Loppisfynda Rörstrands Sundborn.

Igår visade PMU här i Falun en bild på Facebook, som föreställde varor som skulle finnas idag. Där såg jag då två mattallrikar, en assiett och fyra koppar från Rörstrands Sundborn. Jag har alltid tyckt det porslinet är så fint, så jag gick upp tidigt idag och åkte till PMU klockan 9:00 för att stå där en timme innan de öppnade för att få tag på porslinet. Jag hade tur, hann dit och kunde plocka och bakom mig kom en kvinna som lite tänkt detsamma men missade då jag var först på tur. Jag var så glad över att få med detta hem, jag betalade nämligen 325 kronor för allt och det är verkligen jättebilligt!

Du som läst min blogg ett tag nu vet nog om hur otroligt mycket jag älskar porslin. Det är liksom som att hela jag värms upp av fina koppar och fat, att få äta på något som är så där fint och bjuda in andra till att få känna samma glädje som mig inför något, det tycker jag verkligen om. Alla har vi nog saker vi gillar lite extra, för mig är det porslin.

När jag mötte sorgen…

Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Jag har mött sorgen många gånger i mitt liv. Första gången jag mötte sorgen var jag nio år och det var pappas död i en bilolycka. Det var påskafton och vilken dag som helst, vårvärme och lek. Men en kväll som slutade med gråt, till skenet av en kvällssol som värmde rakt in i vårat köksfönster. När jag la mig för att somna sa jag “jag kommer aldrig kunna sova igen” och min mormor svarade “det kommer du kunna”, och jag sov och vaknade upp till ett liv utan en pappa.

Nästa gång mötte jag sorgen när min morfar dog i cancer, jag var då tretton år och det var sommarlov. Jag hade nog inte förstått hur sjuk han var, men jag glömmer aldrig när mamma kom in till mig vid sängen och berättade att morfar hade dött där på morgonen. Jag och min kusin gick sedan runt i Maggås och plockade blommor, dagen slutade med en stor sol som gick ner i horisonten och jag minns att mormor sa “Nu säger Bror hej då” min morfar hette Bror.

Nu i oktober mötte jag sorgen igen, den hårdaste sorgen av alla. Det var den 24 oktober och redan kvällen innan visste jag att nu är det nära. Jag hade ringt mormor och berättat hur mycket jag älskade henne, som jag gjort varje dag sedan cancerbeskedet där i slutet av juli samma år. Hon sa att hon älskade mig med. På natten vaknade jag och kände att “idag dör hon“, jag åkte till jobbet men sa till redan på morgonen att jag inte kunde följa på friluftsdagen utan att jag kände saker i kroppen. Jag stod och städade i ett rum när min mammas man ringer och jag bara vet, han berättat att alla syskon blivit samlade hos mormor och ber mig ta och hämta min bror för att åka mot Mora lasarett. Jag går upp till min chef och berättat, säger några ord till någon annan med. Beger mig mot bilen, tankar den och ringer min bror för att berätta. Åker och hämtar honom, så går resan mot Mora. Solen lyser över himlen och det är ganska höstkallt utomhus. Jag stålsätter mig för att inte gråta, men gråter några gånger ändå i bilen.

Vi kommer fram till Mora lasarett och någonstans känner jag när jag möter min lillasyster att det nog är försent. Jag tror inte någon av mina syskon känner samma sak. Vi tar hissen upp, går mot rummen och knackar på. Där ligger hon eller hennes skal. Jag går till min mamma och säger “ÅH MAMMA” och så gråter jag samtidigt som jag kramar henne så hårt. Mina syskon med, vi står där tillsammans och livet, det känns så hårt. Jag går till min mormor och ger henne en puss och en kram, berättar hur älskad hon varit. Hon finns inte där längre men runt oss, och hon är så saknad. Jag kramar min moster och morbröder samt min kusin som också kommit dit.

Efteråt åker jag med min mamma, hennes man, min lillebror och lillasyster till Orsa. Vi ät tillsammans en stund, sörjer och gråter. Sedan tar jag med min bror i bilen tillbaka till Falun. Utanför går den stora solen ner och vid rondellen pratar en man vid namn Ingemar (samma namn som min mormors storebror hade) om en låt han skrivit till sin fru Barbro (samma namn som min mormor). Han spelar upp låten samtidigt som vi lämnar Orsa och jag säger till min bror. Nu säger mormor hej då!

Det var då jag mötte sorgen, tre gånger men den sista med min mormor var den som känns mest. Jag saknar henne så, varje dag. Jag tänker på henne hela tiden, min underbara mormor du är så saknad. Jag känner dig ibland och det är fint, att du är här och gör dig påmind. Tills vi möts igen!

Deltagare i utmaningen är:

Elisa
Fröken Rödlök
Becka Lindhe
Malin Moen
Hanna
Itsmadeby
Sandifighter
Ingrid
ExlusivaMoi
Carita
Kraka
Benita/Livsturisten
Mirre
Kamillas Kamera
Ariella
Sabina
Elavie
Lchftrollet
BP-computerart
Caroline
Corky Style

Deltar du men inte står med på listan? Lämna en kommentar så lägger jag till dig.