stunden när de är lyckliga, utan att vi förstår det först efteråt. Jag vet att vi känner glädje i stunden, men när vi var som lyckligast minns vi det så där extra tydligt.

Men för två år sedan visste jag om min känsla av att vara olycklig. Kanske borde jag förstått då vart jag var på väg. Att jag skulle krascha, men det gjorde jag inte. Istället så körde jag på lite till. Sen sa kroppen stopp, jag fick kämpa mig tillbaka från min utmattning.

För ett år sedan hade jag fått ett nytt jobb att börja till hösten. Det var den endaste lösningen för att bli fullt lycklig igen. Jag behövde något nytt, slippa resor och komma hem tidigare på dagarna. Jag behövde utvecklas och inte stampa på samma punkt. Jag är en flyende själ, jag blir som en fågel i bur när jag känner mig instängd. Jag måste hela tiden utvecklas för att må bra, jag visste det förut.

Som tonåring var jag ständigt på väg någonstans, alltid på flykt undan det liv som kallades vardagen. Jag ville inte bli som alla andra, en del i ett tåg där ingen sticker ut. Jag ville bli som träden som jag såg på Orsa Camping som barn där två träd vuxit ihop för att bilda ett. Kanske ville jag vara som häxknuten i Orsa finnmark, men jag ville inte vara en ordinär gran som växte upp likt alla andra med fallande löv på hösten. Jag ville slå mig ut och slå mig fri.

När vardagen kom till mig blev jag bekväm. Det var skönt med alla rutiner, jobb, åka hem och jobba, vara med William. Ha ett städat hem, handla mat och ta hand om mig själv. Skratta och umgås med vänner. Sedan starta om detta kugghjul igen, om och om igen. Men någonstans där i kugghjulet var det som något fattades mig. Min inre vildsjäl skrek på mig, hon där i mitt inre som aldrig trivts i denna normalitetsvärld. Hon som bara ville vara fri.

Så när jag kraschade tog hon helt över, hon visade mig vägen. Jag var arg på mig själv och omvärlden som tillåtit mig själv bli den jag inte ville vara. Jag var arg på allt det som fått mig från levnadsglad till total tomhet.

Nu i skrivande stund är det något annat, jag har hittat en balans mellan min vildskäl och min anpassningssjäl. Vi har bildat ett team, vi samarbetar. Jag vet att det finns människor som väntar på att jag ska krascha igen, för så säger statistiken. Det kan jag aldrig lova att det aldrig sker, men jag tror att det är minimal risk om jag balanserar min vilda med min anpassning. För det är nu jag är som gladast, nu är den vilda och den anpassningsbara samarbetar.

Jag är en vild själ, det finns en anledning till att jag en gång var ett typiskt barfotabarn. Eller som William sa förut; “Mamma du vet att du är en hippi va?“. Jag vill inte kalla mig för hippi, men något liknade är jag nog. Jag är en själ med naturen, den delen är viktig för mitt inre. Jag målar min själ i vinden, och leker med stjärnorna på himlen.

Det är nu jag är glad, det är nu jag lever. Jag har hittat mig själv igen. Det är en känsla jag är så tacksam för. Tacksam över min resa, mitt liv och min hälsa. Tacksam för livet i mina lungor, tacksam över att få leva. Men främst är jag tacksam för att vara mamma, utan William hade jag aldrig varit här idag.

Författarens egna ord. Utmattningssyndrom

En förmiddag min sista dag som trettiotreåring.

God morgon på er, jag vaknade för ett bra ta sedan men först nu tiden finns för att blogga. William och hans tremänning som sovit över här i natt sover fortfarande. Igår kväll så körde jag ner Björn och hans kompis på stan då de skulle gå på Falu Bowling och krog för att titta på Lasse Stefanz. Efteråt så gick jag och la mig, var nämligen väldigt trött.

Idag är det då min sista dag som 33, imorgon fyller jag 34 år och det känns lite som mitt trettiotreåriga liv var ett år som jag missat. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men året det var den tiden när jag gick från utmattad till inte utmattad. Däremot precis som jag skrev igår bär jag på mina upplevelser och jag kanske äntligen blir hjälpt nu.

Men nog om det, vad ska ni göra idag?

Utmattningssyndrom

En bättre dag, och är utmattade personer olämpliga i sin yrkesroll.

Får börja med att tacka för de fina stödet jag fick igår. Ni är alltid så fina mot mig, jag tänker så ofta på den saken. Tack för att ni skriver och läser!

