Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 2 of 2 Articles
Bloggutmaning

Ett köp jag ångrar…

Jag kör en bloggutmaning i juli. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Jag satte mig och funderade en stund. Vilka köp har jag någonsin ångrat? På rak arm vet jag inte, så slog det mig att godis och gott ofta är saker jag ångrat. Helt klart därför att jag fått skuld och skamkänslor efteråt, mina ätstörningar har nämligen med enkelhet talat om för mig att detta var fel. Att unna sig en kopp choklad, eller att köpa en påse godis. Att äta chips, sådant har varit förlegat med saker som jag ångrat. Förbjudit mig själv att äta, idag känner jag fortfarande så men talar om för hjärnan att det är okej. Mina ätstörningar ska inte tala om för mig vad som är rätt eller fel, jag precis som alla andra får äta vad jag vill utan skuld och skam, samt ett ångrande av köpet.

Deltagare i juniutmaningen är:
Står du inte med på listan? Säg till så lägger jag till dig.
Mina
it_is/Anette
Kraka
BP-computerart
LCHFTrollet
Ekocentrisk
Zinnie
StenhagenBettan
Hanneles bokparadis
Mösstanten
Mirre
Marie i Skrifvarstugan

Högkänslighet

Att vara en fri själ.

Jag mår inte helt hundra just nu. Igår var en sådan dag när bloggen och hela internet las helt åt sidan. Jag tog min promenad på morgonen och sedan mådde jag inte bra. Många känslor som svingas runt mig just nu, uppgivenhet och ledsamhet. Mitt år blev inte vad jag tänkt mig och nu kommer det ikapp. Sorgen efter mormor, jag saknar henne så otroligt mycket.

Nu med semestern funderar jag på dåtid, dagsläget och framtid. Vad vill jag och vad är viktigt för mig? Jag ser ju någonstans att kugghjulet inte passar mig, att rollen som infekterat mitt liv inte är precis som jag vill ha det. Den här saker stryper min livsglädje och livsgnista. Jag kan inte leva i något som stryper mig, utan jag måste vara fri. Jag är sådan, en fri själ ibland för fri för mitt eget bästa. Jag är ingen fågel i bur utan en fri fågel som blickar ner över marken.

Jag har aldrig haft ron att trampa, alltid låtit benen bära mig framåt. När något inte utmanar mig längre dödas min gnista. Jag vet inte hur orden ska få er att förstå vad jag menar men jag måste följa den röst som inom mig ropar. Livet ropar på mig, och hur ska jag hålla livet inom mig?

%d bloggare gillar detta: