Hur kan någon älska sig själv, när världen så tydligt visar att det inte är okej?

Har funderat en del på detta ämne. Det är fina som det skrivs om att älska sig själv. Att våga vara nöjd med den du är, och att du som människa ska tycka om dig själv. Hur är det ens möjligt att älska sig själv när vi av andra får veta att vi inte duger? Jag tänkte skriva ett inlägg om saken, känslan av att aldrig vara bra nog, elller känslan av att aldrig duga som man är.

Det är ingen hemlighet att jag är högkänslig, det är heller ingen hemlighet att jag haft ätstörningar hela livet och förmodligen kommer fortsätta ha det i all min framtid här på jorden. Jag försöker ibland minnas varför jag slutat med saker, speciellt dem saker jag under perioder älskat. Många gånger har jag tänkt att det beror på att jag är´en allt eller inget personlighet. Men jag tror inte det är hela sanningen, eller tror? Jag vet att det inte är sanningen, det har alltid funnits en liten djävul på min axel som talat om för mig att “det är ingen idé, ge upp så slipper du göra bort dig“. Jag har låtit min inre djävul tagit över och slutat med saker jag älskat.

Första saken jag slutade med som jag tydligt minns är sången. Jag gick på kör, fick sjunga solo i kyrkan och hörde alltid hur otroligt fin sångröst jag hade. Jag älskade att sjunga, vart jag än befann mig sjöng jag. Jag sjöng för stjärnorna på himlen samtidigt som jag tänkte på pappa, jag sjöng på mitt rum, och framförallt sjöng jag där i kören. Men så var det vid ett tillfälle i kyrkan när jag skulle hämta några böcker åt mina syskon. Det var Barnens bibel som alla barn skulle få. Jag gick fram och hämtade, och får sedan sårande kommentarer. Något om varför jag skulle gå upp och hämta det där till mina syskon. Kunde de inte göra det själv. Det kom även något ord om att det var så orättvist att jag fick sjunga ensam. Så jag kände mig genast värdelös och gick hem, vandrade på vägen och hörde min inre djävul tala om för mig att jag inte duger. Så jag slutade sjunga, och således lämnade jag något jag älskade och än idag saknar för att jag inte kunde älska mig själv.

När jag gick på högstadiet slutade jag att dansa. Jag var medelmåttig på dansen, men jag tyckte att det var roligt. En motionsform som jag personligen tyckte om och där jag dansade ensam i en grupp med bara tjejer. Jag har nämligen aldrig varit sådan som tyckt om idrotter som kräver lagaktiviteter. Men att vara själv det var kul, jag slutade även med dansen för att jag hörde min inre djävul berätta för mig att jag inte duger. Under den perioden drog jag även åt tyglarna för maten rejält och lyssnade dagligen på hur jag inte duger. Där i mitt huvudet hade han slagit sig till ro. Jag gav upp skolan, gav upp att känna mig glad och slutade gå på idrotten i skolan. För hur skulle jag som inte duger kunna vara aktiv på idrotten och ännu värre duscha tillsammans med andra.

Jag har genom åren försökt att ta upp olika former av hälsoaktiviteter, det har varit yoga och gym. Långa promenader eller delaktighet på annat vis, men det slutar alltid med att min inre djävul tar över och pressar mig tillbaka dit jag hör hemma. I världen där jag inte duger. Men det är klart att jag undrar hur det började? Varför tog min inre djävul och flyttade in dit från första början? Jag vet varför, jag tror alla vet varför ens inre djävul tagit plats på varje människas insida.

Det börjar med det lilla, första gången du får känna dig skamsen eller dålig på något. Första gången någon berättar för dig att du inte duger. Det börjar med ett litet obetydligt ord, jag tror inte ens att du förstår där och då vad som händer. Någon säger det till dig, “du kan inte det här“, eller kanske någon bara yppar ord som: “du borde tänka på vad du äter, varför är du så smal? Ingen tycker om dig, Du kan inte läsa”. Du hör orden och får vetskap om de brister som andra ser hos dig. Ingen människa föds med vetskapen om sina brister, vi har heller inga brister när vi föds. Dina brister, blir först en brist när du får vetskap om dem, det är där och då din inre djävul flyttar in. Du möter för första gången någon som talar om för dig att du inte duger som du är. Hur ska du då kunna älska den du är, när du inte duger?