Idag mår jag bättre och är gladare idag. Vissa dagar är helt enkelt bara skit, jag tycker det är viktigt att få skriva av mig om sådant för min egen skull. För mig som en gång varit utmattad är det nog ännu viktigare att visa på att vissa dagar är riktiga skitdagar, det blir nämligen inte så att man hela tiden måste ge sken av en fasad där allt är bra då.

Jag måste påminna mig själv om att våga må dåligt. I litteraturen jag läser nu påstod någon att man inte är lämplig för sitt yrke om man går in i väggen. Det känns som ett föråldrat och förlegat synsätt men fick frågan om kring hur jag tänker på saken. Personligen tror jag att samhället kommer bära nästintill alla dit, jag tror att fler och fler kommer att krascha om inte någon drar i bromsen snart.

Det har aldrig varit så många som fått utmattningssyndrom som idag. Idag är människor från barn till äldre i riskzonen varje dag. Vi pressas och stressas så till den grad att vi till slut inte orkar mera, hjärnan säger ifrån och lika så alla våra inre organ. Är vi olämpliga som människor för detta? Jag anser inte att det är så, det är något fel i vårt samhälle och det system som skapats.

Om samhället menar att vi ska hinna med att göra ett 48 timmars liv under 24 timmar, så kraschar alla till slut. Vi jagar tid som inte finns, varför går föräldrar runt med ett evigt dåligt samvete över tiden de ger till sina barn? Varför känns det alltid som du skulle kunna gjort lite mera på jobbet varje dag?  Varför känns det fel efter träningen när du är på väg hem, du gjorde dina 60 minuter men ändå känner du en känsla av du inte gjort tillräckligt?

Kraven utifrån på varje individ pressar oss att hela tiden göra lite mer, och det gör även att människor runt dig kräver att du ska göra lite mer. Det räcker inte med att du gjort ditt idag, du förväntas alltid ha gjort mera? Gör detta dig till en olämplig människa? Eller gör detta att samhället är olämpligt för oss människor?

Personligen tänker jag att samhället är olämpligt för oss människor. Vi är inte menade att pressa in oss i fack där vi aldrig får vara nöjda, visst är det kul med en bonus då och då. Men när livet är en evig kamp efter mer bonus, där du hårt bedömer andra för att du själv kritiskt bedömer dig själv dagligen, då mår ingen bra. Bedöm ingen någonsin! Bedöm inte dig själv, bedöm inte dina kollegor, bedöm inte dina vänner eller familj. Sitt ner och tänk på vad som är viktigast i slutet?

Är tiden du jagar och bedömer viktigare än ditt liv? För mig är mitt liv, min kropp och min själ viktigast. Jag är lämplig som människa, kollega och vän. Jag behöver inget mer än så, mitt liv är viktigt och ditt liv likaså.

Utmattningssyndrom

Efter utmattningssyndrom – Att våga livet.

Jag befinner mig på Scandic hotell i Västerås och äter frukost ensam. Det slog mig här i ensamheten vid mitt bord vilken resa jag gjort under ett års tid. Från att inte kunna besöka stan, maxi eller ens vänner till att göra upp med mina demoner och negativa känslor, att byta jobb och påbörjat studier. Att jag för tredje gången befinner mig på ett hotell ensam, äter ensam och vågar röra mig obehindrat i en stad jag inte hittar i alldeles ensam.

Aldrig trodde jag min resa skulle ta mig hit men här är jag, sittandes på ett hotell med människor och känner ingen ångest. Jag bara andras och möter nya människor. Jag är inte den jag en gång var, men jag är här och nu. Jag lever och jag är nästan fri, jag är starkare än då. Jag har hittat mig själv nu!

Utmattningssyndrom

Det här har jag lärt om mig själv, genom att ha utmattningssyndrom.

Det är nu ett år sedan jag började må bra igen. Jag minns förra hösten och hur otroligt dåligt jag mådde, men att det skedda något runt december inom mig. Att jag mådde bra igen och orkade mera. Jag tänker en del på vad jag lärt mig av att vara så trött och utmattad som jag var då, och hur jag förändrats under året som kom efter utmattningen. Vem jag var och vem jag är.

