När bloggen fyller 14 år, och när ett ultraljud visar avvikelser.
Madeleine Stenberg 
Idag fyller min blogg 14 år. Jag minns dagen som det var igår när jag övergick från att bara skriva om vardagliga saker till det som utvecklats till denna blogg. Jag hade skrivit om graviditeten innan, men inte lika som efteråt. Den där dagen 2004 förändrade verkligen mycket för mig. Jag åkte till Falu lasarett för att göra ett rutin ultraljud, det skulle bli mitt fjärde under 18 veckors tid.
Jag gick in i rummet och fick den kladdiga kalla gelen på magen. Blev undersökt och får höra att hon ser en misstänkt cysta vid hjärnan på fostret. Jag blev alldeles kall, min värld rasar runt mig. Det enda jag känner där och då är hur barnet i magen rör sig oroligt och sparkar mot mig, precis som om han som jag då inte visste var en pojke insåg att nu händer det något med mamma. Jag fick göra ytterligare ett ultraljud med en läkare som har en bättre apparat. Även där får jag samma besked, något är knas i min journal så läkaren börjar påstå att beräknat födelsedatum är den 26 november. Jag hävdar då att det är 26 september, då det har varit samma datum hela tiden, läkaren försöker påpeka november, jag hänvisar till september varpå läkaren räknar om och jag har rätt. En bagatell men det är som jag fokuserar på det i chocken jag befinner mig i.
Åker hem med vetskapen om att jag ska göra ett nytt ultraljud om fem dagar med en överläkare som just nu är på semester. Väl hemma så är jag den som bara gråter, min syster kommer till mig i ett dygn. Känner mitt barn röra sig på insidan och jag fortsätter att gråta, skriver ett kort inlägg i min blogg om vad som skett och övergår åter till att gråta. Lämnar nätet under resten av helgen, efter att jag gjort en sökning där cysta betyder cancer och diverse andra hemskheter.
Min mamma kommer till mig, hon och hennes man har firat sin ettåriga bröllopsdag i Tällberg. Jag känner mig trygg med mamma, vi äter tillsammans och hon följer mig till barnmorskan på måndagen som lyssnar på hjärtat på bebisen. Jag får höra hans hjärtljud för första gången och hon säger åt mig att det förmodligen inte är någon cysta alls. Jag försöker tänka så, men är samtidigt så rädd. Tittar på bebiskläder med mamma på stan och hon ser en babybok, den säger hon att hon ska köpa åt mig så fort vi varit på ultraljud igen.
Det blir tisdag och ultraljud med specialisten. Det slår mig att denna äldre herre till överläkare har så snälla ögon. Jag tycker om honom direkt när jag kliver in i rummet, han har med sig en AT-läkare och frågar om denne man får medverka, det får han för mig. Jag väljer att inte titta på skärmen men hör överläkaren gå igenom organ för organ, mamma viskar till mig att ”det ser bra ut, han ser lugn och glad ut”. Jag tittar dit och det gör han, läkaren säger ”DET finns ingen cysta här” jag kan säga att ditt barn till 99,9% är friskt, den har inget avvikande någonstans. Jag börjar inte gråta just då men inombords skriker jag av lycka, mitt barn är friskt.
Det har nu gått fjorton år sedan ultraljudet jag aldrig glömmer. Fjorton år sedan jag var 20 år och väntade mitt barn, den mest fantastiska människan jag någonsin mött. Varje dag tackar jag livet för att få vara just hans mamma. Om ni visste hur stark han gjort mig, mitt älskade barn. Han är styrkan i mitt liv, jag är så lycklig över att just jag fick bli mamma till honom.