Hur ska man kunna älska sig själv, i en värld som talar om för dig att du inte duger? Hur kan man älska sin kropp och sitt inre när någon annan bedömt dig från början? Varje gång ett hårt ord yppas om en annan människa flyttar djävulen in och bosätter sig glatt och äter upp dig bit för bit.

Varje dag du tänker berätta något du inte uppskattar hos någon, kom då ihåg att du ger föda åt en djävul som äter upp personens inre bit för bit.

 

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

38 thoughts on “Hur kan någon älska sig själv, när världen så tydligt visar att det inte är okej?

  • 10 mars, 2018 at 11:09
    Permalink

    Precis vad jag behövde läsa idag. Skönt att känna att någon mer känner samma sak, då man lätt kan känna sig ensam om sina känslor. Jag kände mig låg igår och låg idag av precis den anledningen som du skrev om. Tur att det kommer bättre dagar…

    Reply
  • 10 mars, 2018 at 11:32
    Permalink

    Har oxå funderat på detta ,inte konstigt många liksom jag mått/mår dåligt.
    När allt perfekta visas upp jämt o man har inte en chans att komma i samma klass.
    Alla är så snygga o perfekta på allt inte en fettvalk eller rynka ,ja allt.
    Tycker det är samma med alla perfekta hem.
    Bli så jobbigt när alla verkar ha det så fint o perfekt,inte en fläck ,nyaste mäskesmöblerna,välstädat utan en damgnutta.
    Jag blir så stressad av sånt,o känner jämt att mitt hem aldrig duger.

    Reply
    • 11 mars, 2018 at 09:50
      Permalink

      Förstår precis hur du menar, den fasad alla har. Jag tror dock de flesta känner saker men det är så tabu att prata om :/.

      Reply
  • 10 mars, 2018 at 11:36
    Permalink

    Känner igen allt Du skriver, sitter här med en klump i halsen och tårar i ögonen, ett bra inlägg som berör <3

    Reply
  • 10 mars, 2018 at 13:45
    Permalink

    Vad tråkigt att du slutat med så mycket som du tyckt varit roligt. Men jag förstår din text väl och kan känna igen mig själv bitvis.. Så sorgligt men så sant!

    Reply
    • 11 mars, 2018 at 09:54
      Permalink

      Ja det är inte så kul alla gånger :(. Är nog många som känner igen sig tyvärr 🙁

      Reply
  • 10 mars, 2018 at 16:56
    Permalink

    Förstår hur du menar 🙁

    Men alltså.. Hoppa på o sjung i kör igen 🙂
    Jag har aldrig gjort det innan men funderar på att börja 🙂

    Reply
    • 11 mars, 2018 at 09:49
      Permalink

      Det är tungt <3. Jag funderar på det, kanske kommer börja 🙂

      Reply
  • 10 mars, 2018 at 19:53
    Permalink

    Nu gråter jag. Känner igen mig så väl. Har också slutat med mycket eller inte ens börjat. På grund av djävulen, andras ord eller samhällets normer. Jag älskar inte mig själv och kan inte ens påstå att jag tycker om mig själv. Och här aldrig gjort. Det gör mig väldigt ledsen.