Innan utmattningen värderade jag mycket att följa tåget, jag gjorde saker jag inte mådde bra av bara för att det var förväntningarna. Jag pressade mig själv till den grad att kroppen till slut sa till mig att nu ger jag upp. Jag vet också att jag även la fram varningarna om mitt mående till alla som borde reagerat, men utan gehör. Det här har jag lärt mig att vara extra tydlig med så här efteråt. Vid minsta lilla antydan till att något inte känns bra stoppar jag. Jag godkänner inte att falla hårt igen, jag och mitt är viktigt.

Jag har också valt att vara mer ensam. Jag vet att jag tankar energi genom min ensamhet, jag mår bra av att sitta ensam vissa stunder eller ta mig en promenad själv. Det här gör att jag inte längre pressar mig själv till att vara social i alla sammanhang för att det förväntas av oss människor hela tiden, jag är inte en människa som trivs i stora grupper där man måste skratta och vara engagerad hela tiden. Jag måste ha paus för ett må bra, för vissa så ses det som att man kanske känner sig ensam eller utanför. Men för mig är det just vad jag behöver för att orka vara med och känna mig som en i mängden.

Förut så pressade jag mig till att umgås och ställa upp för allt och alla, fastän det inte kändes som jag hade tiden eller ens egentligen ville. Jag gör det inte längre, mitt space är viktigt och jag vågar säga stopp. Jag vill aldrig mer falla så som då, jag vet att jag kan falla igen och min upplevelse är att alla kan falla. Det gör oss inte till sämre människor eller skörare än andra, det gör oss till livsdugliga.

Att välja ensamhet är mitt sätt att överleva, jag känner delaktighet på sidan av. Jag har aldrig och kommer aldrig vara en människa som älskar stora folksamlingar, jag är en person med en bästis som jag mår allra bäst av att umgås med. I samhället där alla ska vara med är vi sådana som mig märkliga varelser, men egentligen är vi bara oss själva. Vi är flera och mår bra av saken, vi får vårt sociala på vårt sätt. Gör oss inte stressade genom att pressa oss till att umgås när vi inte orkar.

Det jag lär mig av att vara utmattad är att våga vara mig själv, den jag är och lycklig och tillfreds med saken. Eftersom jag är en HSP-personlighet är det ännu viktigare för mig att få vila då och då, annars är risken stor att jag hamnar där igen. Det vill jag inte, så min ensamhet är min styrka för att överleva i en värld där socialisering är ledordet i samhället.

Utmattningssyndrom

Våga drömma – Om att att blicka framåt.

Att jag är sådan som inte tror på mig själv är ett faktum. Men samtidigt är jag en obotlig drömmare. Jag har nog alltid drömt om saker, funderat på vad jag vill och hur jag vill göra saker. Rastlös är jag absolut, jag har sällan tålamod att stanna på samma plats för länge och jag vill göra saker. Att sitta ensam hemma en hel helg är inte direkt något jag tycker är roligt. Jag vill bort, för mig kan bort bara vara att lämna Falun en stund för att se något annat. Jag tankar energi av att inte sitta fast på samma plats. Det kanske också är därför jag är en drömmare.

Jag drömmer ofta om saker jag skulle vilja göra. Att jag sedan inte gör sakerna är en sak, men jag drömmer om det. Fantiserar och leker i huvudet, på nätterna drömmer jag ofta också. En återkommande dröm är att jag leker med Barbie igen och har så där roligt som jag bara kunde som barn. Jag minns när jag inte längre kunde leka med Barbie lika fantasifullt som innan, det var nog en sorg.

Jag lekte sista gången med Barbie i sjuan. Det var högst förbjudet minns jag men så roligt, sen också sorgligt att jag inte vågade behålla leken för att i sjuan skulle man vara stor. Jag var inte speciellt stor, jag var rätt liten och älskade att fantisera precis som nu. Så jag övergick istället att skriva långa noveller. Förmodligen för att behålla den leken eftersom det inte var okej att leka i verkligheten.

Nu som vuxen har jag så svårt för att leka. Jag är absolut inte den som hittar på roliga lekar med barn, något som är jättetrist. Fantasin finns där, men jag har glömt hur. Kanske är det en del i att bli vuxen att glömma den magiska värld barn får leva i.

Så istället drömmer jag, drömmer stor och härligt. Drömmer om en villa på landet, att jag inte var allergisk och kunde ha flera djur. Jag drömmer om saker jag inte vill skriva ut här, och om att göra saker som faller mig in. Man ska våga drömma, det är viktigt även om drömmarna inte alltid slår in. Men fortsätt att drömma, det är en fin känsla att fly verkligheten en stund för att bara tänka på annat.

