Hur kan någon älska sig själv, när världen så tydligt visar att det inte är okej?

Har funderat en del på detta ämne. Det är fina som det skrivs om att älska sig själv. Att våga vara nöjd med den du är, och att du som människa ska tycka om dig själv. Hur är det ens möjligt att älska sig själv när vi av andra får veta att vi inte duger? Jag tänkte skriva ett inlägg om saken, känslan av att aldrig vara bra nog, elller känslan av att aldrig duga som man är.

Det är ingen hemlighet att jag är högkänslig, det är heller ingen hemlighet att jag haft ätstörningar hela livet och förmodligen kommer fortsätta ha det i all min framtid här på jorden. Jag försöker ibland minnas varför jag slutat med saker, speciellt dem saker jag under perioder älskat. Många gånger har jag tänkt att det beror på att jag är´en allt eller inget personlighet. Men jag tror inte det är hela sanningen, eller tror? Jag vet att det inte är sanningen, det har alltid funnits en liten djävul på min axel som talat om för mig att “det är ingen idé, ge upp så slipper du göra bort dig“. Jag har låtit min inre djävul tagit över och slutat med saker jag älskat.

Första saken jag slutade med som jag tydligt minns är sången. Jag gick på kör, fick sjunga solo i kyrkan och hörde alltid hur otroligt fin sångröst jag hade. Jag älskade att sjunga, vart jag än befann mig sjöng jag. Jag sjöng för stjärnorna på himlen samtidigt som jag tänkte på pappa, jag sjöng på mitt rum, och framförallt sjöng jag där i kören. Men så var det vid ett tillfälle i kyrkan när jag skulle hämta några böcker åt mina syskon. Det var Barnens bibel som alla barn skulle få. Jag gick fram och hämtade, och får sedan sårande kommentarer. Något om varför jag skulle gå upp och hämta det där till mina syskon. Kunde de inte göra det själv. Det kom även något ord om att det var så orättvist att jag fick sjunga ensam. Så jag kände mig genast värdelös och gick hem, vandrade på vägen och hörde min inre djävul tala om för mig att jag inte duger. Så jag slutade sjunga, och således lämnade jag något jag älskade och än idag saknar för att jag inte kunde älska mig själv.

När jag gick på högstadiet slutade jag att dansa. Jag var medelmåttig på dansen, men jag tyckte att det var roligt. En motionsform som jag personligen tyckte om och där jag dansade ensam i en grupp med bara tjejer. Jag har nämligen aldrig varit sådan som tyckt om idrotter som kräver lagaktiviteter. Men att vara själv det var kul, jag slutade även med dansen för att jag hörde min inre djävul berätta för mig att jag inte duger. Under den perioden drog jag även åt tyglarna för maten rejält och lyssnade dagligen på hur jag inte duger. Där i mitt huvudet hade han slagit sig till ro. Jag gav upp skolan, gav upp att känna mig glad och slutade gå på idrotten i skolan. För hur skulle jag som inte duger kunna vara aktiv på idrotten och ännu värre duscha tillsammans med andra.

Jag har genom åren försökt att ta upp olika former av hälsoaktiviteter, det har varit yoga och gym. Långa promenader eller delaktighet på annat vis, men det slutar alltid med att min inre djävul tar över och pressar mig tillbaka dit jag hör hemma. I världen där jag inte duger. Men det är klart att jag undrar hur det började? Varför tog min inre djävul och flyttade in dit från första början? Jag vet varför, jag tror alla vet varför ens inre djävul tagit plats på varje människas insida.

Det börjar med det lilla, första gången du får känna dig skamsen eller dålig på något. Första gången någon berättar för dig att du inte duger. Det börjar med ett litet obetydligt ord, jag tror inte ens att du förstår där och då vad som händer. Någon säger det till dig, “du kan inte det här“, eller kanske någon bara yppar ord som: “du borde tänka på vad du äter, varför är du så smal? Ingen tycker om dig, Du kan inte läsa”. Du hör orden och får vetskap om de brister som andra ser hos dig. Ingen människa föds med vetskapen om sina brister, vi har heller inga brister när vi föds. Dina brister, blir först en brist när du får vetskap om dem, det är där och då din inre djävul flyttar in. Du möter för första gången någon som talar om för dig att du inte duger som du är. Hur ska du då kunna älska den du är, när du inte duger?

Hur ska man kunna älska sig själv, i en värld som talar om för dig att du inte duger? Hur kan man älska sin kropp och sitt inre när någon annan bedömt dig från början? Varje gång ett hårt ord yppas om en annan människa flyttar djävulen in och bosätter sig glatt och äter upp dig bit för bit.

Varje dag du tänker berätta något du inte uppskattar hos någon, kom då ihåg att du ger föda åt en djävul som äter upp personens inre bit för bit.