Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Jag har mött sorgen många gånger i mitt liv. Första gången jag mötte sorgen var jag nio år och det var pappas död i en bilolycka. Det var påskafton och vilken dag som helst, vårvärme och lek. Men en kväll som slutade med gråt, till skenet av en kvällssol som värmde rakt in i vårat köksfönster. När jag la mig för att somna sa jag ”jag kommer aldrig kunna sova igen” och min mormor svarade ”det kommer du kunna”, och jag sov och vaknade upp till ett liv utan en pappa.

Nästa gång mötte jag sorgen när min morfar dog i cancer, jag var då tretton år och det var sommarlov. Jag hade nog inte förstått hur sjuk han var, men jag glömmer aldrig när mamma kom in till mig vid sängen och berättade att morfar hade dött där på morgonen. Jag och min kusin gick sedan runt i Maggås och plockade blommor, dagen slutade med en stor sol som gick ner i horisonten och jag minns att mormor sa ”Nu säger Bror hej då” min morfar hette Bror.

Nu i oktober mötte jag sorgen igen, den hårdaste sorgen av alla. Det var den 24 oktober och redan kvällen innan visste jag att nu är det nära. Jag hade ringt mormor och berättat hur mycket jag älskade henne, som jag gjort varje dag sedan cancerbeskedet där i slutet av juli samma år. Hon sa att hon älskade mig med. På natten vaknade jag och kände att ”idag dör hon”, jag åkte till jobbet men sa till redan på morgonen att jag inte kunde följa på friluftsdagen utan att jag kände saker i kroppen. Jag stod och städade i ett rum när min mammas man ringer och jag bara vet, han berättat att alla syskon blivit samlade hos mormor och ber mig ta och hämta min bror för att åka mot Mora lasarett. Jag går upp till min chef och berättat, säger några ord till någon annan med. Beger mig mot bilen, tankar den och ringer min bror för att berätta. Åker och hämtar honom, så går resan mot Mora. Solen lyser över himlen och det är ganska höstkallt utomhus. Jag stålsätter mig för att inte gråta, men gråter några gånger ändå i bilen.

Vi kommer fram till Mora lasarett och någonstans känner jag när jag möter min lillasyster att det nog är försent. Jag tror inte någon av mina syskon känner samma sak. Vi tar hissen upp, går mot rummen och knackar på. Där ligger hon eller hennes skal. Jag går till min mamma och säger ”ÅH MAMMA” och så gråter jag samtidigt som jag kramar henne så hårt. Mina syskon med, vi står där tillsammans och livet, det känns så hårt. Jag går till min mormor och ger henne en puss och en kram, berättar hur älskad hon varit. Hon finns inte där längre men runt oss, och hon är så saknad. Jag kramar min moster och morbröder samt min kusin som också kommit dit.

Efteråt åker jag med min mamma, hennes man, min lillebror och lillasyster till Orsa. Vi ät tillsammans en stund, sörjer och gråter. Sedan tar jag med min bror i bilen tillbaka till Falun. Utanför går den stora solen ner och vid rondellen pratar en man vid namn Ingemar (samma namn som min mormors storebror hade) om en låt han skrivit till sin fru Barbro (samma namn som min mormor). Han spelar upp låten samtidigt som vi lämnar Orsa och jag säger till min bror. Nu säger mormor hej då!

Det var då jag mötte sorgen, tre gånger men den sista med min mormor var den som känns mest. Jag saknar henne så, varje dag. Jag tänker på henne hela tiden, min underbara mormor du är så saknad. Jag känner dig ibland och det är fint, att du är här och gör dig påmind. Tills vi möts igen!

Deltagare i utmaningen är:

Elisa
Fröken Rödlök
Becka Lindhe
Malin Moen
Hanna
Itsmadeby
Sandifighter
Ingrid
ExlusivaMoi
Carita
Kraka
Benita/Livsturisten
Mirre
Kamillas Kamera
Ariella
Sabina
Elavie
Lchftrollet
BP-computerart
Caroline
Corky Style

Deltar du men inte står med på listan? Lämna en kommentar så lägger jag till dig.

40 kommentarer

  1. Du är verkligen fantastisk med ord när du beskriver känslor.
    Jag minns en av de första gånger a jag var inne i din blogg, du var ledsen, jag visste inte varför men jag minns att genom skärmen så kände jag att du hade fruktansvärt ont innerst inne. Jag tyckte så synd om dig som bar den smärtan .

  2. Jag har tack och lov inte förlorat så många familjemedlemmar jag stått nära, bara min morfar vilket jag fruktansvärt. Förstår att saknade efter din mormor är både stor och tuff. Mitt tuffaste möte med sorgen var när min bästa vän, som var som min syster tog sitt liv. Aldrig kommer jag kunna förlåta eller glömma. Sorg kan vara så.. Tungt. Kram

  3. Sorg är en del av livet, en jäkligt jobbig del. Beklagar din sorg, det är otroligt så du öppnar upp o delar med dig – Tack.

    Mitt inlägg för dagens utmaning – men önskar att detta var den punkt man inte hade ett dugg att dela med sig om. <3

  4. Jag har inte mött så mycket sorg än, men ta bort Bellman var det värsta jag varit med om hittils och det sätter så djupa spår

  5. Oj vad jag grät och fick ett leende av slutet avvtexten!
    Jag förlorade en mormor i fjol och det tog kol på mig.
    Vill inte ens veta hur det är att förlora en pappa och en morfar….
    styrkekramar och hoppas att du kan se detta som ett fint minne (med din mormor) då du fick se henne en sista gång ❤️
    Styrkekramar ❤️

  6. Så vackert och öppet skrivet – jag önskar att jag hade kunnat skriva mer på min sida.
    Men min pappa tog livet av sig, och det är så många som berörs av det än – det är tråkigt att ha hysch-hysch kring självmord, men jag är rädd att jag sårar nära och kära genom att ta upp det i klartext…

    Din utmaning med 31 frågor i mars är toppen!

  7. Men åh vad känslosamt att läsa. Det är alltid så jobbigt att förlora någon man älskar och tyvärr kommer det ju hända någon gång. Brukar alltid tänka att de fortfarande finns överallt runt omkring som en del av naturen <3

  8. Usch det är hemskt med sorg och jobbigt
    Du har misst många så nära oxå och man har svårt att tänka sej livet utan dom .
    Vi får ta vara på livet … Man vet aldrig när någon går bort
    Kram fin kväll

  9. Usch vet hur det e o förlora närstående . Först min mormor 2014 tror jag sen min farfar . Två år senare el nått farmor och sen var det min bästa vän i cancer som 29 år , 2017 och det var den jobbigaste av alla men de e aldrig kul när någon går bort 🙁

  10. Vilket sorgligt men samtidigt så fint inlägg. Du har verkligen drabbats hårt. Att förlora sin pappa när man är nio år är hemskt. Det kan inte ha varit lätt för din mamma heller. när hon nu ensam fick ta hand om tre små barn.
    Som så ofta är det Mr C som är orsaken till så mycket sorg. Jag verkligen hatar cancer.

    1. Ja jag har fått vara med om mina smällar i livet :/. Nej det var nog tufft för henne, hon hade dock min mormor och morfar i sitt liv som hjälpte till, speciellt mormor :).
      Ja det är ju så :(. Det är verkligen en hemsk sjukdom 🙁

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.