Utmattningssyndrom

En massa mord och P3 dokumentär.

Idag har jag tagit det lugnt, tittat på GW’s mord om Pernilla och Engla, så vidriga historier och som även berört mig. Det på Pernilla minns jag nog mest för att det låg så nära Falun och man var i den åldern när man rörde sig ute på kvällarna. Jag bodde inte i Falun då utan i Orsa, men det är ändå inte så långt ifrån varandra när man börjar fundera kring saken. Mordet på Engla var också så nära och William var liten då, jag minns hur rädd jag blev efteråt. Mycket för att det var en barnmördare ute, någon dödade ett barn så vidrigt. Såna brott kan jag verkligen aldrig se en förlåtelse i, han är en grym människa och det är verkligen helt rätt att han sitter där han sitter.

Förutom mord har jag lyssnat på P3 dokumentär om branden i Borås, så sorgligt och hemskt. Men även om Annika Östberg och morden hennes pojkvän utförde men som hon blev straffad för. Verkligen jättespännande måste jag säga, jag gillar verkligen dokumentärer som ni säkert märker, lite av en nörd är jag nog som spenderar min tid på sådant.

Tycker just dokumentärer är perfekt att titta och lyssna på när man är sjuk, för man behöver inte tänka så mycket. Det är någon annan som gör det åt en.

Högkänslighet Utmattningssyndrom

Uppdatering kring mitt mående just nu.

Läst era kommentarer om hur jag mår och känner att jag kan lämna ett livstecken. Jag fick komma hem igår med order kring att ta det lugnt, och inte göra så mycket. Det är lätt fixat eftersom jag mår illa och har huvudvärk fortfarande om mildare variant. Men jag vill inte trigga något så jag vilar och försöker att inte anstränga hjärnan något alls.

Här blir det helt enkelt att ta det lugnt i helgen. William fick åka in till akuten i torsdags han med på natten då han fick kruppanfall, och lika blev det igår. Så nu har han mediciner här hemma. Man kan alltså kalla vårt hem för en levande sjukstuga. Nu orkar jag inte skriva mera, fixar inte text just nu. Men då vet ni i alla fall läget, försöker vila mig så mycket jag kan så att jag blir frisk så snabbt som möjligt.

Tack för all omtanke <3.

Högkänslighet Utmattningssyndrom

När man gett av sig själv till folk som inte förtjänar det.

Alltså denna klåda! I natt jag trodde jag skulle bli tokig, det kliade och kliade och jag blev bara mer och mer irriterad. Smörjde och smörjde sen till sist bara tog jag baksidan av en tub med kylbalsam och kliande tills det bräde. Hon på VCT sa klia inte men det går ju inte till sist man blir ju knäpp!

Men roligare saker då, William drog nyss för att bada med en klasskompis på Lugnet. Själv sitter jag här och vet inte alls vad jag ska göra. Vad gör ni idag? Har ni fint väder? Här är det soligt men blir också moln titt som tätt.

Jag har känt ett uns av besvikelse i några dagar. Besvikelse på vissa människors sätt att vara, jag blir inte förvånad över hur människor är egentligen. Jag vet att det nog är naivt att tro gott om människor, att man inte vill tro att människor gör saker av ren och skär elakhet. Men samtidigt har jag så många gånger fått bevisad motsats.

Ni vet det där ordspråket att man först ser vilka som är ens vänner när man behöver dem som mest? Det stämmer verkligen, och på något vis kan den saken också göra ont. För man kanske då inser att man gett för mycket av sig själv till fel personer. Sånt gör ont, i alla fall för mig. Jag önskar lite att jag var en sån där som ryckte på mina axlar och inte bryr mig. Men jag bryr mig, kanske för att jag när jag gör något för någon annan lägger mitt hjärta i saken.

Jag brukar tänka att det jag gör för någon annan kanske ger en effekt så någon ger tillbaka? Fast så funkar det ju inte, vissa är ju som myggor och suger bara ur blodet från din kropp och lämnar gift tillbaka i din kropp. Det är så ledsamt, att man inte kan både ge och ta i vår värld. Jag antar att jag känner en besvikelse över det jag gett som inget gav tillbaka.

Jag behöver skriva detta, som en påminnelse till mig själv att inte ge mer än vad jag tror jag får tillbaka i framtiden. Ge inte något till någon som inte förtjänar det, ge till dem du vet kommer ge samma tillbaka.

%d bloggare gillar detta: