Det finns regler på hur mycket du som människa får och bör dela med dig av i samhället. Det är någonstans helt okej att dela med sig av det lyckliga men sällan det olyckliga. Du får berätta om allt det där bra som hänt i ditt liv, men till en viss gräns förstås det får inte handla om regelrätt skryt men möts människor förväntas du framhäva hur glad du är och att allting är bra. De få människor som istället är ärliga skapar en viss form av obehag och sådant gillas inte för vi ska någonstans berätta det bra för att göra andra nöjda.

För mig medför detta att jag ständigt känner mig som en lögnare när jag automatiskt utan att tänka mig för svarar: ”Det är bra” när någon frågar om allt är bra. Det är vad människan i form av mottagare vill höra, att allting bara är bra. Men det är sällan så att livet alltid är bra, jag kan må skit och ändå svara att allting är för förbaskat bra.

När jag var tonåring öppnade internet nya vägar i kommunikationen. Jag och de som var tonåringar när internet verkligen öppnades upp med Lunarstorm, Skunk, Playahead och liknade tjänster var de första ut att prata om vårat mående. Vi skrev i Dagböckerna på dessa sidor som skulle vara första steget mot bloggar om vårat mående. Vissa av oss, sådana som mig mådde skit och vågade för första gången tala om det istället för att som tidigare generationer lida i tystnad. Medan de vuxna då förfasades över att människor med ätstörningar, psykisk ohälsa eller andra likasinnade möttes helt öppet på nätet runt om i Sverige så fann vi en gemenskap vi finnas där för varandra, vi var inte längre ensamma.

Så har min blogg någonstans fortsatt, precis som den där fjortisen som satt på Skunk och Lunarstorm, har jag fortsatt skriva om att livet inte alltid är så ljust och perfekt som det gärna ska visas i det verkliga livet. Jag har lärt mig att mitt psykiska mående är något jag kommer få leva med, i en karusell som far upp och ner. Mina ätstörningar kan jag bli fri ifrån, bara jag fortsätter kämpa men de och mitt mående hänger samman.

Jag vet att många som läser här nog förfasas över min ärlighet i att våga skriva så öppet om mitt inre man får inte göra det, och speciellt inte som vuxen människa. Samtidigt är det så att det är i bloggen jag kan få ur mig min insida och släppa ut det jag inte kan berätta i den talande formen. Jag kan må skitdåligt här och det känns okej, jag slipper se människors obekväma blickar om jag tar upp mitt mående. Här får jag berätta med mina ord, och lämna allt för att känna mig gladare och lugnare efteråt. Jag skriver min historia här, mina tankar och mitt liv. Jag är en känslofylld människa. Högkänslig, ätstörd person som lider av posttraumatiskt stressyndrom, den människan behöver få ur sig orden för att fungera som en gladare människa i vardagen. Så jag får ut mig dem via det skrivna språket och mår bättre som person och individ under kuppen. På så vis blir jag en bra och glad person i vardagen, när jag får överlämna sorgen till internet för en stund.