Det känns som en sten fallit från mina axlar. Om jag bara låtit stenen falla tidigare. Det är som när man står vid en bro och tittar ner på det mörka vattnet som strömmar nedanför. Jag brukar stanna vid broar och titta ner, när William var riktigt liten och vi bodde på Galgberget lekte vi Puh-pinnar och slängde ner pinnar på ena sidan bron, för att springa över på andra sidan och se hur det strömmande vattnet tagit våra pinnar till andra sidan. Vem vann? Hade någon av pinnarna försvunnit, att leka denna lek med en 1,5 till 2-åring var rena rama drömleken där ett tag.

Precis så känner jag just nu, som att jag lekt en drömlek. Lika som när jag slängde Puh-pinnar ner för det strömmande vattnet, där man aldrig vet om pinnen försvinner eller ej, lika har jag känt mig nu i över ett halvår. Som att jag inte vetat vart strömmen ska bära mig och mitt liv. Jag har tagit tag i det nu och det lättade, jag fick min kropp att följa strömmen och bara låta vattnet bära mig med. Det är befriande, så lättsamt äntligen föll den tunga börda från mitt bröst jag känner mig fri, fri från känslan som förföljt mig så länge. Jag ser ljuset där, under den mörka bron kommer dagsljuset och greppar tag i mig och ger mig liv.