    Reply
  • 10 mars, 2018 at 22:19
    Permalink

    ´Så starkt välskriviet inlägg och jag känner igen mig i så mycket,Kraam

    Reply
  • 11 mars, 2018 at 07:32
    Permalink

    Oj vilket känsligt ämne! Jag tror att man är olika mottaglig (känslig, som du skriver). Min livsfilosofi att skita i vad andra tycker och fokusera på det jag tycker är kul eller/och är bra på, och bara låta det jag är mindre bra på fungera/ta hjälp med… Men det är lätt att säga om man som person är röd/gul…

    Reply
  • 11 mars, 2018 at 10:33
    Permalink

    Väldigt intressant att läsa dina tankar. Kram <3

    Reply
  • 11 mars, 2018 at 16:39
    Permalink

    Känner verkligen igen mig i det du skriver. Det är sorgligt! <3

    Reply
  • 11 mars, 2018 at 22:23
    Permalink

    vilket jäkla bra inlägg, och tyvärr är det så det ser ut i dagens samhälle. jag hoppas fler börjar älska sig själva, jag vet själv att det är de svåraste som finns för hur man än gör beter man sig fel men försöker ändå..
    Hoppas du står på dig fina du <3

    Reply
    • 12 mars, 2018 at 21:15
      Permalink

      Tusen tack <3. Tror tyvärr att det nog varit så långt innan dagens samhälle med :(. Många har aldrig mått bra inombords :/

      Reply
      • 14 mars, 2018 at 08:46
        Permalink

        Så sorgligt att läsa, jag försöker att tänka att “alla kan ju inte gilla just mig och så får det vara” Jag har ju mina vänner och min familj och jag gör så gott jag kan. Jag respekterar andra omkring mig trots att just vi inte har personkemi och tror att andra gör likadant mot mig…

        Kram på er!

        Reply
  • 12 mars, 2018 at 19:36
    Permalink

    Oj, så jag känner igen mig.. Känns fortfarande likadant faktiskt fast man inte är liten längre och “borde” veta att man duger som man är.. :/ Men den där lilla envisa rösten finns där fortfarande..

    Reply
    • 12 mars, 2018 at 21:12
      Permalink

      Så sorgligt att det är så många som gör det <3. Stor kram!

      Reply
  • 12 mars, 2018 at 20:01
    Permalink

    Mycket fint och rörande inlägg. Finns nog väldigt få som inte känner igen sig. Tack för orden.

    Reply
  • 12 mars, 2018 at 20:14
    Permalink

    Så sorgligt att läsa det du skriver. Jag kan till viss del känna igen mig, men har valt att vända på det. Jag har kommit dit att jag använder negativa kommentarer som en drivkraft till att bevisa motsatsen. Till en viss punkt såklart. Hur mycket som helst kan man ju inte ta…

    Reply
    • 12 mars, 2018 at 21:18
      Permalink

      Ja det är ju det, blir nästan ännu mer sorgligt att läsa alla som delar med sig själva :(.

      Reply
  • 12 mars, 2018 at 21:21
    Permalink

    Åh. Jag känner så mycket för det du skriver. Kärlek, fina du <3

    Reply
  • 14 mars, 2018 at 12:07
    Permalink

    Det du skriver är så sant och jag känner igen mycket i det. Däremot kan jag egentligen tycka att vi av massmedia matas med “tänk på dig” “älska dig” “prioritera dig” och om du frågar mig ( vilket du ju inte gjort men jag vill skriva ändå;)) så tycker jag vi går mot en egovärld där alla är så himla bra och där det bara är JAG JAG JAG.
    Jag kan ibland undra vart medmänsklighet och kärlek till varandra tagit vägen. Allt är bara jag jag jag.
    Nu hoppas jag du inser att det du skriver om att älska sig själv inte är något jag tycker är fel. Däremot tycker jag att många verkar ha blandad ihop kärlek till sig själv ned ren egoism. Att älska sig själv är vackert. Att köra över andra för att tillgodose sina egna behov är inte fullt lika vackert…. och ja, du har nog insett att jag har en del stora egoister i min närhet….
    KRAM TILL DIG
    Och älska dig själv och behandla dig väl för det förtjänar du♡

    Reply
    • 15 mars, 2018 at 16:34
      Permalink

      Förstår vad du menar :). Jag tänkte mer utifrån att aldrig känna sig glad över den man är, ur synpunkten att som mig alltid kritiskt granska mig själv. Men finns precis som du skriver många egon också, den saken är verkligen inte en charmig egenskap. 🙂

      Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: